Test av Nikon Coolpix S9100
Fem högupplösta bilder på 0,3 sekunder är bland det mer extrema på marknaden för tillfället. Ska du verkligen fånga ditt motiv på rätt hundradel kan Nikon Coolpix S9100 vara något för dig.
- taggar
- Nikon
Är man mer intresserad av skarpast möjliga film får man välja det vanliga filmläget. Kameran presterar utmärkt på 1080p med 30 bilder per sekund. Zoomar man så tar objektivet det lite lugnare när man filmar. Zoom-motorn är någorlunda tyst, men åtminstone det exemplar vi testat började knarra vid zoomning mot längsta teleläget. Inte den bästa byggkvaliteten alltså.
Vid HD-filmningen beskärs utsnittet och kameran blir inte lika vidvinklig. För att vara förberedd på vad man får med kan man välja att låta en ram visa vilket utsnitt som gäller när filmningen drar igång. Konstigt nog har Nikon inte matchat ramen helt exakt mot hur filmutsnittet blir. Man ska vara rätt petig för att upptäcka det, men ändå. Jag skulle föredra ett särskilt filmläge där visningen är anpassad efter filmningen redan innan man börjar filma. Det vanliga hos alla kameratillverkare idag är istället att ha en extra knapp för att starta filmningen. Då är fotografen alltid redo för både fotografering och filmning.
Som vanligt är det i vidvinkel-läget man kan komma nära. Närgränsen i teleläget är cirka 1,5 meter.
I alla lägen väljer kameran automatiskt mellan två bländarsteg – 3,5 och 7,0 gäller för maximal vidvinkel. Bilden till vänster är fotograferad med bländare 3,5.
Det går inte att själv välja bländarvärde.
Zoomomfånget är bland de absolut största på marknaden i en så liten kamera. Motsvarande småbildsformat spänner det från 25 till 450 mm (18 x). Distorsionen som alltid finns på vidvinkelläget i såna här zoomobjektiv korrigerar kameran bra för stillbilder (även innan man tar bilden), men inte för filmning. Skärpan är bra över hela bilden på vidvinkelläget. Tyvärr finns tendenser till blå konturer och de är än mer tydliga på teleläget. Titta på utsnittet ovan.
Bilden är tagen vid maximalt teleläge där den blå kanalen blir oskarp och ger blå konturer som syns i utsnittet nedan. Klicka för förstoring.
Som alltid för långzoomar med extremt tele är bildstabiliseringsfunktionen extra viktig. I Nikon S9100 är den av typen där sensorn flyttas. Det innebär att funktionen bara går igång när man trycker ner avtryckaren halvvägs. Dessutom är inte bildstabiliseringen lika kraftfull som för den andra varianten som sitter i objektivet. Speciellt vid filmning blir skillnaden påtaglig.
Motsvarande 25 millimeters brännvidd. Kameran korrigerar för distorsion.
De manuella kontroller som finns är de mest grundläggande, det vill säga val av känslighet, vitbalans och exponeringskompensation. Det finns inget exponeringslås för filmning. Vid stillbildstagning fungerar halvnertryck som sig bör genom att låsa fokus och exponering. Autofokusen är snabb och handhavandet generellt fungerar bra. Flervägsknappen är även ett snurrhjul som jag tycker är lite väl lättsnurrande när jag försöker trycka på OK-knappen i mitten. Som tur är finns en lösning i den för Nikon typiska högertryckningen. Det är nämligen detsamma som att trycka på OK-knappen.
