Kamera & Bild testar

Nya Tamron 70-200/2,8 & 90/2,8 Macro - Två objektiv som utmanar

Många letar intressanta alternativ till den dyra optiken från de stora tillverkarna. Tamron har producerat prisvärda alternativ till både Nikon och Canon, och har nu kommit med en klassiskt 70-200-telezoom och ett fast makroobjektiv.

I höstas presenterade Tamron nya versioner av två populära objektiv. En av de större nyheterna är att de båda har fått bildstabilisering. Det gäller versionerna för Canon- och Nikon-fattning. Hos Sony sitter stabiliseringen i kamerahuset, så där plockar Tamron bort stabiliseringen. De tidigare versionerna fanns även för Pentax, men det saknas nu.

Bildstabilisering kan man ha användning för med de flesta objektiv, även om största nyttan är med teleobjektiv eftersom man där annars ljusmässigt riskerar att begränsas av de korta slutartider som krävs. Som tumregel inte längre tid än 1/brännvidden i millimeter. Vid makrofotografering är det mycket annat som rör sig mer än att man inte håller objektivet stadigt i höjd- och sidled. Blommor som vajar och fotar man på fri hand måste man dessutom vaja själv och klämma av ett antal bilder för att placera det korta skärpedjupet på rätt ställe. Nyttan med bildstabiliseringen är därför kanske inte är lika självklar men rent allmänt är det som sagt aldrig fel med bildstabilisering.

Ett 70-200-objektiv med ljusstyrkan 2,8 är ingen billig pjäs. Canon, Nikon och Sony tar alla kring tjugo tusen kronor för sina modeller. Sigmas kostar hälften så mycket och det nya Tamron-objektivet någon tusenlapp mer än Sigmas. Det innebär att Tamron dubblat priset mot föregående modell. En kraftig höjning som man möjligen kan motivera med att objektivet fått både bildstabilisering och vädertätning och en tystare och snabbare autofokus. Dessutom är den optiska konstruktionen helt ny. Mest uppenbara fördelen jämfört med Sigmas objektiv är vädertätningen. Tyvärr skickar inte Tamron med något objektivfodral.

Vikt och längd är närmast identisk för alla fem objektiven (Canon, Nikon, Sigma, Sony, Tamron). Knappt 1,5 kg och just under 20 cm. Nikon en centimeter längre. Med mitt testmotiv ser jag inte någon tydlig skillnad i skärpa mellan Tamron och Sigma (testkamera Canon 5d ii/iii). På 70 mm är mittskärpan väldigt bra redan från öppnaste bländaren. På 200 mm är skärpan något sämre. Där presterar Canons 70-200 ii bättre, speciellt i kantskärpan.

De här zoomarna har alla en svag tunnformig distorsion på 70 mm-läget och kuddformig på 200 mm. Medan Sigma och Canon har ungefär lika mycket så kan Tamron glänsa lite med att vara ett snäpp bättre i båda ändorna.

Det är värt att påpeka att det är stor skillnad mot Tamrons tidigare 70-200-zoom när det gäller närgränsen och största förstoringen man får på längsta teleläget. Det tidigare objektivet har till och med »makro« i modellnamnet. Förstoringen är 1:3 med det och med nya versionen inte riktigt 1:7. På den nya modellen minskar brännvidden rätt mycket på 200-läget när man fokuserar till närgränsen (ungefär till 160 mm) så orsaken till skillnaden i förstoringsgrad är inte bara att närgränsen på tidigare modellen är 0,95 meter mot 1,3 nu.

Den här effekten att brännvidden förändras vid fokusering är inget ovanligt, t ex ändras Nikons 70-200 ii ännu mer. Effekten är dock störst på 200-läget. Varken Nikon eller Tamron har någon brännviddsförändring när man ändrar skärpan på 70-läget. Sigma har en liknande förändring vid 200-läget men inte Canon.

Tamronobjektivet är välbyggt och känns robust. Det finns två knappar, en för omkoppling af - mf och en på / av för bildstabiliseringen. Motljusskyddet är extra långt på bildens långsidor vilket är rätt smart.

 

Makrot

Tamrons 90 mm-makro har kommit i en uppsjö versioner sedan slutet på 70-talet. Senaste modellen skiljer sig en hel del mot den tidigare då det fått dels bildstabilisering och dels fått internfokusering. Autofokusen har även blivit tystare. Internfokusering innebär att objektivets längd inte förändras när man vrider på avståndsringen. Den tidigare modellen är 10 cm lång och förlängs till 15 cm medan nya modellen alltid är 13 cm lång. Närgränsen mäts mellan objekt och sensorplan och den är 30 cm för båda.

När objektivet blir längre förändras brännvidden och därmed även ljusstyrkan eftersom inte den fysiska bländaröppningen blir större när man fokuserar till närgränsen (ljusstyrkan = brännvidden / bländaröppningen). Med olika objektivkonstruktioner kan det dock variera lite. Med nya Tamron-objektivet minskar ljusstyrkan ca två steg vilket verkar vara det vanliga för objektiv som kan fokusera ända till 1:1-avbildning.

 

Jag hittar i alla fall åtta objektiv i den här klassen (brännvidd 90-105 mm). Priserna varierar från fyra till knappt nio tusen och även Canon, Nikon och Sigma har modeller med bildstabilisering. Några avgörande skillnader i bildkvalitet är det inte mellan dessa objektiv, delvis pga att ljusstyrkan är låg jämfört med t ex ett 85/1,4. Tamrons tidigare 90 mm-objektiv har ett gott rykte och det ser jag ingen anledning till att det inte skulle fortsätta att ha. 

 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna