Canon Eos 1D Mark IV sätter skärpan

Det finns bara ett sätt att testa följande autofokus på ett verklighetsnära sätt, nämligen att fotografera i verkliga situationer som sport- eller fågelfoto. Att ställa sig och fotografera bilar är alltför lätt.

Bilar rör sig i jämn hastighet och som regel i en rak linje. Människor och djur rör sig mer ojämnt och då blir det svårare för kamerans följande autofokus att förutsäga var motivet ska befinna sig vid nästa exponering.
Tillverkarna skryter ibland om hur hög hastighet motiven kan röra sig mot kameran, men en jämn hastighet är inte så svår att beräkna om den är jämn.

Både ishockey och bandy är sporter där spelarna rör sig mycket fort och sällan rakt mot fotografen. En lämplig utmaning således. Dessutom har spelarna en förmåga att skymma varandra så det uppstår ständigt tillfällen där oönskade objekt skymmer motivet under en bildsekvens. Då gäller det för autofokusen att veta vad som är det önskade motivet. Det gäller också att snabbt hitta tillbaka till motivet om något tillfälligt kommer ivägen.

Jag tog mig till Zinkensdamms idrottsplats på Söder i Stockholm där Hammarby mötte Bollnäs i bandy. Att fotografera i minus 15 grader ställer vissa krav på utrustningen, som att man ska kunna manövrera kameran med tjocka vantar, att sökaren inte immar igen eller att näsan inte fryser fast.

Canon Eos 1D Mark IV har fått ett härdat repfritt glas framför skärmen istället för ett plastskydd. Detta är jättebra nästan jämt, men glaset blir rejält kallt när kvicksilvret sjunker och näsan fastnar. Fördelen är att man kan skrapa av isen på glaset, som orsakats av kondens, utan att repa glaset.

Hantering med handskar och vantar är en punkt som verkligen skiljer renodlade proffskameror från semiproffskameror. Båda kamerorna klarar grenen bra men Nikon D3s är något bättre. Jag hade lite problem med Canons AF-ON-knapp för liggande bilder. Motsvarande knapp för stående bilder fungerar bättre med vantar.
Jag fann också att tumvantar fungerar bättre än tjocka fingervantar. Bäst är tunna fingervantar, med de värmer inte tillräckligt för 90 minuter i sträng kyla.

Med tjocka vantar är det svårt att byta fokuspunkt, så jag valde CF-funktionen att låsa hela kameran med mellanläget på ON/OFF-knappen så att jag inte skulle råka ändra tid och bländare. Under bandymatchen valde jag utvidgad mittpunkt med båda kamerorna.

Nikon har en mer raffinerad funktion för att låsa tid och bländarvärde var för sig utan att behöva låsa val av fokuspunkt. Canon borde göra på samma sätt.

Autofokusen då?
Pontus Altin som tidigare hjälpt mig att jämföra bildkvaliteten mot Nikon D3s, Canon 1D Mark III och 5D Mark II (se här) har använt Mark IV och Mark III parallellt vid flera innebandymatcher och konstaterat att han får betydligt fler skarpa bilder med Mark IV.

Jag har använt Nikon D3s och Canon 1D Mark IV parallellt och kan inte märka några skillnader i förmågan att följa rörliga motiv. Canon har fler autofokuspunkter av korstyp (som även fungerar med vissa objektivkombinationer med ljusstyrka 4) och kan därför tänkas klara fokusering utanför mittpunkten något bättre.
För att konstatera detta måste jag testa ännu mer. Under en tävling i enduro använde jag nästan inte alls autofokuspunkten i mitten på D3s, utan några problem trots motljus med låg kontrast.

De skillnader i autofokus mellan Canon 1D Mark IV och Nikon D3s som jag konstatera uppstår vid mycket svagt ljus. Canon följande autofokus AI Servo kan då bli lite orolig och man bör ställa om till låst autofokus, One Shot. Men inte heller i detta läge kan Canon matcha Nikon.

Autofokusprestanda och bildkvalitet rakt ut ur kameran är de två punkter där Canon 1D Mark III visat svagheter och det är tydligt att Canon lyckats åstadkomma en klar förbättring på dessa punkter.