Test av superzoomen Sony Cybershot HX100V

Det här är alltså en kamera man kan hålla i ordentligt och se lite mer proffsig ut när man använder.

Tyvärr har Sony missat poängen med detta genom att snåla på prestandan för den elektroniska sökaren. Den är för liten, har på tok för låg upplösning och har dessutom en uppdateringsfrekvens som inte riktigt hänger med – visningen blir ryckig så fort man vrider på huvudet.

Skärmens upplösning är däremot av tjusigaste typ i dag med sina dryga 900 000 bildpunkter. Skillnaden mot sökaren är stor.

Skärmen går att vinkla upp och ner, men inte att vrida. Det går till exempel inte att välja att ha skärmen skyddad, det vill säga vänd mot kameran. Färgmättnaden och ljusstyrkan i skärmen är riktigt bra. Jag tycker att färgerna ser intensivare ut på kamerans skärm än på en profilerad datorskärm, vilket visserligen inte är korrekt men likaväl imponerande. För fotograferandet spelar det ju ingen roll att färgerna visas lite överdrivna. Däremot stör jag mig på att högdagrarna ser ut att frätas ut drygt ett halvt steg innan de egentligen är utfrätta. Tittar jag på kamerans histogram så stämmer det med hur det blir, men jag gillar inte att bli lurad av hur det ser ut på skärmen. Det här är något som, av för mig obegriplig anledning, gjorts mjukvarumässigt och det förekommer även i andra tillverkares kameror. Det har inte med inställningen av skärmens ljusstyrka att göra. Ställer man upp ljusstyrkan fungerar för övrigt fotograferandet rätt bra även utomhus i solsken. Nackdelen är att batteriet inte håller lika länge. Batteritiden är bra och det gör inte saken sämre att Sony anger kvarstående batteritid i minuter. Det är en trevlig finess.

Närgränsen är en centimeter på max vidvinkel och två meter på max tele. Här max vidvinkel. Bländare 2,8, 1/320 s och ISO 100.

Sony HX100V kvalificerar inte in sig bland de mest avancerade kompakterna (eller »icke systemare«). För att den skulle göra det hade den behövt en blixtsko och råformat. I övrigt är den välbyggd, har finesser, knappar och reglage som man kan förvänta sig av en avancerad kamera. Vid manuell fokusering används ringen runt objektivet till fokuseringen, annars till att zooma. Vill man snabbt zooma till maximalt tele är det enklare att använda zoomreglaget vid avtryckaren men för finjustering fungerar ringen bra. Vid fokusering blir inställningen finkänsligare när man vrider ringen långsamt. Jag är inte helt överens med den som trimmat in hur känsligheten ska vara, utan tycker att det lätt blir väl mycket vridande på ringen även när jag rör den någorlunda snabbt.

När jag testar kameror går jag då och då bet på att komma på hur man gör vissa saker. Nu var det hur jag slår på förstoring vid manuell fokusering. Det kändes osannolikt att Sony inte skulle ha den funktionen. Trevligt nog finns det en inbyggd handbok i kameran så jag tryckte på frågetecken-knappen, valde »Nyckelord« och där »Fokus« för att hitta ämnet »Förstora en bild för fokus«. Det var den särskilda knappen för val av autofokusmetod jag skulle trycka på.

Med brännvidden 144 mm (motsvarande 810 mm på småbild) och bländare 5,6 blir skärpedjupet inte särskilt långt, även med en digitalkompakt med liten sensor. Bilden är något uppljusad, ISO 200, 1/100 sekund.

Bredvid knappen som heter »focus« finns en annan trevlig sak – en programmerbar knapp. Visserligen bara för fem olika funktioner. Jag tycker att det är mest relevant att komma åt vitbalansinställningen. En annan sak man kan ha knappen till är att slå på och av gråfiltret. Det är en typisk funktion som bara mer avancerade kameror har och det är bra att ha i kompaktkameror då man oftast inte kan blända ner lika mycket som med systemkameror. Minsta bländare med HX100V är 8,0. Med gråfiltret på motsvarar det nästan bländare 22 (skillnaden är 2,7 steg).

Exponeringsinställningen sköts via tumhjulet. Man får inleda med ett tryck på tumhjulet som aktiverar inställningen. Med ett till tryck växlar man mellan ISO, slutartid och bländare. Eller i P-läget mellan ISO, programskift och exponeringskompensation. När man använder ett reglage som det här tumhjulet är det viktigt att kameran reagerar utan minsta fördröjning vid varje förändring man gör. Dessvärre gör inte Sony HX100V det. Fördröjningen är inte stor, men tillräcklig för att bli irriterande. Dessutom är intryckningen av tumhjulet klantigt byggd då kameran inte alltid reagerar trots att det klickar till. Detta om man inte tryckt tillräckligt hårt.

Närgränsen på max tele är ungefär två meter. Myrorna blir rätt stora ändå när man tittar lite närmare på 16-megapixelbilden. ISO 200, 1/400 s, f/5,6, 144 mm (810)

Manuell kontroll och lite klagande från mig leder in på filmningen. Där finns inga möjligheter till manuell kontroll alls. Det går inte ens att låsa exponeringen. Eller för den delen att fokusera manuellt. Till och med vitbalansinställningen är alltid på auto. Exponeringskompensation går däremot att ställa in.

Sony är först med att kunna filma med 50 bilder per sekund och 1080p. Detta kom i HX100V och två till modeller som släpptes i början på året. Det är bokstaven P som är den man ska uppmärksamma i det hela. Alternativet är att det skulle stått 1080i och det betyder att bara en halv bild sparas de femtio gångerna varje sekund. Halv på så sätt att varannan pixelrad i bilden sparas. Med 1080p sparas hela bilden (1920x1080). Sedan tidigare finns även kameror som filmar med 1080p och 30 bilder per sekund. Det är vid rörelser som skillnaden mellan i och p kan märkas genom att P blir skarpare. Påtaglig skillnad blir det om man vill ta en stillbild ur filmen. På samma sätt är det förstås vid rörelser som man kan märka skillnad mellan 50 och 30 bilder per sekund. 30, eller i alla fall 25 bilder/s (som också är vanligt) kan upplevas något hackigt medan 50 blir helt mjukt. Värt att nämna är att vanlig biofilm på film är 24 bilder/s.

1/250 s, f/5,6, 144 mm (810).

När man zoomar vid filmning sker zoomningen med en konstant låg hastighet. Autofokusen är alltid igång vilket kan vara störande om kameran börjar leta efter fokus. Tack vare att autofokusen är så pass bra är det inget större problem. Vid filmning sker fokuseringen dessutom mjukare, den far inte snabbt fram och tillbaka. Vid vanlig fotografering är autofokusen imponerande snabb, även på det maximala teleläget. HX100V är utan tvekan i topp här.

Objektivet är inte bara snabbt på att fokusera, det är skarpt. Lite blåkantstendenser går att se i kanterna men det är inte anmärkningsvärt. Det blir lite mer på teleläget där även skärpan avtar i kanterna. Det är dock kantskärpan som är det anmärkningsvärda i sammanhanget då den är riktigt bra över hela zoomomfånget. Distorsionen korrigeras bra, både vid stillbild och filmning.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att Sony HX100V för tillfället är den enda av typen större kompaktkamera (med extrem zoom) som har GPS.