Kamera & Bild testar

Test: Panasonic Lumix GH4 – grym på många vis

Imponerande nog klarar kameran av att exponera rätt både i ljusa och mörka miljöer, med både reflektioner och motljus.rn1/320s, f/1,7, ISO 200
Svagt ljus är inget problem, inte heller blandljus på gatan. GH4:an hittar snabbt rätt på båda.rnb1/100s, f/1,7, ISO 3200
Den följande autofokusen är imponerande hos GH4. Lås på ett objekt u2013 och kameran följer med lätthet efter med fokus.rn1/640s, f/1,7, ISO 1600
Panasonic GH4 har många spännande funktioner, exempelvis intervall- och timelapse-fotografering. Här en bild som använts för att skapa en timelapse i 4K-upplösning.rn1s, f/3,2, ISO 800

Efter lite drygt ett och ett halvt år uppdaterar Panasonic sin värstingkamera GH3. GH4 är alltså här – och det har hänt en hel del på kamerans insida som får många att haja till över vad som händer inom micro four thirds.

Utveckling på insidan skulle man väl kunna säga – för nya Panasonic GH4 har ärvt mycket, ja faktiskt allt – från föregångaren GH3. Men det betyder inte att insidan följer samma väg, för här ser vi stora förbättringar jämfört med en redan bra förlaga. Den grundläggande tekniken har i och för sig ärvts även den, men förfinats och utvecklats för att skapa en ännu bättre kamera.

Upplösningen hosGH4 har Panasonic valt att hålla kvar på 16 megapixel, och låter dig fotografera i upp till 25600 iso. En av anledningarna till antalet megapixlar är bildupplösningen i förhållande till sensorupplösningen när det gäller film, vilket är en av de stora grejerna hosGH4 – den kan nämligen filma i 4k-upplösning (4096x2160 pixlar), eller den videostandard som är på väg in efter det klassiska full-hd-formatet som har 1920x1080 pixlar.

Några designförbättringar

PanasonicGH4 har fått ärva i stort sett hela designen frånGH3. Utseendet är likadant, knappsatsen och funktionerna desamma, liksom alla vridreglage. Egentligen är det väl bara två saker som går att se, och innebär bara en förbättring.

Den första och kanske minsta skillnaden är tillägget för intervallfotografering som man nu finner på reglaget för bildtagningsläget på kamerans ovansida. En större och viktigare skillnad är i stället tillägget av den nya låsknappen på programvalsratten. Genom att trycka ned knappen en gång öppnar du reglaget för att vrida och ändra program – ett tryck till och du låser ratten.

Fördelarna med detta är många. Du behöver aldrig vara rädd att komma in i fel läge, något som kan vara förödande i stressiga situationer när man inte hinner kolla kamerans inställningar. Den ändrar sig alltså inte av misstag, vilket är en riktigt bra finess.

Knapparna sitter annars på väl beprövade positioner, och är riktigt genomtänkta. Möjligen känner jag att a/ae-låsknappen sitter lite för långt från tummen, vilket gör det något pilligt att använda den som autofokus-knapp vid fotografering – även om det fungerar helt ok. Den hade gärna fått placerats direkt vid vridreglaget för tummen istället.

En annan detalj som jag stör mig på är det något för utbuktande gummit vid det nedre snurreglaget. När man snurrar på hjulet med tummen så måste man helt enkelt trycka lite speciellt för att kunna snurra runt. Det känns inte helt optimalt, och något som man lätt kunnat ändrat på.

Ökad snabbhet – på många vis

En av de första sakerna som slår mig när jag börjar använda PanasonicGH4 är snabbheten i själva bildvisningen. Snabbare bildprocessor bidrar så klart, men det är inte ofta som jag själv upplever att bilderna man bläddrar och zoomar i faktiskt direkt visas, utan att det hackar eller att de tar tid att läsa in. Ett riktigt plus.

En annan snabbhet värd att nämna är även seriebildstagningen som går upp till 12 bilder per sekund i upp till 40 råfiler, alltså en serie i runt tre sekunder. Vill du fokusera med följande fokus får du nöja dig med 7 bilder per sekund, men det är rätt okej även det. På så vis breddas alltså användningen av kameran, och den känns inte bara snabb att hantera, utan även snabb på att ta bilder.

Sedan finns en favoritinställning som jag själv direkt började använda, som går hand i hand med ytterligare en känsla av snabbhet. Under kamerans meny kan du nämligen ställa in att den tar en bild när du trycker ned avtryckaren halva vägen, alltså där du vanligen ställer in fokus. Om du i stället ställer in fokus på tumknappen på af-låsknappen så räcker det med att bara lite lätt trycka ned avtryckaren för att ta en bild. Det känns som om du tar bilderna blixtsnabbt, vilket är rätt häftigt. Tillsammans med den elektroniska slutaren och det tysta läget kan du ta bilder helt obemärkt – utan att det ens syns på ditt finger.

För den som filmar seriöst har manuell fokusering varit ett absolut måste. Men då har svårigheterna i stället varit att se var skärpan hamnar på den inbyggda skärmen. Men nu har Panasonic äntligen fixat till den så länge eftertraktade konturförstärkningen för det som ligger i skärpa (focus peaking), vars frånvaro så många var frustrerade över hosGH3. Peakingen kan ställas in i färgerna mörkblå, vit eller orange ikonturnivå låg, eller ljusblå, grön eller gul i nivå hög. Färgerna syns tydligt på skärmen och är guld värda för den som justerar fokus manuellt, både när det gäller film eller stillbild.

Men det finns också ytterligare hjälpmedel för att förenkla vid manuell fokusering, bland annat fokusassisterande förstoring, med en ruta som i upp till sex gångers förstoring visar en inzoomning av området runt den aktuella fokuspunkten. Exempelvis kan man låta förstoringsrutan dyka upp när man vrider fokusringen på objektivet.

För den mer avancerade filmaren finns även inställningen för »zebra« i menyerna. Genom denna får du information om vilka områden som är utfrätta eller saknar information, vilket gör att du kan sänka exponeringen eller justera bilden för att få just en bra bild. Härligt nog fungerar alla dessa hjälpmedel bra, och äntligen får vi se de hjälpande funktionerna för manuell fokusering, som funnits i andra kameramodeller.

En annan spännande sak hosGH4:ans autofokus är att du nu kan komponera själv vilka fokuspunkter du vill ska ingå i autofokuseringen. Det är ju lite nyskapande – och användbart – att skapa egna mönster för hur man vill att punkterna ska leta efter fokus. Och jag gillar idén, för det går att vara riktigt specifik i hur fokuspunkterna hamnar.

Autofokusen ska också ha förbättrats med hjälp av så kallad dfd-fokus, »depth from defocus«, som med mft-objektiv ska minska den jagande autofokusen genom att mäta avståndet till objektet man vill fokusera på, på ett smart sätt. Och det är mycket möjligt att det hjälper till, för autofokusen är riktigt kvick, snabb, säker, och fungerar bra även i mörker. Den följande autofokusen är smått imponerande, för när jag väljer de objekt den ska följa så gör den det riktigt bra – och hittar till och med rätt igen när objektet man låst fokus på rör sig ur bild – och kommer in i bilden igen. Imponerande!

Vid filmning fungerar det också bra att använda den tryckkänsliga skärmen för att markera fokuspunkt, något som gör att kameran sköter jobbet för att fokusen ska hamna rätt – vilket underlättar om man är ovan vid manuell fokusering vid just filmning. Kameran har också utrustats med wifi, och kan kopplas ihop med en Iphone för att kunna justera inställningar och fokus på håll. Exempelvis testade jag att montera gh4 på en rigg för att få upp kameran i höjd, för att sedan styra fokus genom att trycka på telefonens bild. Det hela fungerade riktigt bra med snabb bilduppdatering utan lagg. En riktigt smart funktion för filmning.

Sökare och skärm i topp

Den elektroniska oled-sökaren hos PanasonicGH4 har fått sig en rejäl uppgradering från föregångarenGH3. Upplösningen har ökats från 1,74 miljoner bildpunkter till 2,36 miljoner, och det märks också. Kontrast- och detaljåtergivning är mycket bra, liksom uppdateringen av själva bilden i sökaren.

Den vinklingsbara skärmen på 3 tum har en upplösning på 1,04 miljoner bildpunkter, vilket på pappret är ett hyfsat lyft motGH3:ans 614 tusen. Det märks också på upplösningen och skärpan, eftersom skärmens känns riktigt kvalitativ och har bra kräm i svärta och kontrast. Skärmen har många inställningar för diverse saker, som uppdateringsfrekvens och ljusstyrka, men en riktigt stor skillnad mot andra kamerors skärmar är hur snabbt den faktiskt anpassar sin ljusstyrka mot det omgivande ljuset. Det är snabbast hittills.

Snabbhet är ett återkommande ledord, och det är också det som gör att kameran är så bekväm att arbeta med.

PanasonicGH3, och dess föregångare i sin tur, har länge varit en favorit hos de som sysslar med film. Därför är det egentligen inte konstigt att Panasonic nu har valt – och lyckats – att klämma in inspelning av video i 4k-upplösning, alltså 4096x2160 pixlar. I dag är det däremot inte allt för många som har tv-apparater eller datorskärmar som stödjer detta, men möjligheterna är ändå många: exempelvis kan du genom att spela in en videosekvens i 4k-storlek använda dig av bara ett utsnitt av denna (exempelvis full-hd-upplösning, eller 1920x1080 pixlar) för att skapa en stabilare bild i efterbehandlingen av filmen, som en sorts vibrationsreducering med hjälp av sensorns storlek. En annan fördel är att du kan använda olika utsnitt för att skapa en känsla av att videon är inspelad av flera olika kameror. Det här är riktigt spännande för konsumenten att kunna ta del av.

Imponerande nog kan du ur PanasonicGH4 få ut en 4k-video i 25 bilder per sekund med lpcm-ljud utan problem, så länge du använder ett minneskort av klass U3 som klarar av kontinuerlig skrivning i 30 megabyte per sekund, eller 240 megabit.

Vill du hålla dig till full-hd kan du spela in video i 1080p i 8-bitars 4:2:2, i upp till 60p – i en imponerande bithastighet av hela 200 megabit i all-i-komprimering. Men du kan också spela in i hela 96 bilder per sekund om du vill ha en sorts slow-motion-effekt i din inspelning. I övrigt är det möjligt att mata ut en 10-bitars 4:2:2-signal via hdmi-kontakten till externa inspelningsenheter eller skärmar.

Det hela fungerar riktigt smidigt, och du gör alla val för inställningar, filformat, komprimering, ljud, och andra justeringar för din video i menysystemet. När det gäller handhavande så har Panasonic verkligen lyckats, eftersom det är lätt att förstå de val man gör. Men så finns det mer avancerade inställningar för de som är insatta. Bland annat kan du justera inställningar för svartnivå mellan 16-255, 16-235 or 0-255, göra olika val för tidskod, få tre olika testbilder för färger och ställa in flera saker för ljudet. Men kanske viktigast för alla – man kan arbeta med kameran i manuellt läge under inspelning, ja till och med ändra fokuseringsläge. Det imponerar hur många inställningar man kan grotta ner sig i, och det är inte konstigt att cinema-fantaster anser att kameran lirar i samma – och ibland högre – liga som Arri Alexa och red på vissa punkter.

När vi analyserar bildkvaliteten hos PanasonicGH4 ser vi stora likheter med föregångarenGH3. Brusbilderna ser väldigt lika ut, med möjligen något övertag hosGH4 med förbättrad färgbrusreducering. Bilderna ur kameran blir riktigt skarpa och fina, med bra färgåtergivning.

När vi kollar skärpan hos kamerans video ser vi också samma bildkvalitet som hosGH3. Skärpan är likadan, och riktigt bra, i 1080-läget. Går vi upp till 4k-läget så ser det riktigt skarp ut, mycket så klart på grund av den ökade detaljrikedomen.

Slutsats

Tittar man på vad nya PanasonicGH4 kan prestera i förhållande till sin storlek, så är det minst sagt imponerande. Innanför skalet har de inte bara lyckats få till en riktigt snabb, smart, genomtänkt stillbildskamera – utan även en kamera som spelar in rörlig film i hög upplösning. För konsumentmarknaden är det en stor nyhet.

Det är också dessa saker, tillsammans med en rätt kompakt design, som gör att kameran är intressant för alla. Den har snabbheten i seriebildstagning, alla möjliga inställningsmöjligheter via sina programmerbara funktionsknappar, och fina möjligheter till bra video. I stort sett så passar den alla, även om upplägget är mer åt proffshållet.