Nyhet

Fujifilm S3 Pro

Tålamod på flera plan krävs av dig som vill plåta med en Fujifilm S3 Pro. I gengäld blir bildkvaliteten utöver det vanliga.

Publicerad

Fujifilm borde anställa en fotografombudsman. Någon som kan ta ingenjörerna i örat när de blir alltför uppslukade av att bygga fantastiska sensorer, så att de glömmer att någon faktiskt ska använda kamerorna. Fujifilm S3 Pro är en makalös kamera i ordets rätta bemärkelse - under vissa omständigheter tar den bilder av högre teknisk kvalitet än någon av konkurrenterna. Och det är inga obetydliga skillnader vi talar om heller.

Ur ett annat perspektiv är det en dålig kamera. Eller ska jag säga ogenomtänkt? Hur som helst känns det som om konstruktörerna har varit så besatta av vad som kan göras med kameran att de helt och hållet har glömt att tänka igenom hur det ska göras. Etiketten "professional" som Fujifilm använder är lite missvisande. För det här är snarast en utpräglad hobbykamera - gjord för fotografer som gillar att stå på huvudet i tekniska möjligheter och som inte har så bråttom när de är ute och fotograferar.

Ett exempel: Fujifilm S3 är den enda digitalsystemkameran på den svenska marknaden som kan visa bilden på skärmen innan den är tagen, precis som vilken digitalkompakt som helst. Om kameran står på stativ och motivet är orörligt kan man också fokusera väldigt exakt med hjälp av förhandsvisningen. Kruxet är bara att man inte kan trycka av en bild medan den gör det, och att bildvisningen bara är i svartvitt. Dessutom måste man in i menyerna för att aktivera funktionen. Och den är bara igång 30 sekunder.

Det är Fujifilm S3 Pro i ett nötskal - Fiffiga, exklusiva finesser å ena sidan, reservationer och krångliga gränssnitt å den andra.

Krångliga val

Ett annat exempel på S3:ans komplexitet är inställningarna för bildkvalitet. De är många, och de är utspridda. I menysystemet väljer man om kameran ska fotografera med utökat dynamiskt omfång, wide, och om färgrymden ska vara sRGB eller AdobeRGB. I snabbmenyn väljer fotografen förutom tonkurva och färgkaraktär även typ av dynamiskt omfång - wide 1, wide 2 eller auto? Utöver allt detta finns det ett val för filmkaraktär - standard, film 1 eller film 2.

Hängde ni med? Nä, det tar ett tag innan man kommer in i det. Sedan ska man lära sig Fujifilms reservationer - till exempel att man inte får välja filmtyp om färgrymden är AdobeRGB. Jag hade förlåtit en hel del av det här om det bara gått att spara mina favoritinställningar som snabbval. Många kameror har den finessen. I Fujifilm S3 skulle det verkligen kommit till sin rätt.

För rätt sorts fotograf kan Fujifilm S3 ändå vara riktigt lyckad. Men dyr. När föregångaren Fujifilm S2 kom konkurrerade den med modeller som Nikon D100 och Canon Eos D60. S2:an var ett rimligt alternativ. Den låg inte alltför långt från konkurrenterna i pris, och många tyckte att den hade vissa fördelar rent bildmässigt. Upplösningen var densamma som konkurrenternas - sex megapixel. Prestanda var likartade även i övrigt.

Men det har gått tre år sedan dess, och när nu S3:an kommer ut på marknaden är förutsättningarna ändrade. Nu konkurrerar Fujifilm med en ny generation kameror från Nikon, Canon, Pentax och Konica Minolta. Fujifilms nya hus är ungefär likadant som på S2:an. Vissa saker är förbättrade. Till exempel är det idiotiska systemet med dubbla batterier borta. Det har kommit lite gummi på kamerahuset som blivit skönare att hålla. Men det mesta är sig likt. Ingenting har gjorts åt den lilla sökarbilden eller den något långsamma autofokusen. De nya konkurrenterna däremot har betydligt lägre pris (Nikon D70), högre upplösning (Canon Eos 20D) eller inbyggd skak-

reducering (Konica Minolta Dynax 7D). Det är rättvist att säga att det enda riktigt starka argumentet för Fujifilm S3 är bildkvaliteten. Men är den verkligen värd mellan

10 000 och 15 000 kronor extra? Låt oss utreda det, genom att först se vad den här skillnaden i bildkvalitet består i.

Tonomfång före megapixlar

Medan både Canon och Nikon satsar på allt fler megapixlar i sina toppmodeller har Fujifilm har valt en annan väg. De kliver av racet vid sex megapixel och lägger i stället krutet på att göra något åt bildsensorns dynamiska omfång. Det är ett välkänt faktum att dagens digitalkameror inte klarar av att återge kontrastrika motiv så värst bra. Om det är en stor skillnad mellan ljusa och mörka partier i bilden så blir detaljteckningen lidande. Antingen blir ljusa partier - till exempel moln, snö eller skjortor - helvita fält utan detaljer. Eller så hamnar mörka partier helt i skugga utan att det går att urskilja några skiftningar.

Personligen tycker jag att Fujifilm tänker helt rätt. Att lägga på ett par miljoner extra pixlar kan möjligen ge bättre utskrifter när bildformatet går en bra bit över A4-storlek och motiven är detaljrika. Men hur ofta händer egentligen det?

Ett större dynamiskt omfång däremot syns i alla bilder oavsett storlek. Det syns på två sätt: dels blir det mindre områden som saknar detaljteckning, dels blir övergången till de eventuella urfrätta partier som är kvar i bilden mjuka och fina. Många digitalkameror klipper väldigt tvärt mellan urfrätta och icke urfrätta partier. Så icke Fujifilm S3, som har bland de snyggaste övergångarna jag har sett från en digitalkamera.

Fujifilm hävdar att S3 Pro som mest ger upp till 2 bländarstegs större dynamiskt omfång. I våra tester lutar vi mot att det snarare är omkring 1,5 steg, men de ligger å andra sidan där de behövs bäst, i de ljusaste partierna av bilden. Om man exponerar en Fujifilm S2 och en S3 efter samma värden så blir återgivningen av skuggpartier och mellanpartier ganska snarlik. Men när det kommer till högdagrarna visar bilderna från S3:an betydligt mer detaljer. Många områden som blir kritvita med andra kameror vid samma exponering håller stor detaljrikedom och en fin valörskala.

S3:an är också väldigt bra på att hålla högdagrarna fria från färgstick. Färgsticken uppstår när en eller två av färgkanalerna är övermättade, men inte den tredje. Om man sedan vill göra partiet mörkare i efterbehandlingen så blir det omöjligt att få korrekta färger.

Men berömmet är inte slut än. En tredje positiv egenskap hos bildfilerna från Fujifilm S3 Pro är att de mörka partierna är påfallande brusfria, och det brus som finns är förvånansvärt lättarbetat. Vid ISO 100-200 går det att lätta upp de mörka partierna väldigt långt med hög kvalitet.

Lägg till detta att bildsensorn i kameran, en sexmegapixels Super CCD SR II, har en så bra upplösning att den utan vidare kan jämföras Canons åttamegapixelssensor i Eos 20D. Bruset är också väl kontrollerat vid höga ISO, även om skärpan straffas märkbart.

Det enda smolket i bildkvalitetsbägaren är färgåtergivningen. Sin vana trogen satsar Fujifilm på starka, mättade färger som ser bra ut för de flesta. Men så värst korrekta är de inte. Mest neutralt resultat fick vi med inställningarna Adobe RGB, tone ORG och color ORG. Men här gäller det verkligen att prova sig fram eftersom inställningsmöjligheterna är så omfattande.

Råfotografering med förhinder

Färgåtergivningen till trots - när det gäller bildkvalitet lever Fujifilm S3 Pro i allt väsentligt upp till mina ganska högt ställda förväntningar. Så det här kanske är en kamera för den riktige bildkvalitetsfanatikern?

Njaej, det är här det blir problematiskt. För de flesta som sätter den tekniska bildkvaliteten högt fotograferar helst i råformat. Och det, kära läsare, är ingen njutning med S3:an. I synnerhet inte om man vill dra nytta av det utökade dynamiska omfånget.

Tre problem finns det:

1) Bildfilerna blir kolossala - nära 25 megabyte. 40 bilder på ett 1-gigabyteskort är inte mycket att skryta med.

2) Kameran blir väldigt långsam och låser sig långa stunder - hastigheten vid serietagning är låga 1,4 bilder per sekund och bufferten rymmer bara tre bilder. När den är full blir det till att vänta medan kameran skriver data till minneskortet. Och vänta lite till. Vi klockade tolv sekunder med ett av våra minneskort. Det är en lång tid det när man fotograferar porträtt.

3) Fujifilms medföljande konverteringsprogram, Hyper Utility 2, imponerar inte. Det var väldigt långsamt på vår snabba Powermac G5 med dubbla processor på 1,8 gigahertz och 1,5 gigabyte internminne. Vi ska inte gå in på detaljer kring programmet här, men gränssnittet lämnar mycket att önska.

Vid fotografering i råformat utan det utökade dynamiska omfånget ser det bättre ut. Sju bilder i bufferten, 2,5 bilder per sekund vid serietagning och betydligt fler bilder på minneskortet. Men då är ju kamerans mest unika funktion satt ur spel.

Nej, på något lustigt sätt är kameran med kanske marknadens mest avancerade bildsensor i praktiken en jpeg-maskin. Och inte ens då imponerar den prestandamässigt. Med det utökade dynamiska omfånget aktivt har vi en serietagning på löjligt låga en bild per sekund och en buffert på sex bilder. Men kameran hänger sig inte alls lika långa stunder som vid råfotografering. Och bildfilerna är betydligt mer acceptabla i storlek.

Med det utökade dynamiska omfånget avslaget är serietagningen 2,5 bilder per sekund och bufferten äntligen anständig med plats för tolv bilder. Men då missar vi återigen själva poängen med att välja en Fujifilm S3 framför exempelvis en Nikon D70 eller Canon Eos 20D.

För välbärgade hobbyister

Så vem är kameran då gjord för? Personligen tycker jag att välbärgade hobbyfotografer är en självskriven målgrupp. Fujifilm Sverige säger att den riktar sig huvudsakligen till professionella studiofotografer, vilket låter fullt rimligt. Det är lättare att hantera de stora råfilerna i studiomiljö än ute på fältet.

Som presskamera är Fujifilm S3 långt ifrån idealisk. Den är för långsam, inte tillräckligt stryktålig och alldeles för krånglig att hantera med för många inställningsparametrar som är för dåligt samlade. Och autofokusen räcker inte riktigt till för sport. Och även om batterilivslängden förbättrats jämfört med Fujifilm S2 så har kameran långt kvar till samma nivå som exempelvis Nikon D2h.

Däremot kan kanske S3:an vara en attraktiv kamera för lite stillsammare reportageliknande sammanhang där det är en fördel att arbeta i jpeg på grund av bildmängden, till exempel bröllopsfotografering. Blixtautomatiken presterar fullt godkänt (bäst med de senaste Nikonblixtarna SB-800 och SB-600), bildkvaliteten är bra vid höga ISO och det utökade dynamiska omfånget ger en extra säkerhet i exponeringen.

Sammanfattningsvis: Om Fujifilm S3 skulle ha varit billigare, snabbare och mer användbar för fotografering i råformat skulle den vara ett hot för alla de andra kameratillverkarna. Det är den inte i dag. Det är inte många jag skulle rekommendera att köpa kameran, bildkvaliteten till trots.

Men det är ändå skönt att den finns. För den visar trots allt att det finns andra värden som är lika viktiga som megapixlar. Och den ger oss något slags riktvärde för hur digitala bilder faktiskt kan se ut, även om de just i det här fallet är lite väl svårtillgängliga för de flesta. Jag har redan kommit på mig själv med att tänka "det här skulle sett bättre ut med en S3:a" vid ett flertal tillfällen när jag fotograferat med andra kameror.

Hoppas som sagt att Fujifilm anställer den där fotografombudsmannen inför utvecklingen av nästa modell. Då får konkurrenterna verkligen se upp.