Stieg Larsson - CSI : 1 - 0
Har precis läst ut den obligatoriska juldeckaren. Det blev Stieg Larssons debut "Män som hatar kvinnor" (som tomten för övrigt gav mig i dubbel uppsättning). Photoshop nämns flera gånger i boken, åtminstone på tre ställen som jag kan återkalla ur minnet.
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
Lägg till på Facebook
Lägg till på MySpace
Inget unikt med det, Photoshops förmåga att förleda och manipulera har utnyttjas av många deckarförfattare genom åren. Men det som var befriande var att se hur Stieg Larsson inte hade drabbats av den så kallade CSI-sjukan. Ni vet när bildbehandlarna gör helt galna grejer som alla vet är omöjliga.
Hand upp alla som sett när de tar en gammal suddig övervakningsbild och förstorar ett parti så att man med full skärpa kan se både skurkens halslänk och vilket märke det är på cigaretten i mungipan. Eller zoomar in tillräckligt för att göra en iris-scan som identifierar brottslingen på några sekunder, efter en sån där urfånig bläddring bland kriminella ansikten.
I Larssons deckare används Photoshop lyckligtvis mer sparsmakat. Bokens huvudperson kan göra saker och ting aningen tydligare genom att skruva på kontrasten, men aldrig bortom vad som är rimligt. Trovärdigheten hotas inte och läsaren får en mer rättvis beskrivning av bildbehandlingens möjligheter.
I mitt eget jobb får jag ibland uppgiften att identifiera manipulerade bilder. Speciellt i samband med adminstrativt arbete på sajten www.worth1000.com. Ofta handlar det om att kontrollera att bilder som skickas in till sajtens fototävlingar följer reglerna (efterbehandling är bara tillåtet i vissa fall). Eller att försöka hitta bevis för att upphovsrätten har kringgåtts. Då finns det tyvärr inga CSI-metoder, men att skruva upp kontrasten, precis som i Larssons bok, kan ibland räcka hur långt som helst. Ni anar inte hur många överklonade copyrightsymboler jag har hittat genom att lägga till ett justeringslager för kurvor och kräma på allt som går.
