Filmfunktionens utveckling i den stilla kameravärlden

Med digitala kompaktkameror har man kunnat filma i stort sett ända från början, det vill säga i över tio år. Kvaliteten var visserligen allt annat än bra, men någon slags film kan man ändå kalla det. Först ut bland systemkameror var Nikon D90, tätt följd av Canon 5D Mark II i september 2008. Den senare har blivit en riktig succé tack vare sin fina bildkvalitet på filmen och att Canon utrustade kameran med en mikrofoningång.

Tittar vi tillbaka på Canon G1 från år 2000 så hade dess filmläge upplösningen 320 x 240 pixlar med 15 bilder/s. Filmklippen kunde inte vara längre än 30 sekunder. Trots den låga upplösningen och låga bildfrekvensen orkade kameran ändå inte med att få filmen skarp. Skärpan motsvarar i stället bara en fjärdedel av upplösningen (160 x 120). Det här är något som även gäller film i en hel del nyare kameror, fast då är till exempel 720-film en uppskalad 640 x 480 eller 1080-film en uppskalad 720.

Idag har de vassaste modellerna så kallad »full HD« vilket innebär en upplösning på 1920 x 1080 pixlar. Jämfört med stillbild låter det kanske inte så imponerande med endast två megapixel men den praktiska nyttan av en högre upplösning är minimal. På det betraktningsavstånd man tittar på rörlig bild, eller för den delen stillbild med projektor - blir ögat inte särskilt mycket mer tillfredsställt om man ökar på upplösningen. Det kan tyckas lite konstigt, men de som jämför en bra digital projektor med en gammal hederlig diaprojektor brukar komma fram till att diaprojektorn inte vinner trots att den visar en bild med väldigt mycket högre detaljrikedom.

Utöver upplösningen är det bildfrekvensen som är den viktigaste specifikationen av ett filmformat. På bio ser man på 24 bilder/s men filmar man själv upplever man den bildfrekvensen som ryckig. Det beror dels på att man oftast inte filmar med lika kontrollerade rörelser som en filmfotograf gör, dels att man har för kort slutartid. Rörelser får gärna vara oskarpa i film, det är inget man störs av utan det gör istället att filmen ser mindre ryckig ut. En tumregel är att filma med 1/50-dels sekund.

Film som man tittar på i datorn behöver vara 50 eller 60 bilder/s för att se jämn ut. Ett sätt att få till det med mindre data (mindre belastning på kamerans processor) är att bara spara hälften av bilden i varje ruta. Eller närmare bestämt varannan pixelrad (flätat, »interlaced«). En sådan film fungerar inte bra alls att ta stillbilder från, men när man spelar upp filmen ser det bra ut.

För filmproffs är inte bildfrekvensen lika viktig eftersom slutresultatet oftast ändå ska vara i 24 bilder/s. Däremot har de nytta av ännu högre upplösning för att få mer möjligheter vid efterbearbetningen. Av samma tagning kan man till exempel få ut flera olika utsnitt. Så det hetaste just nu är så kallad 4k-film som syftar på att upplösningen är 4096 pixlar på bredden och därmed åtta megapixel totalt per bildruta. Canon Eos-1D C klarar av att filma med den upplösningen och 24 bilder/s.