Test: Nikon S8100 och Casio ZR10 med imponerande HD-filmning
Nikon Coolpix S8100 imponerar med en högpresterande filmfunktion med stereoljud. Lika kompakta Casio ZR10 ligger inte långt efter.
Utöver att filma med hög upplösning kan Nikon S8100 och Casio ZR10 skapa slow motion-film, men då med betydligt lägre upplösning. Nikons funktion kräver något mer ljus än Casion och kan inte filma med lika extrem slow motion-effekt som Casion kan. Däremot ger Nikon-kameran betydligt skarpare film och dess läge för 1/4-fart med VGA-upplösning känns mer användbart än Casions snabbaste läge som är 1/8-fart med måttligt skarpa 432x320 pixlar. Casion har också ett läge med 1/16-fart, 480 bilder/s med den rätt ynkliga upplösningen 224x160. Casion har dock en smart funktion där man under tiden man filmar kan växla mellan normal fart och 1/8-fart.
Både Casio ZR10 och Nikon S8100 är imponerande rena, utan skärpningskonturer som går att ana i D7000- och GF2-utsnitten. I den belysning vi testat kamerorna syns lite brus i filmen från S8100, något som inte syns från ZR10. Casio ZR10 har en lite bättre brusreducering än Nikon S8100. Sensorerna verkar prestera väldigt lika, kanske ingen vågad gissning att det är samma sensor i grunden (12 megapixels CMOS). De är inte långt efter Panasonic LX5 med sin 10 megapixels CCD-sensor. Panasonic GF2 har fortfarande ett försprång på dessa kompaktkameror, men så värst stort är det inte. Inte det tydligaste motivet att använda HDR-läget med, men man kan se att effekten inte överdrivs. HDR-funktionen i ZR10 tar flera bilder med snabb följd. För att kameran ska klara det används inte hela sensorytan utan närmare bestämt 10 megapixel i stället för 12 megapixel. Samma beskärning sker även vid filmning.
De två kamerorna liknar varandra på många punkter. De kostar i princip lika mycket, är ungefär lika stora och ingen av dem har manuell exponeringsinställning. Skillnader finns i att S8100 har optisk bildstabilisering medan ZR10 sköter det genom att röra på sensorn. Optiskt är trevligare för då får man se effekten »live«, sensor-metoden går bara igång just när man tar bilden. Nikon saknar två av mina favoritfunktioner, att nå inställningar via en »funktionsknapp« (i Casios fall ok-knappen i mitten av flervalsreglaget) och att vid bildgranskning kunna växla bild i inzoomat läge. Nikon saknar även HDR-funktion, en numera given sak i en digitalkamera som har förmåga att ta flera bilder mycket snabbt i rad. Flera bilder tas då med olika exponering.
Med allt fascinerande tekniskt innehåll som de här kamerorna har är det nästan att jag glömmer bort kamerans hjärta – objektivet. Det beror delvis på att till exempel den högsta upplösningen i film inte begränsas av objektivet, om inte objektivet vore alldeles särskilt dåligt. Det beror också på att båda kamerornas objektiv presterar bra. Casion har bättre kantskärpa på vidvinkel och Nikon är skarpare på teleläget.
Enda skillnaden mellan dessa två bilder är att kameran roterats 180 grader. Sensorn sitter uppenbarligen inte centrerad, det syns dels på vinjetteringen som bara uppstår på ena långsidan, dels på att det uppstår distorsion (böjd linje) mitt i bilden. Att sensorn kan flytta på sig är i sig inget fel eftersom kameran är utrustad med bildstabilsering genom att kunna röra på sensorn i takt med hur man skakar. Men om det ser ut så här får man förstås gå och lämna tillbaka kameran. Det är rimligen fel just på vårt exemplar.
