Test: Olympus SZ-30MR - Plastig långzoomare överraskar
Första intrycket är inte det bästa. I dag är det lätt att bli bortskämd av kvalitetskänslan i alla dessa kompaktkameror som begåvats med både hölje, knappar och reglage i metall. Olympus SZ-30MR är inte så tjusig på ytan men under skalet är den högkompetent.
Istället för metall har kameran en blank metallhärmande plastyta upptill. Det får i alla fall mina förväntningar på kameran att falla. Om jag nu hade haft några förväntningar. En liten rätt så ful kamera med väldigt lång zoom kändes inte som någon favoritkamera.
Att fota digitalt för mig handlar mycket om att hålla reda på att jag inte fräter ut högdagrarna. Det blir lite som en sjuka, när jag väl börjat tycka att det är fult med utfrätta ljusa partier kan jag inte låta bli att tänka på det så fort jag ser det i en bild. Med Olympusen blev jag oroad av att högdagrarna såg ut att fräta ut ovanligt mycket. Histogrammet visade samma sak, men bilden som lagrades var normal och följaktligen såg histogrammet vid granskning efteråt annorlunda ut mot det som visades innan man tog bilden. Detta är faktiskt inte helt ovanligt för även andra kameratillverkare. Att man har svårt att få till att bilden visas korrekt innan man knäpper av. För den som bara vill komponera bilden och trycka av spelar det ingen roll alls, det är små skillnader det handlar om.
I tron att jag behövde underexponera bilderna började jag följaktligen använda exponeringskompensationen. Tyvärr har Olympus krånglat till den funktionen helt i onödan. Det visas tre varianter av bilden där den till vänster är mörkare och den till höger ljusare. Detta för att den som inte förstår siffrorna ska få en visuell förklaring till vad det hela handlar om. Första problemet med detta är att man knappast ser en så liten skillnad som plus eller minus 1/3 steg, så allt blir troligtvis lika obegripligt för den oinvigde som om Olympus hoppat över småbilderna. Andra problemet är att det blir segt. När jag snabbt trycker två gånger hänger inte kameran med, den märker bara ett tryck.
På ovansidan av kameran sitter en programratt men där saknas M-läget. Eftersom kameran bara kan ställa sin bländare i två lägen är det ingen större förlust. Det hade ändå inte blivit ett »äkta« M-läge eftersom bländarinställningen ändrats så fort man börjat zooma. Manuell fokusering hade nog kunnat vara till större nytta. När man zoomat in som mest gäller det att hålla koll på var skärpan hamnat. Om skärpan hamnat på ett föremål tjugo meter bort betyder det inte att man samtidigt har skärpa på oändligheten. Något som är en självklarhet med mer vidvinkel på digitalkompakter.
Makromöjligheterna med Olympus SZ-30 imponerande. Närgränsen är en knapp halvmeter på teleläget.
Bildstabiliseringsfunktionen är bland det viktigare i kamera som har så pass extremt teleläge som denna. Olympus använder varianten som rör på sensorn till skillnad från den som sitter i objektivet. Det märks genom att den bara är igång när man trycker ner avtryckaren halvvägs. Den är inte heller riktigt lika effektiv som den optiska varianten. Det är nästan omöjligt att få bilden att lugna ner sig helt på längsta teleläget. Det är dock inte ett krav för att bilderna ska bli skarpa. Jag tog till exempel en bild på längsta teleläget med 1/100-dels sekund som såg ok ut.
Vill man ha skarpa bilder är det inte en lösning att gå upp i känslighet. Redan på ISO 200 blir bilderna inte lika skarpa. Objektivet är imponerande bra, speciellt vid tele. I vidvinkelläget avtar skärpan i kanterna, men inte anmärkningsvärt mycket. Speciellt inte då vidvinkeln är så pass vidvinklig som motsvarande 25 millimeter.
Brus syns redan på lägsta känsligeten ISO 80 och bilden blir som sagt tydligt mjukare så fort man höjer känsligheten. Ändå presterar kameran riktigt bra på ett testmotiv jag har. Jag tror det är lätt att bli lurad då upplösningen är hela 16 megapixel. Även om det då är lite oskarpt finns det ändå plats för mycket detaljer, åtminstone jämfört med andra kompaktkameror som oftast inte har mycket att skryta med på ISO 1600.
Även filmläget imponerar i Olympusen. Kameran orkar med högsta upplösningen 1080p och ger en riktigt skarp bild. Däremot hänger inte den automatiska vitbalanseringen med. Vid stillbildstagning blir vitbalansen vid glödlampsljus betydligt bättre i den faktiskt tagna bilden än i vad som visas innan man tar bilden. Någon slags extra processning görs alltså och den hinns inte med vid filmning. Självfallet kan man ändra vitbalansen till glödljusläget för att filmningen ska bli bra. Tyvärr går det inte att ställa in en egen vitbalans.
Jämfört med Olympus tidigare långzoomar är SZ-30MR ungefär hälften så stor och tung. Kameran känns ganska billig med en skärm som fungerar dåligt om man håller upp kameran och tittar underifrån. När det kommer till optik och autofokus presterar kameran utmärkt.
