Att bli rånad på sitt minne...
Ansikten börjar bilda små bibliotek i mig. Som en nationalskatt bär jag dessa bilder av ansikten i form av minnen. Från olika delar av världen. Men ett ansikte förblir ett mysterium.
Som fotograf har jag lärt mig att ansiktet är en historiebok där det går att läsa av mycket. Om det finns sorg, om det finns lycka eller något där i mellan. Jag känner mig ibland som en radar när jag fotograferar. Registrerar allt som skiljer ett ansikte från ett annat.
Men under natten när jag går hem med mina vänner. Då är jag inte fotograf utan bara en trött vit man på fel plats. Jag glider ner för gatan nattetid. Och plötsligt stirrar jag i mynningen på en AK-47.
Händer glider runt i mina fickor. Något hårt, kanske en mynning trycks mot min rygg, mina vänner får stryk. Jag upplever livet i dess klaraste form.
Men problemet är att jag nu inte fungerar som en fotograf. Och trots att jag ser alla dessa fyra beväpnade främlingar under en minut kan jag inte ens memorera vad jag ser i deras ansikten.
Innan de lämnar oss stirrar jag mot registreringsplåten på deras bil. En av de fyra rusar mot mig med vapnet i högsta hugg. Hans knytnäve träffar mig över ansiktet. Vi stirrar på varandra och jag känner hans andedräkt.
Jag kan inte komma ihåg en form eller något av hans utseende. Fotoradarn var avstängd.
Så jag vet inte vad som är värst. Att jag blev rånad på lite pengar eller att jag blev rånad på mitt minne.







Kommentarer
Bli den första att kommentera denna artikel!