TEST: Sony A350 med unik skärmsökare

Det är inte svårt att tänka sig hur det gick till när idén till Sony A350 kom till. Sony visste att Nikon skulle komma med sensorer på 12 megapixel.
- Vi måste ha mer. Minst 14 megapixel måste vi ha, sa marknadschefen
- Det kan vi fixa även om det blir lite brusigt på höga Iso, sa utvecklingschefen

Marknadschefen tänkte efter en stund.
- Det gör inget. Vanligt folk använder inte höga Iso, sa marknadschefen men var ändå inte nöjd. Det måste till något mer tänkte han. Just det, skärmsökare. Det har ju alla numera.
- Inga problem. Men det blir långsam autofokus, svarade utvecklingschefen.

Nu var det utvecklingschefens tur att tänka till en stund.
- Jag har en idé. Problemet med en skärmsökare är att skärpan ställs in med sensorn och inte den vanliga autofokusmodulen. Men om videosignalen till skärmsökaren inte kommer från bildsensorn behöver vi inte fälla upp spegeln och då kan vi använda den vanliga autofokusmodulen.
- Då blir vår autofokus med skärmsökaren överlägsen konkurrenternas. Det låter ju strålande, tyckte marknadschefen.
- Men...
- Inga men, nu kör vi, bestämde marknadschefen.

Konkurrensen mellan kameratillverkarna är hård. Till glädje för oss konsumenter innebär det prispress och att utvecklingsavdelningarna tvingas gnugga sina geniknölar såriga. Men konkurrensen innebär också att marknadsfolket tvingar fram fler megapixlar och en del tveksamma funktioner.

En av de mest galna konsekvenserna av pressen från marknadsavdelningarna hittar vi på såväl Sonys systemkameror som på Pentax. Det är inget snack om att bildstabilisering är en bra och viktig finess som ger fler skarpa bilder. Men vem behöver snabbt kunna stänga av bildstabiliseringen?

Med vredet på baksidan riskerar man att ofrivilligt stänga av bildstabilisering och få bilderna förstörda av skakningsoskärpa. Visserligen kan det uppstå situationer där man vill stänga av bildstabiliseringen, som när man vill ta skakiga bilder, men då kan man faktiskt bemöda sig att gå in i menyerna.

Vredet på baksidan sitter bara där för att säljaren i fotobutiken enkelt ska kunna demonstrera bildstabiliseringen.

1. Rejält grepp. Men A350 riskerar att uppfattas som något klumpig. A200 är lika stor förutom skärmen och upplevs mer harmonisk i storlek och form.
2. Digital zoom är visserligen nytt på digitala systemkameror. Men hur nödvändigt är det? Vi hade gärna sett att det satt en autofokusknapp här.

Skärmsökare ska locka
Sonys skärmsökare luktar också säljstrategi. När jag intervjuade en av Sonys konstruktörer på PMA-mässan i Las Vegas där Sony A350 premiärvisades berättade han att skärmsökaren är tänkt för att locka kunder som är vana att fotografera med kompaktkameror.

Fotograferar man med systemkameran framför sig som en kompaktkamera ökar risken för skakningsoskärpa avsevärt jämfört att hålla kameran mot ögat. Dessutom ser man oftast bättre i den optiska sökaren.

Vinkelbar skärmsökare är toppen för makrofotografering, men den här fungerar bara för liggande bilder.

Jag tycker ändå att skärmsökare är ett bra komplement till den vanliga optiska sökaren. Jag använder exempelvis skärmsökaren på min kamera när jag vill kunna kontrollera skärpan hundraprocentigt innan jag tar bilden eller när det är så mörkt att autofokusen knappt fungerar.

Men så kan man inte jobba med Sony a350.

Sony har valt att prioritera så att autofokusen blir lika bra med skärmsökaren som med den optiska sökaren. Det är rätt tänkt för kunder som vill använda sin systemkamera likt en kompaktkamera, men det är inte lika bra för mer avancerad fotografering.

Lösningen som Sony valt när de konstruerat skärmsökaren är att låta en separat videosensor generera bilden till skärmsökaren i?stället för att fälla upp spegeln och ta bildsignalen från den vanliga bildsensorn. Kamerans vanliga autofokus fungerar inte om spegeln fälls upp och därför tvingas andra fabrikanter att låta bildsensorn styra autofokusen alternativt fälla ner spegeln när skärpan ska ställas in.

Nackdelen med Sonys lösning är att det inte går att zooma in ordentligt, bara till 2 gångers förstoring, för att ställa in skärpan manuellt.

Skärskilt vid makrofotografering är det en stor fördel att kunna zooma in mycket för exakt skärpe­inställning.

Ändå har Sony valt att underlätta makrofotografering genom att göra skärmen vinkelbar. Det kan visserligen vara användbart i andra situationer också, men jag tror att det är främst vid makrofoto som den vinkelbara skärmen är en riktig tillgång.

Exponeringsmätaren är bättre än genomsnittet och klarar relativt svåra motiv. Men Nikon är snäppet bättre.

Olympus var först
Konceptet med vinkelbar skärm och separat sensor för skärmsökaren har vi sett tidigare hos Olympus E-330 och dess kusin Panasonic L-1. I deras fall gick det att fälla upp spegeln och använda den vanliga bildsensorn för manuell fokusering.

Jag hade gärna sett en liknande möjlighet hos Sony A350. Förklaringen till att det inte går hittar vi i valet av sensortyp. Sony har en CCD-sensor och det måste vara en CMOS-sensor för att det ska gå att välja vilka pixlar på sensorn som ska aktiveras och generera en bildsignal till sensorn.

Att använda alla 14 miljoner pixlar för bildsignalen när det bara behövs 230?000 pixel till skärmsökaren skulle innebära att sensorn gick varm med kraftig batteriåtgång som följd. En varm sensor ger också brusigare bilder.

Här har vi också förklaringen till att inte kameror som Nikon D40, D60 eller D80 har skärmsökare. Alla de har sensorer av CCD-typ.

Låg vinkel. Det blir lättare att fotografera i låg eller hög vinkel med den vinkelbara skärmsökaren. Särskilt bra är det om man vill följa rörliga motiv ur en låg vinkel eftersom man inte kan lägga sig på marken då.

Klumpigt kamerahus
Att skärmen går att vinkla upp och ned är trevligt. Det hade inte gjort något om det gick att vinkla ut skärmen ordentligt som på Olympus E-3 eller Canon S5IS. Men då hade kameran antagligen blivit alltför klumpig. Nu är kameran bara lite klumpig. Jag är rädd för att Sony huggit sig lite i foten när det gäller storleken på kamerahuset. Greppet är bra men helheten ger ett klumpigt intryck.

Gatufoto kan vara lockande med den vinkelbara skärmsökaren.

Digital zoom
Den mest lustiga knappen på kameran är inte reglaget för skakstabilisering, hur feltänkt det än må vara, utan den digitala zoomen med fasta lägen för 1,4 gångers respektive 2 gångers förstoring. Digital zoom känner vi igen från kompaktkamerorna och återigen kan vi ana vilka kunder det är som Sony flirtar med. Nyttan av digital zoom kan diskuteras, men det går i vilket fall lika bra att beskära bilden i efterhand.

Det finns alltså två knappar på kameran som är onödiga i mitt tycke. Det hade väl varit okej om jag inte känt att det saknas knappar också. Var finns knappen för blixexponeringskompensation? Och en särskilt autofokusknapp hade också gärna fått finnas.

Nu när vi ändå är inne på irritationsmoment så stör den ögonaktiverade autofokusen mig. Problemet är att autofokusen inte bara aktiveras av att man sätter ögat intill okularet utan vad som helst som kommer nära aktiverar autofokus, exempelvis om kameran dinglar från axeln.

Jag förstår hur Sony tänker. De antar att nybörjarna (den primära målgruppen) sätter på kameran när de ska ta en bild och känner kanske inte till att autofokus brukar aktiveras med avtryckarfingret. Men jag som gärna går med kameran påslagen tackar för att det går att stänga av den här funktionen.

Längre tele
Positivt är att paketzoomen (18-70/3,5-5,6) ger lite mer tele än brukligt för en billig paketzoom. Dessutom levereras objektivet med motljusskydd. Så ska det se ut.
Jag gillar också att knapparna är stora och genomtänkta i sin placering.

Kameran är varken lättast eller minst i sin klass men det kan å andra sidan tilltala en del som vill ha en kamera som känns lite mer rejäl än de lättaste konkurrenterna. Det går också att köpa till ett extra batterigrepp om man vill att kameran ska se tuffare ut eller inte vill byta batteri så ofta. För batteri går det åt. Efter att ha fyllt ett 4-gigabyteskort med jpeg-bilder utan att skärmsökaren använts så mycket var batteriet nere på 35 procent.
Ett extra batteri är att rekommendera.

Bilderna suger inte bara musten ur batteriet, det går också åt en hel del minneskort om man vill fotografera i råformat. Råfilerna blir på 17-18 megabyte vilket slöar ner kameran. Buffertminnet rymmer endast två råbilder så några långa sekvenstagningar i råformat är det inte tal om. Men kameran skriver snabbt på kortet så det går fort att tömma den lilla bufferten.

Brusar mer
Fler pixlar innebär mindre pixlar som fångar mindre ljus. Det får i sin tur till följd att det dynamiska omfånget minskar och bruset blir högre. Under åren har kameratillverkarna utvecklat en del olika metoder för att minska bruset, men huvudtesten kvarstår.

Högsta Iso på A350 är 3200, men det måste ses som ett nödläge. Bruset är påtagligt och inte särskilt snyggt. Jag har även testat Pentax K20D. Den kameran har också 14 megapixel, men en CMOS-sensor från Samsung. K20D klarar vårt brustest mycket bättre och jag uppskattar skillnaden till ungefär ett steg. Vid Iso 6400 ger k20D lika brusiga bilder som A350 vid Iso 3200.

Sony A350 har en exponeringsmätare med 40 mätfält. Sony har lyckats bra att med sin exponeringsautomatik och exponeringen hamnar oftast rätt, nästan i klass med Nikon.

Slutsats
Sony A350 klarar inte riktigt av att både vara en enkel kamera för nybörjaren och lockande kamera för hobbyfotografen.

I grunden har A350 förutsättningarna för att vara en kamera över nybörjare och under semiproffs, ungefär som Nikon D80, men då måste det vara lite enklare att göra inställningar som blixtexponeringskompensation och byte av mätmetod. Spegeluppfällning saknas också liksom möjligheten att ställa in fokus manuellt med förstoring på skärmsökaren.

Familjefotografen frågar antagligen inte efter alla dessa specialfunktioner utan är nöjd med att kameran ligger bra i handen, har många megapixel och fungerar lika bra med skärmsökaren som med den vanliga optiska sökaren. Tyvärr riskerar en del att skrämmas av det något klumpiga kamerahuset.

Det är alltså bara ur en mer avancerad användares perspektiv som kameran har några brister. I övrigt är kameran genomsnittligt bra. Det är egentligen bara att skärmsökarens autofokus är så snabb och att skärmen är vinkelbar som sticker ut i positiv bemärkelse.

1. Intill sökaren sitter den lilla videosensorn som genererar bilden till skärmsökaren.
2. På skärmen visas en bild som genereras av en separat lågupplöst videosensor i sökaren. Därför går det inte att zooma in kraftigt för att ställa in skärpan som på andra kameror.
3. Under spegeln sitter autofokusmodulen. Eftersom spegeln är halvgenomskinlig kan mitten av bilden speglas ner till autofokusmodulen. Med Sonys lösning behöver inte spegeln fällas upp för att blottlägga bildsensorn när skärmsökaren ska användas. Först väl när bilden ska tas fälls spegeln upp.


SÅ SATTE VI BETYGET

Bildkvalitet 7
Sony har tagit i för mycket med 14 megapixel. Bruset blir för högt. Sony A700 är ett snäpp bättre i bildkvalitet. Bra exponeringsätning.

Byggkvalitet 7
Bra grepp. Känslan är plastig men ändå rejäl.

Ergonomi&logik 8
Det stora greppet gör att kameran ligger stadigt i hand. Knapparna är stora och välplacerade. Det finns några missar i hanteringen. Med den stora vikbara skärmen blir dock kameran lite väl klumpig för att vara en familjekamera.

Mångsidighet 8
Den vinkelbara skärmsökaren ökar mångsidigheten, men ger tyvärr inte ett bra stöd för manuell fokusering. Vi saknar även spegeluppfällning och knapp för blixtexponeringskompensation.

Valuta för pengarna 7
Dyrast i den nya trion från Sony. A300 har samma skärmsökare som A350 men sensorn från A200. Den sensorn är så bra att vi hellre rekommenderar någon av de två billigare modellerna.