Nyhet
På farligt uppdrag med skidfotografen
"Förra året dog två killar här" berättade Jesper, strax innan jag tappade fästet och rasade hundra meter ner backen tillsammans med ett stort moln av snö.I fallet får jag ögonkontakt med Jesper. Vi ser båda stenen som närmar sig med hög hastighet.
"Kanske blir jag en av de få svenska journalister som dött i tjänsten" hinner jag tänka samtidigt som jag parerar för att undkomma stenen. "Men det är ju töntigt att dö så här, på rumpan".
När jag väl får stopp på mig själv har Jesper tappat sitt annars så självsäkra ansiktsuttryck. Tröstande säger han "Här brukar inte vanliga sportlovsfirare åka".
Tro det. Det stupar ju nästan rakt ner och det är inte långt mellan stenarna.
För Jesper och skidmodellen Johan är det däremot en baggis att ta sig ner. De ramlar inte om de bestämt sig för att inte göra det.
Själv hade jag inte åkt skidor sedan 90-talet och tekniken var, minst sagt, rätt stapplig. Jag kunde inte ens skylla på den tunga fotoryggsäcken.
Trots mitt fall och min mörbultade kropp blev reportaget riktigt bra. Johan kastade sig mer än gärna ut för stup, klippor och branter - gång på gång. Allt för att Jesper skulle få så bra bilder som möjligt.
Att dagen efter bjöd på en olycklig luftfärd och kullerbytta tillsammans med en skenande snöskoter är en helt annan historia.
