Test: Leica X1

Att definiera en kamera efter fasta ramar kan bli lite missvisande. Leica X1 är per definition en kompaktkamera eftersom objektivet sitter fast, men samtidigt kan kameran attrahera samma fotografer som Panasonic GF1, Olympus E-P2 och Samsung NX10 – tre spegellösa systemkameror som kan fås med kompakta »pannkaksobjektiv«.

Nu har även Sony sällat sig till sällskapet med Nex-3 och Nex-5 med ett platt 16mm/2,8-objektiv. De som väljer dessa kameror kommer troligen inte att vara intresserade av något annat än »pannkaksobjektiv« och då blir Leica X1 en direkt konkurrent.

Leica har valt en sensor i APS-C-format liksom Sony och Samsung. Leicas samarbetspartner Panasonic har däremot en four thirds-sensor precis som Olympus.

Att Leica gjort denna prioritering beror på att en större sensor kan ha större och ljuskänsligare pixlar utan att mängden pixlar måste hållas nere. Detta ger chans till lägre brus vid höga iso och ett större dynamiskt omfång.

Leica har en utpräglad kvalitetsprofil och att inte optimera förutsättningarna för hög bildkvalitet vore tokigt. Dessutom ger APS-C-sensorerna bilder med proportionerna 3:2 precis som Leicas systemkameror. Four thirds-sensorerna ger 4:3-bilder som måste beskäras om de ska få 2:3-proportioner.

Leica tillverkar inte några egna sensorer, men det gör däremot partnern Panasonic. Men Leica tycks inte ha gått den vägen utan sensorn uppvisar vissa likheter med den sensor som bland annat sitter i Nikon D90, D300 och Sony A700. Alltså en sensor med erkänt goda egenskaper.

Kamerahuset har en säregen formgivning som är starkt inspirerad av de första Leicamodellerna. Den ursprungliga succén byggde på att kameran var extremt kompakt. Och även om kamerorna växte något med tiden i takt med att sökarfunktionen byggdes ut var kamerorna ändå väldigt små i förhållande till alla andra professionella kameror på den tiden.

Att hålla nere storlek och vikt tycks ha varit målet även denna gång. Form och funktion ska gärna samverka, men tyvärr ställer formgivningen till det för Leica X1.

Kameran är så liten att den är svår att få grepp om. Det förvärras av att klädseln är hal. En mjukare gummi- eller läderklädsel hade gett ett bättre grepp. Tummen får inte det stöd den behöver utan kameran glider ur handen som en hal tvål om man försöker hålla ett fast grepp.

Som tillbehör finns ett grepp som skruvas på undertill. Formen känns igen från ett grepp som finns för M-kamerorna. Greppet är en bra hjälp, men riktigt naturligt blir det aldrig. Skillnaden mot Olympus E-P2 och Samsung NX10 är stor.

Jämför vi med Panasonic GF1 och Olympus E-P2 har de en helt annan kvalitetskänsla i kamerahusen och särskilt i rattarna. Och så ska det inte vara när Leica är dyrast och har det mest exklusiva varumärket.

Att Leica slänger med en kamerarem i läder och en dösnygg förpackning hjälper inte upp kvalitetsintrycket mer än för stunden.

Fokusering för tålmodiga
Bäst känns objektivet som sitter monterat i ett rejält metallskal. När kameran sätts på skjuts objektivet snabbt och ljudlöst ut. Utfällt är objektivet lite plastigt, men det är i en annan klass än utfällbara objektiv från billigare kompaktkameror.

Objektivet har inget inbyggt objektivlock som de flesta kompaktkameror utan ett vanligt standardlock. Eftersom det inte finns något motljusskydd vill man gärna ha locket på i väskan. Då gäller det att ha koll på locket.

Autofokusen är sällan irriterande långsam, men aldrig så blixtrande snabb som Panasonic fått till det. Panasonic har jobbat med kraftiga processorer som klarar att genomföra flera moment i fokuseringsprocessen samtidigt för att få upp hastigheten.

Det är trist att behöva låsa om skärpan efter varje bild eller bildsekvens. Ett autofokuslås hade varit på sin plats. En lösning hade varit om det gick att programmera om tumhjulet så att man låste autofokusen genom att vrida ratten.

Mest irriterande med kameran är att bildvisningen är så seg. Det tar en stund från det att bilden tas tills man kan titta på den. Att bläddra runt bland bilderna i kameran låter man helst bli. Kommuniktionen med minneskortet är alltför långsam.

Få systemkameror når upp till den höga och jämna skärpa som Leica X1 presterar, även vid höga ISO. Det krävs både bra sensor och bra objektiv för det – och det har Leica X1.

Genomsiktssökaren kostar 3 000 kronor. Det är mycket pengar men sökaren ger också en större och skarpare sökarbild än de genomsiktssökare som säljs av Olympus och Panasonic. Sökaren är nästan identisk med M-systemets genomsiktssökare som kostar
7 300 kronor. 

Jag skulle hellre prioritera genomsiktssökaren än greppet för 1 100 kronor och väskan för 2 100 kronor.

Den som har en väl dimensionerad plånbok kan lyxa till det med läderfodral för 1 100 kronor och beredskapsväska för 1 600 kronor.

Bildkvalitet i toppklass
När man tittar på bilderna får man direkt känslan att bildkvaliteten har varit central i utvecklingen. Objektivet är verkligen bra och ger en utomordentlig skärpa. Även oskärpan är tilltalande – mjuk och fin. Distorsionen är låg och därmed lätt att korrigera.

Sensorn medverkar ytterligare till att ge bildkvalitet i toppklass. Sensorn ger mycket lågt brus för att vara i APS-C-format. Detaljåtergivningen vid ISO 3 200 är utmärkt och väl i klass med Nikon D300s. Tyvärr har Leica begränsat iso till 3 200. Anledningen kan vara att det krävs avancerad brusreduceringsteknik på högre ISO, något som Leica kanske inte besitter i dagsläget. Flaggskeppet Leica M9 är begränsat till ISO 2 500 trots större pixlar.

Slutsats
Leica är i mångt och mycket svaret på många fotografers dröm om den digitala kompaktkameran med bildkvalitet som en bra systemkamera. Så långt har Leica lyckats utmärkt.

Men på vägen har Leica tappat ett av sina kärnvärden – den exklusiva känslan av kvalitet. Panasonic GF1 och Olympus E-P2 ger inte samma bildkvalitet, men är mer flexibla och har en långt högre kvalitetskänsla.

Jag vet inte om Leica varit för fokuserade på att uppfattas som en kvalitetskompakt och därmed inte vågat låta kameran väga lite extra eller om det handlar om att spara pengar. Jag är däremot säker på att många som är sugna på en Leica X1 tappar intresset när de får kameran i handen.

Förutom kvalitetskänslan som en medveten fotograf kan bortse ifrån finns några småmissar. De lättsnurrade rattarna går kanske att fixa till i produktionen och bristerna i ergonomi och hantering kan fixas till nästa generation.

Vi får hoppas att Leica till slut får bukt på småmissarna – för en sådan här typ av kamera, en riktig kvalitetskompakt, behövs verkligen.