Kamera & Bild testar

Tamrons 18-270mm ett objektiv för resan

Ska du bara ha ett objektiv med dig på resan är Tamrons 18-270mm/3,5-6,3 Di II VC PZD med sin kompakta konstruktion och mångsidiga brännvidd ett i det närmaste givet alternativ. Om du vill kompromissa lite med ljusstyrkan.

Objektiv av den här typen har inte varit så populära i Sverige, men Tamron 18-270mm/3,5-6,3 DI II VC PZD är ett klart intressant objektiv för den som vill ha mycket av allt.

Ska du bara ha ett objektiv som fungerar till det mesta är ett objektiv med brännvidden 18-270 millimeter nästan mer än detta. Canons och Nikons motsvarigheter ligger på 18-200 mm. Tamrons långzoom ger lite extra.

Ett sådant stort omfång skulle kunna innebära ett stort, tungt och otympligt objektiv som är bökigt att ha med sig. Styrkan med Tamrons zoomobjektiv 18-270mm/3.5-6.3 DI II VC PZD är onekligen den kompakta storleken – i grundläget är det knappt större än tillverkarens 28-75/2,8 som jag använder som standardglugg på min Canon EOS 5D MARK II. Precis som det objektivet alltid är lätt att ha med sig, är 18-270:an smidigt vid såväl transport som när kameran hänger över axeln. Tillsammans med brännvidden gör det objektivet mer än lämpligt som rese-glugg.

Objektivet är inte så ljusstarkt, men bildstabiliseringen gör att längre slutartider ändå kan användas.

Tamrons låsläge i maximalt vidvinkelläge tycker jag är alldeles utmärkt – objektivet riskerar inte att skjuta ut när jag bär det med mig. I teleläget växer objektivet betydligt.

Tamron 18-270mm/3,5-6,3 med bildstabilisering är gjort för kameror med APS-C-sensorer och därför valde vi att testa objektivet med nya Canon EOS 600D, som vi också testar i det här numret. Objektivet finns även med fattning för Nikon och Sony.

I teleläget ger objektivet bra skärpa i mitten, men det blir oskarpt i kanterna. Två steg nedbländat ger det utmärkt skärpa i vidvinkelläget, speciellt i mitten. Det blir tydliga blå konturer vid ljusare detaljer i teleläget.

Överlag ger objektivet lite vinjettering. Distorsionen (förvrängning) är normal för en så extrem zoom – det vill säga tydlig distorsion, men inte extrem.

Närgränsen är väldigt bra över hela zoomskalan, men varierar när man zoomar. I vidvinkelläget är närgränsen 22 centimeter till objektivets framkant och 37 centimeter till objektivfästet, i teleläget 22 centimeter respektive 37 centimeter. Dessa siffror är de vi själva mätt upp, i specifikationen anger Tamron närgränsen 49 centimeter. Bästa makroläge får man vid maximalt teleläge.

Den manuella fokusen, som man kanske framför allt vill använda vid just makrofotografering, är inte så smidig. Det händer väldigt mycket när man vrider lite. För bättre precision behövs en annan utväxling.

Piezo-tekniken (pzd i objektivnamnet) är det som gör motorn lite mindre och lättare. Ultraljudsmotorn med stående vågor gör objektivet snabbt och tyst. Objektivet har däremot lite ljud för sig om man får för sig att lyssna. Zoomning vid filmning, om den inbyggda mikrofonen används, innebär ett litet störande ljud.

Autofokusens snabbhet och exakthet är bra och där finns inget att anmärka på.

Lågt flygande plan över Stockholm går att komma ganska nära vid maximal inzoomning.

För den som vill ha ett objektiv som ger såväl vidvinkel som tele är Tamron 18-270mm/3,5-6,3 DI II VC PZD ett prisvärt alternativ. Det finns egentligen få alternativ om man vill ha det rejäla zoomomfång från vidvinkel till tele som det här Tamronobjektivet ger. Optiskt presterar objektivet bra överlag, men något sämre i teleläget.

 

    Senaste numret