Tyskarna ska få pippi på svenskt foto
Tyskarna har en närmast överdrivet positiv bild av Sverige. För många är grannen i norr ett enda stort väldesignat Bullerbyn. Med galleriet »Swedish Photography« i Berlin vill Nina Grundmark visa att svenskar vid sidan om Pippi, kläder och möbler också kan skapa fotografi i världsklass.
Det byggs utmed Karl Marx Allee. Östberlins forna praktboulevard är uppriven och förvandlad till en stor arbetsplats. Gatan kantas av strama stalinistiska bostadshus, att bo här under DDR-tiden var ett privilegium. Sedan murens fall har den mest agerat genomfartsled och den 125 meter breda gatan ger i dag ett något kallt intryck. Men långsamt håller något på att hända. Fler och fler gallerier flyttar in och i det senaste visas endast svensk fotografi.
Hösten 2010 öppnade Nina Grundmark galleriet »Swedish Photography« på en innergård den trendiga stadsdelen Mitte. Nästan på dagen ett år senare är det dags att slå upp portarna till de nya större lokalerna på Karl Marx Allee 62.
– Förra läget var bra att börja på, men nu är det nästan för mycket turister där. Här är hyrorna lägre och kvarteret är på väg att etableras, säger Nina Grundmark när hon tar emot i de luftiga lokalerna.
Det luktar färg och ännu pågår förberedelserna inför kvällens vernissage med bilder av Björn Dawidsson, mer känd under namnet Dawid. Han ställer ut minimalistiska motiv bestående av sin egen signatur, ett fingeravtryck och ett oskrivet vykort. Bilder som dansar på gränsen mellan fotografi och grafik.
– Jag ritar med ljus och jobbar med ljuskänsliga material, film eller sensorer. Tekniken i sig har inget egenvärde. Den där har jag till exempel skannat in, säger han och pekar på bilden av vykortet innan han fortsätter att putsa ramen.
Allt ska stämma inför kvällen och ännu finns mycket att göra.
Flytten till de nya lokalerna i ett kvarter som ännu är ett oskrivet blad är en bra beskrivning av Nina Grundmarks vilja att gå egna vägar. Hon drev tidigare Galleri Ikon i Stockholm men vägen till gallerist var mest en slump.
Efter sju år som fotograf kom plötsligt ett erbjudande om att hyra en lokal på Skånegatan. Hon tackade ja, utan vare sig kunskap eller erfarenhet av att driva galleri men med stor kärlek till fotografi. Galleri Ikon blev snart ett namn i Stockholms konstvärld.
– Men det var litet och efter några år fanns bara två alternativ: lägga ned eller expandera.
Hon valde det senare och under jakten på nya lokaler hamnade hon i Berlin.
– Sverige är bra på att marknadsföra mode och musik. Men det finns även många bra fotografer som inte har någon plattform för att nå ut internationellt, säger hon.
Swedish Photograpy är hennes bidrag till att ändra på det. Där visas enbart svenska fotografer som därmed får en chans att nå ut till en större publik.
Då Nina är både grundare och ägare får hon även välja vad som visas.
– Ja, jag är envåldshärskare, säger hon med ett leende och fortsätter:
– Jag pendlar mellan Sverige och Berlin, går på utställningar och håller mig uppdaterad. Jag får även tips från lärare på olika skolor.
Det som visas speglar alltså inte helt oväntat hennes personliga smak. Att den är bred visade sig tydligt under första året då allt från Joakim Eneroths serie »Swedish Red« till Anders Petersens bilder från mentalsjukhus visades.
Men att styra över utbudet är inte lika enkelt som att välja bilder till väggarna i sin lägenhet. Då galleriet varken tar inträde eller får ekonomiskt stöd är valet avgörande för att det ska gå runt.
– Det finns inga regler för vad som visas. Men det är ett kommersiellt galleri, inget museum, och bilderna måste fungera och gå att sälja på en konstscen.
Just det är något av en paradox i Berlin. Staden har blivit en kulturmetropol som lockar konstnärer från hela världen med billigt liv i en kreativ miljö. Men anledningen till att staden är billig är att den är fattig. Här finns omkring 600 gallerier, varav över hundra är specialiserade på fotografi. Däremot är det ont om folk med plånböcker tjocka nog för att köpa allt som visas.
Är det då klokt att öppna ett galleri i Berlin, dessutom med ett smalt tema som svenskt foto?
– Konstigt nog är konkurrensen i Berlin mindre än i Stockholm. Staden har blivit synonym med konst och för att det ska funka måste man hjälpa varandra.
Dessutom har Berlin något Stockholm saknar: kulturturister. Folk från hela världen kommer för att uppleva och köpa konst.
– Vi går inte runt på berlinare utan på dem som kommer hit. Även mässor är viktiga, säger hon och påpekar att som galleri är det i dag viktigt att finnas i Berlin.
Även inriktningen på svensk fotografi gör att Swedish Photography sticker ut i mängden.
– I Tyskland klingar Sverige positivt. Det är en kvalitetstämpel, vilket ju innebär ett ansvar att leva upp till.
Nina Grundemark menar också att det finns svenskt bildspråk i det som hon ställer ut, något som ytterligare bidrar till uppmärksamhet.
– Svenska fotografer utbildar sig ofta internationellt, hämtar inspiration från hela världen och ser sällan sina bilder som svenska. Vi är kanske hemmablinda, men utomlands anser man att det finns en svensk stil och det hänger mycket på det skandinaviska ljuset.
Några timmar senare är det stressigare i lokalen. Högklackade skor låter mot det nakna betonggolvet, borden putsas, böcker och de nyinköpta vinglas ställs fram. Nya Swedish Photography är redo för sitt första vernissage.
Den här artikeln har tidigare publicerats i tidningen Kamera & Bild nummer 10/2011.
