Espen Rasmussen fångar flykten

Att objektivt dokumentera något duger inte för pressfotografen längre. Lite tillspetsat kan det kallas för en renässans, att bildjournalistiken har blivit född på nytt. Det här är något vi huvudsakligen sett under de senaste tio åren; ett konstnärligare och friare anslag i journalistiska reportage.

Den som jobbade med pensel i mitten av 1600-talet upplevde ungefär samma sak. Deras jobb var fram till dess ett hantverk, ett mekaniskt arbete som hos vilken smed eller snickare som helst. Verkligheten skulle avbildas på ett i förväg bestämt manér. Det gav målaren en ganska låg status.

När konstakademier byggdes upp i Frankrike och England under de kommande 100 åren fick de målande konstnärerna plötsligt en annan status. De blev en del av den fria konsten, som poeter - obefläckade av handarbete, intellektuella, eftersom de utbildats på universitet och därför ansågs kunna tänka själva. Rektorn för Englands första konstakademi, adelsmannen Joshua Reynolds, förklarade det nya synsättet med orden: Värdet och rangen hos varje konst står i proportion till den intellektuella möda som lagts ned i.
den.

Utvecklingen för pressfotografi är likartad; den gamla skolans pressfotografer som skickades att objektivt avbilda en nyhet rakt upp och ner hör mer och mer till historien. De var hantverkare med ett mekaniskt yrke, hantlangare och chaufförer åt reportrarna. I takt med att akademier (bildjournalistutbildningar) etablerats runt om i världen har det mekaniska hantverket sakta börjat bereda plats åt ett friare uttryck.

Färger tillåts dra omkring lite som de vill. Skärpan är plötsligt inte avgörande. Gryniga bilder accepteras eftersom de kommer från fotografer utbildade på högskola och som därför måste vara förmögna till ett personligt uttryck. Ett historiskt exempel är när Pieter ten Hoopen vann World Press Photo i år med bilder från den ryska staden Kitezh, ett reportage i minst sagt fri stil. Ett annat exempel är reportaget som Espen Rasmussen vann samma tävling med året innan, en bildserie från en midsommar i Lettland. Idag finns det få som kan kallas pressfotografer.

- Jag tror att den klassificeringen är på väg att försvinna. Det finns bara fotografer. De tidningsbilder som förr togs av pressfotografer tas idag av vem som helst som råkar vara på plats med en kameramobil. För att vara professionell fotograf måste du vara i framkant och själv hitta och välja ut historierna som du ska skildra, konstaterar Espen Rasmussen samtidigt som han rattar sig fram längs en slingrig norsk skogsväg. Vi är på väg till hans nybyggda villa på Näsudden, en halvö i Oslofjorden en knapp timme från Centrum.

- Den gamla föreställningen om att objektivt avbilda något har egentligen aldrig varit möjlig att uppnå. Som fotograf gör du alltid en egen tolkning, ett urval av verkligheten som berättar en historia. Det är nog det som fler börjat förstå; att det är tillåtet att visa verkligheten som du personligen upplever den. Men fotografer som jobbar på en tidning blir skolade till en viss uttrycksform, det ska fortfarande se ut på ett visst sätt i de flesta tidningar. Det är något jag försöker frigöra mig ifrån. Jag vill få in fler bottnar och skapa bilder som väcker frågor istället för att ge svar. Om jag lyckas vet jag inte. Jag kan vara nöjd med ett jobb när jag är på fältet. Men när jag kommer hem och går igenom materialet hittar jag alltid fel på bilderna. Hittills har jag aldrig varit 100 procent nöjd med en enda bild.

Espen Rasmussen säger att han låter sig inspireras av måleri, konstfoto och tecknare i samma grad som han inspireras av fotografkollegor. Det syns när vi bläddrar igenom några av de senaste årens reportage på hans hemsida. En flashig flashkomposition med slående samanhållande bildserier. Modernt luddigt med oväntade kompositioner. Det är suggestivt och otraditionellt men tillräckligt klassiskt i sin helhet för att platsa i tidningsspalterna. Kopieringen är likartad, kompositionerna och reportagens flöde håller en linje. Espen Rasmussen tycks ha hittat sitt fotografiska uttryck långt innan han började med flyktingreportagen.
- Jag la upp den här hemsidan ganska nyligen, innan dess gick jag igenom alla reportage igen och kopierade om i den stil jag vill ha dem, erkänner han.

Reportagen vi går igenom är tagna i Kongo, Somalia,Georgien, Thailand, Syrien, Afghanistan, Darfur och Rom. Alla har ett gemensamt; flykten. Människorna är några av de över 40 miljoner flyktingar i världen som blivit drivna från sina hem på grund av krig, svält eller naturkatastrofer.

För Espen Rasmussen är människor på flykt det enda som gäller nu. Han har lagt det mesta åt sidan för att under ett år koncentrera sig på just de historier som alldeles för ofta glöms bort.
- Jag vet vad media traditionellt väljer att täcka och har sett hur flyktingar snabbt kommer utanför sökljuset. Det är en grupp människor som är otroligt utsatta och som oftast hamnar i situationer som är värre än den de flyr ifrån. Jag vill synliggöra det. Många frågar om det är jobbigt att se ett lik när jag är ute på reportage. Men för mig är det jobbigare att se människorna som blivit kvar.

Det var för snart fem år sedan som arbetet med flyktingar började. Espen Rasmussen hade haft en ganska framgångsrik fotografkarriär inom tidningsbranschen efter sin examen 1999 från Fotoutdannelsen i Oslo. Först som frilans och vikarie på Dagbladet, senare som fotograf på Norges största dagstidning Verdens Gang. Efter några år som pressfotograf kontrakterades han av samma tidning som frilans i Paris.
- Det var förmodligen det bästa jobb jag haft. Jag spenderade veckorna över hela Europa där jag uteslutande fick jobba med större reportage. När jag kom tillbaka till vardagen i Norge insåg jag att jag var ganska trött på de dagliga uppdragen. Illustrationsbilderna, porträtten och studiofotograferingen - jag hade helt enkelt tappat intresset för den sortens jobb.

När erbjudandet att bli bildchef för helgbilagan kom nappade han direkt. På något sätt lyckas han dessutom förhandla in i kontraktet att han skulle få stor frihet att ta ledigt under perioder och ägna sig åt ett eget storprojekt; flyktingvärlden.
- Jag hade ringt upp Läkare utan gränser och fått till ett samarbete. Jag jobbar inte för dem, men ibland reser jag med dem. I så fall betalar de resan mot att de får använda mina bilder. Ibland har jag lyckats sälja ett eller ett par reportage till VG, ibland genom min bildbyrå (Panos). Men fram till ifjol var det här ett underskottsprojekt.

Den norska stiftelsen Fritt ord beslutade nämligen förra året att hjälpa honom. Ett stipendium på 350 000 kronor delades ut för att han skulle kunna satsa på en bok, något som gjorde det möjligt att ta tjänstledigt ett år.

- Det började med att jag ville ta bilder som kan leva vidare någonstans bortom det dagliga nyhetsflödet, bilder som kan berätta historier som är intressanta även utanför Norge. Jag ser det också som ett viktigt projekt ur ett norskt perspektiv. Norge har haft en väldigt stark ekonomi de senaste åren och väldigt mycket har kommit att handla om pengar. Vårt fokus har i huvudsak börjat kretsa kring plattskärmar, nya bilar och mobiltelefoner. Samtidigt har vi enligt mig en väldigt restriktiv flyktingpolitik. Jag hoppas att mina bilder kan visa vilka människor det handlar om när våra flyktingfrågor kommer på tal.

Det kommer att bli ett tiotal reportage i boken, varav flera redan är genomförda under de senaste åren. Högvis med bilder redigeras nu och sorteras på nytt - reportage med så mycket misär och lidande att det borde göra den mest välvillige fotograf hård och cynisk.

- För mig är det snarare tvärtom. Ju mer jag ser ju mer inser jag att det är ett allvarligt och existerande problem. När jag till exempel kom till Kongo för fem veckor sedan fanns ingen annan fotograf på plats. Jag fotograferade i Goma i östra Kongo och insåg att folk gick och svalt. När konflikten låg i medias fokus fungerade hjälpsändningarna normalt. Men när jag ringde en hjälporganisation och frågade vad matbristen berodde på fick jag förklarat att FN plötsligt halverat matransonerna. Anledningen var höjda matpriser. Det vara bara jag där som kunde berätta om det, men sådant är svårt att sälja. Däremot blossade plötsligt strider upp och ytterligare 100 000 människor drevs på flykt. Då kunde jag omedelbart få sålt ett reportage till VG. Nyheter är alltid lättare att få in i tidningen.

Hans bilder gränsar emellanåt till konst med en vackert mejslad estetik. En lek med motljus, skuggspel och landskapsformer. Något som borde vara en motsättning i en berättelse om lidande och död.
- Kanske, men det är också en viktig provokation till den som ser på bilden. Jag vill kombinera det vackra med det hemska. Så ser verkligheten ut. De ligger inte folk och dör överallt på de platser jag besökt. Och skulle jag bara visa hemskheterna skjuter nog de flesta ifrån sig hela berättelsen.

Arbetsnamnet på boken är «42 miljoner». Reportagen är av det slaget att belackare skulle kunna kritisera dem som parasitverksamhet som bygger på att västvärldens journalister reser iväg som en sorts fattigdomsturister. På engelska kallas de «Poor-ists». De hämtar hem sina bilder, gör en utställning och vinner några priser.

- Vad är i så fall alternativet? Vad händer om vi slutar visa vad som sker därute, frågar han sig. Men visst är det ett problem att merparten av fotograferna som reser till konfliktområden är från väst. Jag skulle gärna se att konflikten i till exempel Kongo täcktes av fotografer från Kongo. Som norsk ser jag världen på ett annat sätt. Men sen påminner han sig:
- Å andra sidan reser jag huvudsakligen till platser där det inte finns några fotografer.