Den skapande kameran

Den var helmanuell och batterierna var enbart till för att ljusmätaren skulle fungera. Fast allt oftare efterhand som mitt fotograferande utvecklades hade jag inga batterier i kameran. Jag lärde mig att mäta ljuset efter Bländare 16-metoden och genom den lärde jag mig ännu mer aktivt att verkligen förstå ljuset.

Jag kompletterade efterhand med Nikon FE och när plånboken hade blivit lite större köpte jag in mina första F3:or. Nikon FE köpte jag för att göra nattfotograferandet lite lättare. På den tiden var det få naturfotografer som arbetade med ren nattfotografering ute i naturen. Reciprocitetseffekten var det få som egentligen kände till effekterna av; i läroböcker som jag fick tag i på biblioteket fanns det ingen detaljerad information. Allt var mycket schematiskt förklarat. Nikon FE hade den fantastiska funktionen att jag kunde ställa slutartiden på A (auto), och sedan stod kamerans slutare öppen ute i mörkret tills exponeringen var klar, oavsett hur lång tid som behövdes. På den tiden var batteriförbruket i kamerorna mycket lägre än idag, vilket gjorde att batterierna räckte till rätt många långtidsexponeringar. Med klockan tog jag tiden och när slutaren stängdes hade jag sedan slutartidens längd. Därefter ställde jag om till B (bulb), och gjorde sedan en beräkning där jag ytterligare förlängde slutartiden för att kompensera mot reciprocitetseffekten. I början på vinst och förlust, men sedermera tack vare mina anteckningar kunde jag alltmer förstå hur mycket jag behövde förlänga slutartiden för att exponeringarna skulle bli korrekta – och det oavsett hur mörkt det var när jag fotograferade!

När jag sedan kompletterade med Nikon F3 upptäckte jag att den fungerade på samma sätt som FE. Vilket gjorde det möjligt att utveckla mina kunskaper i nattfotografering än mera. F3:an hade dessutom funktionen T (time), vilket gjorde det möjligt för mig att göra riktigt långa nattexponeringar utan att det gick någon batteriström alls!

F3:an hade även en mycket bra ljusmätare som gjorde det ännu lättare att mäta ljuset när det var riktigt mörkt. Med kameran inställt på 6400 ISO och objektivet på 2.8 kunde jag få slutartidsvärden som jag kunde lita på som utgångsläge till ytterligare kompensering för att motverka reciprocitetseffekten. Sedan ställde jag om till rätt bländaröppning och ISO-värde och även räknade om slutartiden. F3:ans ljusmätare hade EV -6 vilket gjorde det till en fantastisk nattfotokamera.

Så småningom kom Nikon F4 och då försvann tyvärr möjligheten att kunna dra fram filmen manuellt; den var motordriven och kunde inte användas utan batterier. Men den hade även T och dessutom en ännu mer ljuskänslig ljusmätare, nu på EV -8. Om man bara tänkte på att ha färska batterier med sig för att ljusmätaren och motorfunktionen skulle fungera, så var F4:an den bästa nattfotokameran Nikon någonsin producerat. Med Nikon F5 försvann alla de möjligheterna, då F5:ans ljusmätare hade EV 1. För actionsfoto var den däremot suverän, kanske den bästa Nikon gjort – men den var obruklig för nattfoto. Funktionen T hade också försvunnit!

Genom åren har jag lärt mig att fotografera helt utan olika former för program- och automatikfunktioner. Jag använder alltid manuella funktioner; bländaröppning, slutartid och ISO-värde ställer jag in manuellt. Autofokus använder jag enbart på några av mina digitala kompaktkameror – aldrig annars!

Kamerorna måste även ha självutlösare, en funktion jag ofta använder vid makrofotografering för att minimera skakningar i kamerakroppen när bilden exponeras. En kamera utan skärpedjupskontroll eller nedbländningsknapp är också alltid oaktuell för mig. Om jag även kan låsa spegeln i uppfällt läge är också en fördel – även om dagens digitala systemkameror har spegelrörelser som ger minimal rörelse i kamerakroppen. På den analoga tiden använde jag nästan alltid spegeluppfällning när jag fotograferade landskap eller närbilder – ofta per automatik! Kameran stod ju alltid på stativ, så det var aldrig några problem.

Jag har fortfarande kvar all min analoga utrustning – kan inte släppa det analoga helt, och särskilt vid nattfotografering är det en förutsättning att arbeta analogt. På slutartider längre än 10 minuter ger det digitala fortfarande förskräckligt dåligt resultat!

På de flesta av mina kameror kan jag också multiexponera, något jag ofta använder i mitt bildskapande. Skulle jag enbart ha kameror utan den kreativa möjligheten – då skulle jag idag inte fotograferat digitalt! En skapande kamera är för mig viktigare än att vara digital. Möjligheten att multiexponera fanns ju på nästan alla analoga kameror, men är märkligt nog en bristvara på många av dagens digitala kameror. Ursäkten som man får höra från branschen är att det är en funktion som dagens fotografer hellre arbetar med i Photoshop…

I mitt fotograferande idag använder jag ofta digitala kompaktkameror! Detta för att de ofta kan ge mig fantastiska närgränser som jag innan bara kunde drömma om. Idag använder jag ofta en Samsung Pro 815 eller en Samsung NV7. Med NV7:an har jag en närgräns på 1 cm från linsytan och med 30mm, om jag har manuell fokus. Det gör det möjligt att göra bilder på insekter, blommor och ismönster som var omöjliga att göra på den analoga tiden.

Alla tre bilder som illustrerar detta inlägget är gjorda med mina digitala kompaktkameror.

Nästa gång ska jag dela med mig av mina tankar kring multiexponering.

Bild 1 – Vit sötväppling och fisktärna, Samsung Pro 815, 28mm, bländare 8, 1/1250 sek, stativ i spagat, 50 ISO.
Bild 2 – Isblåsor, Samsung NV7, 42mm, bländare 5.6, 1/40 sek, objektivet i stöd mot isytan, 100 ISO.
Bild 3 – Mygga, Samsung NV7, 36mm, bländare 7.3, 1/200 sek, objektivet i stöd mot fönstret (myggan 1 cm från linsytan), 100 ISO.