Förmedla, briljera och redovisa

Redovisa

Frågorna är många; de är enkla och grundläggande, men samtidigt är det svårt att hitta de rätta och övertygande svaren. Svar som känns övertygande för mig, åtminstone…

Vad är egentligen naturfoto för något? Hur får eller måste en naturbild se ut, för att vara en ”riktig” naturbild? Frågorna är som sagt många, och jag är heller inte ensam om att ha dessa frågor. Jag känner många andra naturfotografer som lever under dessa funderingar. Jag känner även ett antal naturfotografer som medvetet slutat kalla sig naturfotografer, då de känner att begreppet begränsar dem som fotografer – både hos dem själva, men även från deras publik.

Vi är många naturfotografer idag som är helt i händerna på vad andra naturfotografer tycker och känner. Vi fotograferar tillsammans, vi kommenterar varandras bilder, vi tävlar tillsammans – vi gör våra regler och normer. Faran att bli medlem i ”klubben för inbördes beundran” är överhängande.

Dagens naturfoto är strikt hållen inom vissa ramar; vi ska kunna se vilka motiv som är fotograferade, vi ska kunna briljera med att fånga skygga djur och vi ska kunna bevisa att vi kan uppnå vissa grundkrav om ljus, exponering och komposition.

Våra bilder berättar om möten i naturen, om hur duktiga vi är på att hantera kameran – och att förstärka eller förankra myterna eller illusionerna om hur naturen ser ut.

Men berättar vi om oss själva? Är vi subjektiva bildskapare som tolkar, förstärker eller förmedlar?

Vad tänker vi på? Vad brinner vi för? Har vi några konstnärliga ambitioner?

Det med konstnärligt tänkande har vi ett speciellt och ofta ambivalent förhållande till. Vi tycker själva att vi genom att göra mer abstrakta och ”suddiga” bilder – då är vi tillräckligt konstnärliga… Men vi blir inte sedda på som konstnärer i alla fall…

Det finns idag många naturfotografer som vill vara ”konstnärliga”, men som samtidigt inte förstår sig på annan konst. Hur nu det går till, egentligen…

Jag brukar dela in fotograferna i tre grupper: de som förmedlar, de som briljerar och de som redovisar. Men de flesta är en kombination av de olika grupperna i sitt fotograferande. Det är inget antingen eller.

De flesta naturfotograferna befinner sig i den redovisande gruppen, vilket säkerligen är den vanligaste bland alla fotografer. De flesta fotograferar för att redovisa ett motiv eller en händelse. Så även naturfotograferna; där det viktigaste ofta handlar om att det är en lärkfalk eller ett rådjur – och att rådjuret springer eller lärkfalken flyger.

Det är vanligt att naturfotografer som fotograferat ett tag så småningom hamnar i den briljerande gruppen. Lärkfalken är nära i bild, sylskarp, blänk i ett öga, snyggt inramat av en diffus förgrund som står i snygg visuell kontrast till lärkfalken. Dessutom är exponering helt rätt, ljuset och färgerna är fantastiska och lärkfalken ”ligger helt rätt” i kompositionen. Det handlar om att briljera med det man kan; dels för att vinna fototävlingarna, få tillräckligt med erkännande och bli en populär ledargestalt bland naturfotograferna.

Det finns även naturfotografer i den förmedlande gruppen, men de är inte många. Det är få naturfotografer som har något de vill berätta med sina bilder; förutom det man säger genom att briljera eller redovisa. Hur är fotografens engagemang, ideologiska uppfattning, humör, temperament, känslor? Finns det plats för detta i bilderna, vill man berätta om detta i bilderna – eller vet man hur man kan få med detta i bilderna?

Det finns naturfotografer som med sina redovisande bilder försöker briljera med sina kunskaper, men som inte har något annat att förmedla. Å andra sidan finns det naturfotografer som vill förmedla sina känslor, men som inte gör annat än att briljera med sina kunskaper kring abstraktion och rörelseoskärpa. Det är ju trendigt att vara ”konstnärlig”…

Känslor… Ja, vad berättar det ordet egentligen? Ingenting eller allt, skulle man kanske kunna säga. Känslor, vilken sorts känslor vill man förmedla?

Det är svåra frågor detta; själv tycker jag att jag har lite från varje grupp. Jag kan vara redovisande när jag känner att jag vill berätta om ett intressant motiv eller en unik händelse. Jag försöker ofta briljera med de kunskaper jag lärt mig upp genom åren. Varför ska jag skämmas för det jag kan?

Men det blir även allt viktigare för mig att verkligen fullt ut förmedla något från mig själv genom mina bilder. Det är ju mina bilder, så varför ska jag då inte också visa det…

I naturen hittar jag mina motiv och fångar de viktiga händelser jag vill föreviga. Det är bland naturmotiven jag har mina kunskaper om motiv, teknik och bild. Det är i naturen jag hittar mig själv, det är i naturen jag hittar kärnan till livet. Därför är jag naturfotograf, antingen nu andra tycker jag är det eller inte. Och jag skäms inte för att berätta om mig själv i mina bilder. För varför skulle jag göra det?

En bild som briljerar