TEST: Nikon D700

Många hobbyfotografer har tittat avundsjukt på alla yrkesfotografer som bytt till Nikon D3. I vårt test i nummer 1/2008 sopade den banan med konkurrenterna och fick det högsta betyg som vi dittills givit en kamera.
Men även om bildkvaliteten hos d3 är lockande har priset avskräckt många hobbyfotografer och säkert en och annan frilansfotograf också. Andra har tvingats välja bort kameran på grund av den höga vikten.

Att Nikon skulle svara på Canons framgångar med ?proffs-light?-kameran eos 5D var väntat, men inte att de skulle ge kameran tillgång till det mesta hos D3:an.
I D700 sitter samma sensor, processor, ljusmätare och autofokusmodul som i D3. Bildkvaliteten är identisk.

Kamerahuset är nästan identiskt med D300 men med ett större spegelhus och prisma eftersom sensorn är i det större småbildsformatet, fx med Nikon-termer, och D300 har en ungefär hälften så stor sensor, DX-format.
Det lägre kamerahuset innebär att knapparna som sitter längst ner på baksidan av D3:an återfinns på sidan av sökarprismat istället.

Trots bantningen har inte ergonomin försämrats. Den som kommer att jobba med både en D3 och en D700 kommer möjligen att leta efter blixtknappen.
Precis som D300 har D700 en inbyggd blixt. Att ha en inbyggd blixt i en så här pass dyr kamera kan verka märkligt, men det finns både fördelar och förklaringar till det.

Storleken på plånboken står inte relation till de fotografiska kunskaperna. Precis som Canon Eos 5D kommer D700 att säljas till många ?som vill ha det bästa? men som har kunskaper på nybörjar-nivå.

Nya SB-900 är enklare att hantera än föregångarren SB-800, särskilt vid trådlös styrning.

Eftersom den inbyggda blixten också styr Nikons externa blixtar är det smidigt att snabbt kunna poppa upp blixten. Den nya blixten SB-900 har gjorts om och går nu snabbt att ställa om till trådlös styrning.
I menyerna går det att stänga av den inbyggda blixten så att den inte avtecknar sig i motivets glasögon som exempel.

Trådlös blixtstyrning är enkelt med D700 och nya blixten SB-900

Nu tillbaka till skillnaderna mot D3. Nikon D700 har fått en funktion för dammborttagning. Det medför att platsen i spegelhuset begränsas och att sökaren bara täcker 95 procent av bilden.

Många pressfotografers älsklingsfunktion, mikrofonen, har försvunnit. Luckan till minneskortsfacket är inte lika gedigen och saknar ett säkert lås. Flera gånger när jag hållt kameran med bara en hand har jag tryckt till lite extra hårt om den och då har jag råkat öppna luckan.

Nikon D3 kan använda dubbla CF-kort vilket är praktiskt för säkerhetskopiering eller för att spara råformat på ena kortet och lågupplösta jpg på det andra. D700 har bara en kortplats, men det tror jag de flesta kan leva med, liksom övriga skillnader.

På D700 går det att montera samma batterigrepp som till D300. Då blir kameran större och tyngre än D3:an vilket visat att Nikon inte gjort avkall på byggkvaliteten mellan D3 och D700 i någon större bemärkelse.
Men väderskyddet hos D3 ska vara något säkrare enligt Nikon.

Vi har haft tillgång till två D700:or på redaktionen och på båda har det varit för lätt att oavsiktligt öppna gummiluckan som skyddar de elektriska kontakterna på sidan av kameran. Den som är mån om ett bra väderskydd bör nog vara uppmärksam på att luckan sluter tätt och tejpa fast den.
Nyligen kom en uppgradering till Nikon D3 som ökade dess buffertförmåga rejält. Den som planerar att fotografera sport i råformat kan här finna ett argument för att välja D3.

Skillnaderna i hastighet vid seriebildstagning är däremot små mellan D700 och D3. D700 klarar 5 bilder per sekund som standard och med batterigreppet och batteriet från D3 kommer man upp i 8 bilder per sekund. Grepp, batteri och laddare sälj tillsammans i ett paket. Nikon D3 klarar 9 bilder i sekunden med full upplösning.

Skarp skärm
Går vi vidare i listan över alla likheter mellan D3 och D300 finner vi den utmärkta och högupplösta skärmen. Med 920 000 bildpunkter (VGA-upplösning 640x480 pixlar) blir skärpan utmärkt och det går bra att bedöma bildens kvalitet i de flesta ljus.

Genom ett tryck på info-knappen intill skärmen visas kamerans inställningar tydligt. Med den här visningen är det lätt att gå in och och ändra inställningar för bildstil, aktiv D-lighting med mera. När det omgivande ljuset blir svagare skiftar bakgrundsbelysningen på skärmen för att inte blända.

Ytterligare en gemensam funktion är skärmsökaren. Precis som den inbyggda blixten kan det tyckas vara en oviktig nybörjarfunktion, men det kan vara till nytta för avancerad fotografering också.

Vid fotografering i låga och höga vinklar behöver man inte sätta ögat mot okularet eller använda vinkelsökare. Och vid stativfotografering är det en stor tillgång att kunna titta på bilden med 10 gångers förstoring och kunna ställa skärpan exakt rätt i vilken del av bilden man vill.

Det finns två olika sorters autofokusmetoder när skärmsökaren används. Det går att låta sensorn bestämma skärpan genom att mäta kontrasten i bilden. Fördelen är att spegeln inte behöver fällas upp så att skärmen släcks för en stund och att man kan välja var i bilden skärpan ska ställas. Nackdelen är att autofokusen blir långsammare än med den konventionella autofokusen.
Vid de få tillfällen jag använder skärmsökaren föredrar jag att låta den konventionella autofokusmodulen ställa in skärpan. Det innebär en kort stunds blackout men ger å andra sidan snabbare och säkrare skärpeinställning.

Det finns ingen separat knapp för skärmsökaren, utan den aktiveras med avtryckaren. I stridens hetta blir det rörigt när avtryckaren har tre funktioner; aktivera skärmssökaren, ställa in skärpan (då skärmen släcks) och till sist ta bilden (då bilden också släcks).
På Nikon D90 har Nikon gjort det enklare med en separat knapp för skärmsökaren.

Snabb autofokus
Den vanliga autofokusen är mycket säker och snabb. Proffsklass helt enkelt. Jag har känt mig väldigt trygg med autofokusen och det har varit busenkelt att ställa skärpan där jag velat även om jag använt extremt ljusstark optik.

D700 har 51 punkters autofokus. Nikon rekommenderar att man använder 11 punkter för snabbast möjliga hantering och jag håller med. Det går också att använda de 51 punkterna i ett så kallat 3D-läge. Då hjälper exponeringsmätaren som har 1005 färgkänsliga mätpunkter till för att följa motivet så att rätt autofokuspunkt hela tiden är aktiv.
Jag har funnit att den här funktionen är till stor hjälp vid porträttfotografering. Då kan autofokusen hela tiden följa ögat.

I svagt ljus har det hänt att autofokusen inte riktigt fungerat, men då har motiven varit kontrastfattiga. De goda Iso-egenskaperna gör att man kan hamna i situationer där ljuset helt enkelt är för svagt för autofokusen. Då kan skärmsökaren vara till hjälp med sin förstorade visning för manuell fokusering.

Det finns många möjligheter att programmera om kameran. Det första jag gjorde var att ställa om så att autofokusen styrs med AF-ON-knappen på baksidan. Då kan man ha kontinuerlig autofokus på och ändå komponera om bilderna.

Det var bara vid fotografering i svagt ljus med blixt som jag ställde om till skärpeprioriterad autofokus (S-läget) för att blixtens hjälpbelysning skulle tändas.

Jag ställde också om AE-L-knappen (exponeringslåset) så att den skulle hålla kvar mätvärdet efter att jag tryckt på knappen eftersom jag behöver ha tummen på AF-ON-knappen istället.
En annan justering jag gjorde var att sätta ner kontrasten till minimum för att behålla så mycket som möjligt av det dynamiska omfånget i jpg-bilderna. Bilderna kan uppfattas som gråare och mindre färdiga direkt ur kameran, men å andra sidan får man en bildfil som är mer lämpad för bearbetning i datorn.

Tämligen tung
Nikon D700 ligger tryggt och stadigt i handen, men inte så skönt som exempelvis Canon Eos 5D eller Sony A700. De båda har ett mer skulpterat grepp än D700 men inte lika kraftig gummiklädsel.

D700:ans kamerahus är väl tilltaget, det är också vikten. Jag har låtit många intresserade hålla kameran och de flesta har förvånats över vikten. D700 väger 185 gram mer än konkurrenten Canon Eos 5D och 170 gram mer jämfört med D300.
Nikon har tydligt prioriterat att kameran ska vara professionellt uppbyggd istället för att jaga gram och hekton.

Bildkvalitet
Det är flera faktorer som bidrar till god bildkvalitet; sensor, intern bildbehandling, optik och exponering.
Nikon har sedan länge en exponeringsmätare som håller högsta klass och som har sitt ursprung i den analoga modellen F5 som kom i mitten på 90-talet. Blixttsystemet har ständigt utvecklats och håller högsta klass. Jag skulle dock inte säga att Nikons blixtsystem är överlägset andras. Det blir en hel del felexponerade blixtbilder även med Nikons system.

På objektivsidan har Nikon i samband med D3:an lyft sig ännu ett steg. De nya objektiven 14-24/2,8 och 24-70/2,8 presterar mycket bra. Vidvinkelzoomen är faktiskt enastående bra med ytterst få optiska fel och hög kantskärpa.

De båda objektiven har fått den nya antireflexbehandlingen med nano-teknik. Skillnaden vi dkraftigt motljus är stor.

24-70/2.8 med sin nya antireflexbehandling klarar motljus imponerande bra.

Slutligen kommer vi till sensor och intern bildbehandling. När Canon Eos 5D kom ansågs den vara överlägsen på brus jämfört med konkurrenterna. Upplösningen hos Eos 5D är försumbart högre än hos D700 och D3. Pixelstorleken och brusegenskaperna borde därför vara lika.

Jämför vi bilder som är tagna i jpg eller råformat respektive tillverkares råkonverteringsprogram får vi bilder som är mer brusfria med Nikon D700.
Iso 12 800 kan användas i nödfall, men det uppstår lätt ränder, ?bandning?, om det finns lampor med på bild. Iso 25 600 är däremot inget jag kan rekommendera mer än för kvällstidningsfotografer och polisens spanare där det viktiga bara är att få en skarp bild.

Det intressanta uppstår när vi provar att använda ett egenkonstruerat råkonverteringsprogram som utgår från råfilens originaldata och lägger på identiska kontrastkurvor utan att applicera extra brusreducering. Bilderna blir då slående lika.
Det är alltså i behandlingen av bildinformationen som den stora utvecklingen hos Nikon skett.

Vår bedömning måste göras så som bilderna används, alltså direkt som jpg eller efter behandling i ett vanligt råkonverteringsprogram. Då ger Nikon D700 väl användbara bilder vid Iso 6400. Skillnaderna i brusnivå uppskattar vi då till cirka 1,5 steg till Nikons fördel.

Vitbalanseringen hos D700 är modigare än hos många andra och kompenserar bättre för kraftigt glödljus. Men den manuella vitbalanseringen är onödigt tillkrånglad om man vill lagra flera olika balanseringar.

Slutsats
Nikon D700 är en kamera utan några direkta brister och med ett stort och brett användningsområde. Kameran håller professionell kvalitet när det gäller såväl tålighet som bildkvalitet och hantering. Prisskillnaden mot D300 är inte så dramatisk, men det kan kosta en slant att utrusta kameran med matchande objektiv av hög kvalitet.

Så satte vi betyget

Bildkvalitet 10
Bättre än så här kan vi inte komma idag. Betyget slår i taket.

Byggkvalitet 9
En nia med plus blir det. Men riktigt lika välbyggd som Nikon D3 är kameran inte.

Ergonomi&logik 10
Precis som Nikon D300 är kameran mycket välgenomtänkt och utformad. Ett nöje att använda.

Mångsidighet 10
Det i stort sett inget du inte kan göra med den här kameran. Den klarar till och med snabb sport med 8 bilder per sekund. Studiofotografen kan dock önska sig en mer högupplöst kamera.

Valuta för pengarna 8
Du får en mycket bra kamera i proffsklass till ett pris under proffsklass. Men det är ändå mycket pengar och skillnaden mot D300 syns mest vid mycket höga iso.