Kamera & Bild testar

Test: Sony A6500 – stadigt i kamerahuset

Vi har testat nya A6500, som är riktigt avancerad när det gäller både filmning och bildstabilisering.

Publicerad

Idén om att försöka göra kamerorna så små som möjligt har kommit lite på skam. Kameratillverkarna har insett att kamerorna måste gå att använda också. Numera är de små kamerorna de som finns i mobiltelefoner. Den intresserade fotografen som vill ha en minimal kamera tittar idag på de minsta modellerna med den så kallade entumssensorn (9 x 13 mm). Nästa steg upp är Four Thirds-formatet med 13 x 17 mm och därefter kommer storleken i Sony A6500 (16 x 24 mm, kallas APS-C).

När Sony för snart sju år sedan lanserade den första modellen i denna serie av kameror (i vilken A6500 är den senaste) så var det tydligt att de ville skapa en kamera som hade både och. Som både är liten men har bra bildkvalitet, vilket är likställt med en stor sensor. Det syns i att kamerahuset för de första modellerna nästan är fånigt litet jämfört med objektiven. Objektivens storlek är till stor del styrd av sensorstorleken. Visst förstår jag att det är lockande med en påtagligt mindre kamera jämfört med en traditionell spegelreflexkamera. Speciellt med ett fast tunt objektiv monterat. Sony har två varianter med 16 och 20 mm brännvidd. Med ett större objektiv riskerar det att bli problem. Eller, man kan i alla fall se det som så här, att formatet på kamerahuset inte är optimerat för att fungera bäst ihop med större objektiv. A6500 är inte lika extremt slimmad som den första modellen i serien (Nex-5), men grundproblemet med kompaktare form på kamerahuset kvarstår.

Något som också kvarstår sedan Sony E-bajonettens introduktion 2010 är ett av kamerans reglage, uppskattat av få. Det jag tänker på är den kombinerade ringen och flervägsknappen. Alla vettiga kameror har två infällda hjul, ett för tummen och ett för pekfingret. A6500 har ett hjul för tummen placerat på ovansidan av kameran, och så har den ytterligare ett hjul för tummen – det knasiga reglaget till höger om skärmen.

Utöver att man alltså ska använda tummen för båda dessa så ligger problemet med det kombinerade reglaget just i att det är kombinerat. Om man vill trycka är risken att man istället vrider och vice versa. Med ett par lite tjockare handskar jag har, som har en något glatt yta, var det i stort sett omöjligt att vrida på ringen utan lägga på så mycket tryck att jag helt enkelt tryckte till flervalsreglaget. Det innebar att jag istället för att ändra slutartid började ändra på en helt annan inställning.

Vad är nytt?

Med så kort tid mellan modellerna A6300 och A6500 kan man undra om Sony verkligen hunnit utveckla relevanta funktioner som motiverar en ny modell. I en tillverkares strävan att sälja så många kameror som möjligt är det troligtvis en balansgång mellan att att släppa många modeller och att få de nya modellerna att bli tillräckligt lockande.

I fallet nu med A6500 tycker jag att förbättringarna är påtagliga. Det jag själv tycker är en stor fördel är möjligheten att få bildstabilisering tillsammans med gamla objektiv av valfritt fabrikat monterade med adapter. Den som gillar serietagning har stor fördel av att kameran dels har en väldigt stor buffert, dels inte blir låst under tiden bilderna förs över från bufferten till minneskortet. Och den som gillar att styra autofokusens placering i bilden har nu möjlighet att göra det via skärmen, tack vare att skärmen har blivit en pekskärm.

18–105mm-objektivet har en kraftig kuddformig distorsion, som självfallet korrigeras automatiskt. Det är lite ovanligt för den har nämligen ingen distorsion på 18mm-läget. Därefter allt mer upp till 105-läget. 1/200 S, F/8, ISO 100, 38 MM

Det kanske snarare är så att man kan beteckna det som dåligt att inte föregångaren A6300 har pekskärm, men oavsett så förminskar det såklart inte förbättringen i A6500. Själv är jag dock tvungen att slå av pekskärmen för det fungerar dåligt för »vänsterögda« personer. Med sökaren mot vänstra ögat hamnar nämligen näsan mot skärmen.

Till det yttre så har A6500 fått ett något större grepp och det har tillkommit en knapp, med valbar funktion. Eftersom det till största del ändå är samma kamera finns nackdelarna hos A6300 kvar i A6500. Det gäller till exempel avsaknad av hörlursutgång, minneskortet placerat under batteriluckan, kort batteritid och i varm miljö problem med överhettning om man spelar in 4K-film i längre sekvenser.

Avancerad filmning

Just 4K-filmen är något som är värt att beskriva lite extra. Det är visserligen ingen förändring mot A6300, men i och med den stora sensorn och att hela sensorbredden används så blir kvaliteten något extra. Finessen med att hela sensorbredden används är inte bara att utsnittet inte blir beskuret (dina vidvinkliga objektiv fortsätter att vara lika vidvinkliga även när du filmar i 4K) utan även att detaljrikedomen blir bättre. Detta för att det sker en nerskalning av datat från sensorn.

För 1080-film görs utläsningen på ett annat sätt och detaljrikedomen blir därför inte lika bra per pixel. Detta varierar mellan olika tillverkare, men för Sony A6500 är det så stor skillnad att du faktisk får ett skarpare resultat om du beskär 4K-film till halva bredden och plockar ut 1080-film därifrån. Att det blir fantastiskt skarpt och fint om man skalar ner 4K-filmen i efterhand är mer naturligt. Helt problemfritt att endast använda 4K-upplösningen för filminspelning är det tyvärr inte. Utläsningen av varje bildruta tar längre tid än med 1080-inspelning. Det gör dels att du inte får möjlighet att spela in med högre bildfrekvenser (användbart för slow motion), dels att man får en »rolling shutter«-effekt.

Varje bildruta i en film lagras uppifrån och ner och om det då blir en för stor tidsskillnad mellan övre och undre delen uppstår det förvrängningar i bilden. Rörliga saker kan få konstiga former, men främst ser man problemet om man panorerar snabbt med kameran. Då kommer vertikala linjer att luta. Lösningen på detta är både enkel och rekommendabel – undvik snabba panoreringar. Men för vissa användningsområden passar inte A6500 och dess skarpa 4K-film.

Man behöver sänka ljusstyrkan i sökaren för att mörka bilder inte ska återges alldeles för ljust. För att den här bilden (fotad som jpeg, och jag lurad av sökaren) inte skulle bli helt svart fick jag justera efteråt med nivåer med gamma inställt på 1,5. 1/15 S, F/4, ISO 6400, 50 MM

Sony är generösa och erbjuder avancerade bildprofiler för filmning även i en kamera som A6500 som inte klarar att spotta ur sig tio bitars färgdjup per kanal för film. Rent tekniskt är det ganska förvirrat att till exempel använda S-Log3 med åtta bitars upplösning, men om det nu inte är enkelt för Sony att få till teknologin som klarar av detta (till ett rimligt pris) så tycker jag ändå det är kul att ha möjligheten. Man kan även se det som att jag som användare kan öva mig på att använda en kraftfull metod för att skapa film med en förhållandevis billig kamera. Måhända lockas någon att köpa en dyrare Sony-kamera som klarar av 10 bitar.

Det hela handlar om att S-Log3 är ett råformat där mer information behövs än vad som behövs i den färdiga bilden. Med S-Log3-kurvan lagras det kameran ser (det som finns med i råformatet för stillbild) på ett sådant sätt att ingenting försvinner på grund av att det är för ljust eller för mörkt. Inte heller försvinner något på grund av att det får en övermättad färg. Vid efterbearbetningen ökas kontrast och färgmättnad. Ett spann av data mellan säg värdena 100 till 120 kanske dras isär till 50-150. Då finns bara en femtedel kvar av förmågan att nyansera mellan mörkt och ljust.

Vi fick testa A6500 tillsammans med bland annat det utmärkta objektivet 18-105/4. Smidigt med ett stort zoomomfång och bra bildkvalitet, men jag måste passa på att nämna att jag blev förbryllad över varför inte kameran var igång direkt efter att jag slagit på den. Det är ju ett kännetecken för en systemkamera att den är redo att börja användas utan någon märkbar fördröjning efter att den slagits på. När jag nu tog upp kameran ur väskan, slog på den och tog upp kameran till ögat så var sökaren fortfarande mörk: när kameran slås på börjar 18-105-objektivet flytta runt sina linser en stund innan det är redo.

För vem?

För vem år då denna A6500 bäst lämpad? Jag tycker att det mest självklara är värt att påpeka. En specifik systemkamera är främst för den som redan har en kamera med den aktuella objektivbajonetten. Nu är det förstås så att inte alla äger en systemkamera, men som första kamera tänker jag mig en betydligt billigare modell. Det finns både enkla nya och äldre mer avancerade som går att få tag i för en bråkdel av vad A6500 kostar.

En viktig finess om man redan är inne i systemet är att man vet hur man trivs att använda en modell från denna tillverkare. Om du idag har en A6000 och upplever att du kan ha nytta av bildstabilisering i huset, pekskärm, en stor buffert för serietagning och 4K-filmning – då är A6500 utan tvekan rätt kamera.