Kritik är samtalet vi saknar

– Var är det fotografiska samtalet? säger min bekanting retoriskt och ställer ner ölsejdeln med en smäll på bordet. Han torkar skummet från överläppen med skjortärmen och ser stridslysten ut.

Han har läst ett par fotobloggar och låtit sig jagas upp en smula.

– Ingen pratar om den fotografiska bilden i dag, allt handlar bara om teknik och bildbehandling. Jävla pixelrunkeri.

– Hit me, säger jag och stirrar honom stint i ögonen. Sätt igång och prata. Låt oss ha ett «fotografiskt samtal» här och nu.

Och så sitter vi tysta en stund och stirrar på varandra innan vi övergår till ämnet hur man bäst målar om en fönsterbåge.

Många talar om «det fotografiska samtalet», men få deltar i det. Ja, det vill säga om man inte räknar in prat om kameror, bildbehandling, problemlösning, prissättning, bildstölder och skandaler kring påstådda bildmanipulationer. I synnerhet det sistnämnda är ett tacksamt samtalsämne i vilket sällskap som helst. Befann sig Robert Capa verkligen vid fronten som han påstod när han tog sin världsberömda Falling Soldier? Eller var han i själva verket flera mil därifrån?

Men om bildupplevelser talar vi inte. Vi kan ägna timmar åt att jämföra Henning Mankell med Stieg Larsson, eller lägga ut texten om varför en sann whiskyälskare föredrar Lagavulin framför Laphroaig. Men när det gäller stillbilder blir vi tysta.

Möjligen ett «gillar» eller «gillar inte». Sällan mer än så. Vår vanligaste form för att uttrycka åsikter och synpunkter kring bilder är den som uppstår i bildcommunities som Fotosidan och Flickr. Men det är inte kritik. Det är kortfattade kommentarer som i grunden baseras på ett system för ömsesidig uppmuntran. Om du tycker om min bild så tycker jag om din. Sympatiskt, men inte nödvändigtvis utvecklande.

Hur har vi hamnat här? Vi är ju bevisligen rätt många som är intresserade av fotografi. Många efterlyser något mer. Har du någon gång läst ens en antydan till en djupare analys av exempelvis Mattias Klums eller Elisabeth Olsson-Wallins mest välkända bilder? Nej, trodde väl inte det.

Jag tror att det finns många skäl till varför vi är så försiktiga med att prata om det som trots allt borde ligga oss fotografer, proffs och amatörer, väldigt nära.

Det tar emot att kritisera enskilda fotografer. Publiken för utställningsfotografi är så liten och den ekonomiska vinsten så obetydlig att de flesta på ett rent medmänskligt plan bara vill uppmuntra och vara hjälpsamma. Dessutom är fotovärlden så liten. De som intresserar sig för fotografi lär snabbt känna varandra både i verkliga livet och genom bloggar. Kompisband uppstår och därmed en ovilja att ta ställning.

Det finns ingen professionell kritik att ta avstamp emot. Det är lättare att prata konstruktivt om upplevelsen av en bok, film eller teaterföreställning när man har någon annans synpunkter att spegla sig mot, som recensioner i tidningar, radio och teve. På fotoområdet är genomtänkt och välskriven professionell kritik extremt sällsynt.

Rädsla att negativ kritik ska uppfattas som avundsjuka. I dagens Sverige ska man vara positiv och uppmuntrande och pussa kind. Det tar emot att kritisera, för man öppnar sig själv för kritik. Lättare då att hålla sig till svepande omdömen som inte förpliktar till något.

Vi saknar gemensamma begrepp. Eftersom det är så ont om välskriven kritik så är språket vi använder för att tala om fotografiska bilder utarmat.

Alla vi som tänker på fotografi en gång i veckan eller mer borde vara förmögna att gemensamt skapa en bättre plattform för att dela bildupplevelser. Det man talar om blir man också intresserad av.

Kritik kanske låter negativt, men egentligen handlar det bara om att prata eller skriva om vad man tänker och känner inför ett verk, positivt eller negativt. För att skapa kritik av god kvalitet måste man tänka, känna, analysera och slutligen värdera.

Det är svårt, men givande.

Vem blir först att erbjuda en workshop i bildkritik för nybörjare?