TESTAT: A700 Sonys starka kort
Fullspäckad med proffsfinesser och marknadens grymmaste grepp har Sony ett starkt kort i kampen om vem som gör den bästa semiproffskameran. Vi har låtit nya A700 gå några tuffa ronder.
Kampen står om tredje plats. Pentax, Olympus och Sony slåss alla om att bli tredje största kameramärke efter Canon och Nikon.
Förra året slog Sony till med den första systemkameran (a100) med både 10 megapixel och inbyggd bildstabilisering. Pentax kontrade med den första semiproffskameran med vädertätning. Olympus vapen blev skärmsökare och kompakt format.
I årets rond har Canon snabbat upp sin semiproffsmodell, gjort den vädertätad och försett den med skärmsökare.
Sony och Nikon står näst på tur att ge sig in i kampen med nya modeller. De heter a700 respektive d300 och har på papperet flera likheter. I nästa nummer kommer vi att dissekera d300:an.
Likheterna består i till synes samma sensor på 12 megapixel, iso 6400, vädertätning och en högupplöst 3-tums skärm med cirka 300?00 pixlar. Skärmen är lika stor hos Canon Eos 40d, men Sony har fyra gånger högre upplösning.
Hög upplösning. 12 megapixel är på gång på bred front och är till nytta vid den här typen av detaljerade motiv. Skugorna ljusas upp något av kamerans automatik.
Lockande specifikationer
Det är ingen tvekan om att Sony klurat på hur de ska få fram en kamera med funktioner som får det att vattnas i munnen på avancerade amatörer och en del proffs samtidigt som priset hålls nere.
Frågan är då vad har Sony fått till och vad har de prioriterat bort?
Designmässigt härrör Sony a700 från Konica Minolta Dynax 7d. Sony äger numer det som vara Konica Minoltas fotogren och med följde bland annat ingenjörerna och systemkamerorna.
Det är inget dåligt släktskap. Dynax 7d slog an väl när den kom för tre år sedan med sin stora sökare, stora skärm och många knappar och rattar. Myllret av knappar och rattar lockade säkert en viss kategori av fotografer som gillar att känna kontroll och fysiskt ändra inställningarna på kameran. Samtidigt uppfattade en del kameran som svåranvänd och krävande vid en första anblick.
Under Sonys ledning har de gamla Konica Minolta-ingenjörerna fått städa upp lite. Kameran uppfattas fortfarande som avancerad, men inte lika skrämmande. En del knappar har blivit större och en del har fått mer logisk funktion och placering.
- Grymt grepp. Handgreppet är mer skulpterat än hos konkurrenterna. Det känns skönt och tryggt att hålla i kameran.
- Imponerande skärm med tre gånger högre upplösning än hos Canon Eos 40D.
- Funktionsknappen gör att man snabbt kan ändra inställningar.
- Kamerahuset känns aningen plastigt för sin klass.
- Ögonsensorn stänger av skärmen när ögat sätts mot sökaren. Autofokusen kan också aktiveras av sensorn.
Försvunnen ratt och ny knapp
Ratten för exponeringskompensation har försvunnit. Den nya lösningen innebär att det sitter en knapp för exponeringskompensation intill avtryckaren. På Eos-vis trycker man först på knappen och ändrar sedan värdet med inmatningsratten. En fördel med nyordningen är att operationen nu kan göras med en hand. Smart om man exempelvis håller en lös blixt i vänsterhanden. En annan fördel är att designen blivit renare.
Med rattbantningen följer också att ratten för automatikval flyttats till andra sidan om sökarhuset. En placering som känns bekant från många andra kameramodeller.
På a100 finns en Fn-knapp (Fn = funktion) för att styra olika inställningar. Genom att vrida på en ratt kan man välja vilken inställning Fn-knappen ska styra.
På a700 fungerar Fn-knappen smartare.
De flesta kamerainställningar visas på den stora skärmen och med Fn-knappen kan man gå in direkt och ändra någon av de inställningar som visas. Dessutom sitter Fn-knappen inom räckhåll för tummen. Ett liknande system har Olympus.
Systemet fungerar väldigt snabbt och logiskt och är ett tecken på att systemkameratillverkarna kommit ut de gamla analoga konventionerna för hur en systemkamera ska vara konstruerad.
Bantning ger ökad logik
Ovanför Fn-knappen sitter en knapp märkt «se» som är programmerbar. Det går exempelvis att använda knappen för att ändra olika bildparametrar som kontrast och mättnad. På Dynax 7d satt i?tället en knapp för lagring av kamerainställningar. Nu får man gå via menyn för att lagra upp till tre inställningar. På automatikratten finns ett läge (mr) för att ladda in någon av de sparade inställningarna. Den här funktionen är bra om man återkommande använder vissa kombinationer av inställningar. Exempelvis spegeluppfällning, lägsta iso och råformat vid stativfotografering.
Sony har också bantat bort direktval för vitbalans, vredet som styr autofokuspunktvalet och direktval för «drive». Motivprogram har tillkommit på automatikratten.
Jag tycker att Sony lyckats göra på a700 mer logisk och lättanvänd än gamla Dynax 7d utan att formspråket och funktionen blir lidande. 7d-fotografer kommer att känna igen sig och kameran har fortfarande en seriös och avancerad look, om än något mindre skrämmande.
Avancerat batterigrepp. Höjdgreppet är lika bra som det vanliga greppet och kontrollerna är i stort identiska för de båda greppen.
Vilket grepp!
Den som möjligen skulle uppleva a700 som för enkel på grund av bantningen kan lätt få sin kamera att kännas fet med hjälp av batterigreppet.
Sony har gjort ett grepp som slår allt i branschen. Greppet är stort och ligger precis lika bra i handen som kameran. Det finns gott om knappar, så det går lika bra att manövrera kameran med batterigreppet som med det vanliga greppet.
På pma-mässan i Las Vegas visade Sony upp två prototyper, en semiprofessionell kamera och en ren proffsmodell - båda med samma batterigrepp. Semiproffsprototypen har nu blivit a700. Om det kommer en renodlad yrkeskamera från Sony återstår att se, men Sony har i alla fall egen sensortillverkning som klarar av det. På videosidan är Sony redan ett etablerat proffsmärke.
Skärmsökare saknas
Skärmsökare är ytterligare ett exempel på en funktion som digitaltekniken möjliggör. Tyvärr saknas denna funktion hos a700, men i den här klassen är inte saknaden så stor. De tilltänkta köparna är vana vid att fotografera med systemkameror och använda okularet.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att skärmsökare är en användbar finess som är här för att stanna. I den här klassen är de främsta skälen för en skärmsökare möjligheten att ställa in skärpan manuellt med hög förstoring på valfri punkt i bilden när kameran är monterad på stativ och att lättare kunna komponera bilden när kameran är placerad så att det är svårt att titta in i den vanliga sökaren.
I den billigare klassen där a100 finns är kunderna redan vana att fotografera med skärmsökare på sina kompaktkameror.
Enkel hantering
Sony har lyckats med att göra en logisk kamera med relativt många knappar och rattar. Detta kombineras med ett grepp som är mer skulpturerat och ergonomiskt än någon annan digital systemkamera. Urgröpningen för ringfingret matchas möjligen av 80-talskameran Canon f-1 new.
Att jobba med a700 är en fröjd. Fingrarna hittar snabbt till de viktiga knapparna och kameran är snabbjobbad. Även en kräsen yrkesfotograf kan känna sig bekväm med kameran.
Men kameran är inte allt när systemvalet ska göras. Objektiven är för många ännu viktigare. Därför är det intressant att Sony och Zeiss tillsammans utvecklar nya kvalitetsgluggar.
De flesta Sonyobjektiv saknar inbyggd fokuseringsmotor vilket gör fokuseringen något mer ljudlig än för objektiv med «tysta» fokusmotorer. En annan nackdel är att det inte går att fokusera manuellt utan att frikoppla fokuseringsmotorn i kamerahuset.
Men Sony har insett problemet och därför finns det en knapp för höger tumme som snabbt ställer om till manuell fokusering. Det går också att programmera om knappen så att den låser autofokusen. Det är praktiskt om kameran är inställd på kontinuerlig autofokus.
Brusreduceringen jobbar hårt vid Iso 3200 och 6400 vilket ger reducerad detaljåtergivning. Bruset smetas ut och blir mer flammigt. Vi har testat med hög, normal och låg brusreducering utan att se några större skillnader. Vid Iso 6400 finns ingen anledning att välja låg brusreducering eftersom detaljåtergivningen ändå är försämrad.
Sony A700 har utmärkt bildkvalitet upp till Iso 1600. Vid högre Iso påverkar brusreduceringen detaljåtergivningen märkbart, ändå är bildresultatet fullt användbart i många sammanhang.
Spegeln smäller
Lillebror a100 fick främst kritik på två punkter, brus vid höga iso och smällande spegelmekanism.
I a700 är det tydligt att Sony jobbat hårt med bruset. Spegelljudet har också blivit tystare och mer diskret, men inte så att det imponerar. Canon Eos 40d har ett lägre och mer dämpat ljud. Används skärmsökaren i Canonkameran blir skillnaden i ljud mycket stor.
I övrigt är det svårt att hitta brister hos Sony a700. En liten marginal-anteckning är att huset känns aningen plastigt för den här klassen. Jag hade gärna sett en rejälare metallkänsla.
Slutsats
Sony a700 gör inte bort sig på någon punkt och kommer att säkert locka en del att byta märke.
Ergonomin är det främsta argumentet och därefter den inbyggda bildstabliseringen och vädertätningen. Att kameran också säljs i paket med en bra 16-80/3,5-4,5 från Zeiss kan också locka.
Bildkvaliteten är utmärkt och även vid iso 6400 är bilderna användbara i många sammanhang.
Sony har ett starkt kort i kampen om tredjeplatsen.






