Testblogg

Leica M9 till test

Med objektiv från 12 till 400 mm och under olika förhållanden har jag testat Leica M9 under de senaste dagarna. Nu börjar det bli dags att summera intrycken.

Leica har verkligen varit på tapeten under hösten och nu är det dags för oss att titta på den stora nyheten M9. Jag har haft några dagar på mig att sätta kameran ordentligt på prov.

Tidigare har jag testat M7, M8 och M8.2. Denna gång testar jag sida vid sida med två Leica M6:or för att känna hur lik M9 är de klassiska helmekaniska M-modellerna.

Skillnaden är marginell mellan kamerahusen trots att det gått 25 år mellan M6 och M9. Klädseln på M9 är faktiskt av samma typ som fanns på populära M4 under 60-talet. När M6 blev M7 växte kameran någon millimeter på höjden och tidsratten gjordes om. M9 är mycket lik M7, men aningen tjockare. På det hela taget är skillnaderna marginella.

En del saknar filmframmatningsarmen att klämma in tummen under. Jag saknar bara det när jag använder mjuka vantar av garn eller fleece. För dem som vill ha bättre grepp finns det tumgrepp från fristående tillverkare.

Känslan är klassisk M-kamera men med en lite mindre mekanisk tillfredsställelse. Avtrycket i M6 har en ännu trevligare mekaniskt känsla i mitt tycke och att dra fram filmen och njuta av finmekaniken är en upplevelse som man får vara utan. I övrigt är kameran lika rejält byggd och tung som vilken M-modell som helst.

Att fotografera med Leica M eller någon annan mätsökarkamera är i dag ett medvetet val i rak motsats till det gängse. Att jämföra Leica M9 med kameror som Canon Eos 5D Mark II, Sony A900 eller Nikon D700 blir bara fel, det här en kamera man väljer för att den i mångt och mycket saknar det som andra kameror har.

Leica M väljer man för att man vill ha en kamera som har en diskret framtoning. Det är i alla fall det klassiska argumentet. Idag är frågan om kamerans annorlunda och omoderna utseende om inte en ännu större fördel - och då kanske den mindre diskreta grå varianten är ännu bättre. Då ser kameran ut att vara 50 år gammal och mindre hotfull än en stor, svart modern spegelreflexkamera.

En annan anledning att välja Leica M är de små kompakta objektiven av hög kvalitet. Leica har flera olika varianter av varje brännvidd med olika ljusstyrka. Jämfört med moderna 2,8-zoomar är även de största objektiven små. Alla objektiv är mycket bra och de billigaste kostar omkring 14.000 kronor.

När Leica konstruerat M9 har de sneglat mer åt mellanformatskameror än andra småbildsskameror. Det innebär att lågpassfiltret är svagt vilket ger mycket krispigt skarpa bildfiler på lägre ISO.

En annan likhet är att det inte lagts någon möda vid att få till snygga JPG-filer. Någon brusreducering finns inte och JPG-bilderna vid höga ISO ser ut därefter. Man ska helt enkelt fotografera i råformat, precis som med en mellanformatskamera.

I testet som kommer i nummer 1/2010 i början av januari kommer jag att gå närmare in på hur kameran är att hantera och hur den presterar.

Det var med viss saknad som jag lämnade tillbaka M9:an till YFO igår. Men jag hängde en kromad M6 runt halsen som surrogat.
– Aha, du kör old school, sa säljaren bakom disken.

---

Läs fler artiklar från december 2009 här.

---