TEST: 9 långa telezoomar
Långa brännvidder är en dröm för många. Förmågan att fånga små motiv på långt håll lockar. Vi har testat nio olika telezoomar för olika stora plånböcker.
Objektiv med längre brännvidder kostar, och vill man också ha hygglig ljusstyrka springer priset lätt i väg. Vissa tillverkare har prioriterat pris och vikt, andra ljusstyrka (som Nikon AF-S 200-400/4 med ett pris på över 70 000 kronor i butik). Däremellan finns kompromisser som kostar cirka 15 000 - 20 000 kronor.
Gemensamt för alla objektiven i testet är att de går till minst 400 millimeters brännvidd. Vi har tidigare testat telezoomar med kortare brännvidd i nummer 3/2007 (billigare zoomar upp till 300 mm) och i nummer 6/2009 där vi testade lite dyrare telezoomar upp till 200 mm.
Gemensamt för alla är också att de har stativfäste. Det tycker vi är sunt av tillverkarna. Objektiv med så här långa brännvidder används ofta med stativ och med stativfäste på objektivet blir balansen bättre och det går lättare att byta från liggande till stående bildformat.
Vilken telezoom som är rätt för dig handlar inte bara om vilket objektiv som är skarpast. Vore det så enkelt hade jag sagt Nikon 200-400/4, men storleken, vikten och framför allt priset gör det inte ens lämpligt för alla Nikonfotografer.Utifrån våra testresultat hoppas vi att du ska hitta ett objektiv som passar ditt användningsområde, din plånbok och dina kvalitetskrav.
Canon EF 100-400/4.5-5.6L IS
Canons gamla trotjänare från 1998 finns fortfarande kvar och är det enda av de testade objektiven som är av dragzoomskonstruktion. Byggkvalitén är riktigt rejäl som sig bör på ett proffsobjektiv i l-serien.
Vi hade dock hellre sett en zoomring i stället för att behöva dra objektivet in och ut. För att objektivet inte ska åka ut till full längd i onödan finns en låsring. Det krävs en del övning med den lite annorlunda zoomlösningen innan man hanterar den smidigt, men en vanlig vridzoom blir mer exakt i inställningen.
Bildkvalitén tillhör de bästa. Både distorsion och vinjettering är förhållandevis låga och skärpan är, om än lite mjuk i bildkant, bra till väldigt bra i större delen av bildytan. Ryktet om nya versioner har avlöst varandra, men den här gamla konstruktionen klarar sig fortfarande bra i konkurrensen och är en av de bästa i testet.
Autofokusen är ganska långsam, trots usm-motor, men objektivets avståndsbegränsare kan hjälpa till att snabba upp fokuseringen.
Stativfästet är av samma konstruktion som hos ef 70-200/2.8l is, det vill säga man kan bara ta av det om kameran inte är monterad på objektivet. Men stativfästet tillför samtidigt en väldigt bekväm plattform att vila objektivet på i handflatan.
Nikon AF 80-400/4.5-5.6G VR
Likt Canons 100-400/4,5-5,6 finns denna kvar på marknaden utan större uppdater-ingar trots att konstruktionen är över nio år gammal. Konstruktionsmässigt är det i linje med övriga objektiv i proffsklassen. Men någonstans därefter slutar de flesta paralleller med dessa.
Fokuseringen är nästan plågsamt långsam och den optiska prestandan vid 400mm lämnar en del övrigt att önska. Att den är mjuk i bildhörnen kan man köpa, men för priset man betalar borde det vara skarpare i mitten. Nedbländning hjälper något, men riktigt skarpt blir det inte. Att objektivet presterar väldigt bra mellan 80-200 millimeter hjälper naturligtvis till, men det är trots allt de längre brännvidderna man vill åt.
Nikon känner till objektivets brister och ville först inte låna ut objektivet till oss.
Närgränsen på två meter känns lång, speciellt på de kortare brännvidderna. Bild-stabiliseringen fungerar bra och upp till två steg längre slutartid är inga problem. Men för Nikonägare som gärna vill köpa originaloptik svider det lite i plånboken, eftersom det inte levererar bildkvalitet i paritet med prislappen.
Nikon AF-S 200-400/4G VR
Detta är objektivet som många fotografer önskar att de hade i sin kameraväska, oavsett om man kör Nikon eller något annat märke. Nikon har träffat helt rätt här med sin förhållandevis ljusstarka telezoom. Brännviddsomfånget är som gjort för både sportjournalister och naturfotografer. Byggkvalitén är mycket hög, liksom övriga objektiv i Nikons proffsserie.
Inte heller den optiska prestandan lämnar någon oberörd. Redan från full bländaröppning levererar detta objektiv riktigt skarpa bilder med hög kontrast. Detta har naturligtvis ett pris, för objektivet är både dyrt och tungt. Men även om objektivet är tungt så kan man handhålla det en kortare stund. Dock kan det kännas något framtungt.
Bildstabiliseringen ser till att det blir skarpa bilder och slutartider ner till 1/100 vid 400mm är inga problem. Man kan tycka att omfånget är alldeles för kort för att fullt täcka upp för ett telezoom, men det är en avvägning som Nikon har gjort. För att kunna leverera skärpa i klass med ett objektiv med fast brännvidd finns det inga genvägar. Ett zoomobjektiv är alltid en kompromiss men med Nikon 200-400/4 monterat på kameran känns det faktiskt inte som att man kompromissat något. Det enda negativa är att distorsionen är synbar om du råkar ha raka linjer i bildkanterna.
Objektivet har programmerbara knappar för till exempel förinställt fokusavstånd och för att tillfälligt koppla bort autofokusen. Ett rejält motljusskydd i kolfiber medföljer och det får man vara rädd om. Ett nytt sådant kostar nämligen 4 000 kronor.
Sigma EX 120-400/4.5-5.6 APO
Sigma har sneglat en hel del på Canon och Nikon när de gjorde sitt 120-400. Snarlikt omfång, ultraljudsmotor och bildstabilisering. Allt i en snygg förpackning till ett attraktivt pris. Skillnaden mellan Canons 100-400 och Sigmas 120-400 är synbar, men knappast mer än så. I mitten av bildytan är de båda objektiven snarlika i skärpa. Sigma ex 120-400 vinjetterar aningen mer, speciellt vid 400mm.
Sigma har till skillnad från Canon valt att ha en vanlig vridzoom, vilket många fotografer föredrar. Det fungerar riktigt bra och från 120 till 400 mm är det bara ett kvarts varv, vilket känns lagom. Bildstabiliseringen har två lägen – stilla eller panorering. Vid panorering känner gyrot av i vilken riktning objektivet förflyttar sig, och låser fast den ledden medan det stabiliserar i andra riktningen.
Objektivet har även en låsknapp för att förhindra att objektivet zoomar ut av sig själv när man bär det hängandes. Stativfoten är av rejäl karaktär med riktigt bärgrepp, vilket gör det lättare att bära kombinationen objektiv och kamera. Precis som hos Canon tas foten av bakåt. Detta är ett mycket prisvärt alternativ till Canons och Nikons versioner.
Sigma EX 50-500/4-6.3 APO DG
För den som vill ha allt i ett har Sigma en monsterzoom med 10 gångers zoomomfång, från normalbrännvidd till långt tele. Det är naturligtvis problematiskt att konstruera ett objektiv med så stort zoomomfång. Det blir ett väldigt otympligt 50 millimetersobjektiv.
Att Sigma överhuvudtaget har valt att gå så långt ner är inte helt logiskt. Vid 50mm är prestandan inte speciellt bra, ens med två stegs nedbländning. Skärpan blir bättre mellan 150-250mm, redan vid full bländaröppning.
Men vid 500mm, där man antagligen helst vill använda objektivet, är resultatet inte speciellt bra. Det blir mjukt i bildkanten och en bra bit in mot centrum av bilden. På de längre brännvidderna är även vinjetteringen bland de kraftigaste av de testade objektiven.
Objektivet saknar bildstabilisering och kräver ett ordentligt stativ. För även små spegelvibrationer fortplantar sig och kan förstöra bilden.
Ett plus är den tysta fokuseringen tack vare en hsm-motor. Men fokuseringenär inte så snabb som hos exempelvis EX 120-400. Sigma EX 50-500/4-5.6 har däremot samma fina stativfot som 120-400.
Detta objektiv kan på pappret verka imponerande med sitt stora zoomomfång, men lillebror 120-400 är bättre på allt och vårt val av de två.
Sony AF 70-400/4.5-5.6G SSM
Sony har det nyaste objektivet i testet. Även om det på pappret är likt Canons och Nikons motsvarigheter så känns det stort och tungt.
Sony har valt en annorlunda design av detta objektiv – det är silverfärgat. Konstruktionen andas kvalitet och finishen är hög. Sony har försett objektivet med en ssm-motor (Super Sonic Wave), vilket är Sonys beteckning på den populära ultraljudstekniken för autofokusen. Detta innebär att fokuseringen blir i princip ljudlös och hyfsat snabb.
Objektivet har även bra egenskaper när det gäller distorsion och vinjettering. Här visar Sony att de klarar av att göra bra objektiv. Skärpan är bra redan på full bländaröppning vid kortare brännvidder, för att sedan gradvis försämras. Vid 400mm är objektivet ganska mjukt över hela bilden och även vid nedbländning förblir det mjukt ute i bildkanten.
Sony har valt att ha bildstabilisering i huset på sina kameror och den fungerar naturligtvis lika bra med af 70-400 som med övriga objektiv i familjen. Men trots detta är priset högt, vilket rimmar dåligt med Sonys reklam om att man betalar för bildstabiliseringen en gång – när man köper kamerahuset. Priset är högre än för både Nikons och Canons motsvarande objektiv, som båda har bildstabilisering.
Tamron SP AF 200-500/5-6.3 LD
För den som redan har ett 70-200mm eller liknande erbjuder Tamron ett objektiv som tar vid där den kortare telezoomen slutar. Inget spektakulärt zoomomfång som Sigma EX 50-500, utan mer beskedliga 2,5 gångers omfång. Men till skillnad mot Sigmas 50-500 presterar Tamron 200-500 väldigt bra. Skärpan i mitten av bildytan är mycket bra, redan vid full bländaröppning. Det är bara vid 500mm som kantskärpan inte är i linje med vad objektivet presterar i övrigt.
Tamron har valt ett lite plastigare material till sina objektiv, vilket gör att vikten blir förhållandevis låg. Stativfoten är samma som den på sp 70-200/2.8 och kunde varit bättre utformad – det finns inget enkelt sätt att ta av den.
Tamron saknar ultraljudsmotor och därmed blir fokuseringen både mer högljudd och långsammare än konkurrenternas. Zoomringen har på tok för låg utväxling och att gå från 200mm till 500mm kräver ett halvt varvs vridning, vilket gör det omöjligt att gå från ändlägena i ett moment utan att byta grepp. Tamron har dock en fin finess med det roterande filterfästet. Själva frontlinsen roterar alltså inte. Men man kan justera ett polfilter utan att behöva ta av motljusskyddet tack vare denna konstruktion.
Tokina AT-X 80-400/4.5-5.6
Tokina är duktiga på att göra små objektiv och deras 80-400 är inget undantag. Objektivet är väldigt trevligt i konstruktionen och dessutom betydligt mindre än alla andra testade objektiv. Skillnaden mot till exempel Sony 70-400/4.5-5.6 är påtaglig. Nästan ett halvt kilo lättare och betydligt smidigare att handhålla.
Men Tokinas 80-400 har en stor nackdel jämfört med de flesta andra testade objektiv. Det saknar nämligen bildstabilisering och det är verkligen något man saknar på längre brännvidder.
Vid den korta änden uppför sig objektivet exemplariskt, med låg distorsion och bra skärpa. Men tyvärr är egenskaperna inte lika bra på den brännvidd som är den mest intressanta. Vid 400mm uppvisar objektivet ganska kraftig distorsion och vinjetteringen är tydligt uttalad vid full bländaröppning. Både dessa saker är förhållandevis lätta att justera i efterhand, men tyvärr saknas även skärpan. Vid 400mm är objektivet inte skarpt ens i bildens centrum vid full bländaröppning. Nedbländning hjälper naturligtvis till, men riktigt skarpt blir det inte vid 400mm. Stannar man runt 350mm på zoomringen är skärpan helt acceptabel även vid full bländaröppning.
Objektivet levereras med ett motljusskydd med ett litet hjul för att enklare kunna vrida på ett monterat polfilter. Smart lösning.
Olympus Zuiko 50-200/2.8-3.5 SWD
Olympus, som gick sin egen väg med 4/3-systemet, har hela tiden påtalat systemets smidighet och storlek. Men när det gäller objektiv är skillnaden i många fall inte så stor som man skulle kunna tro. Det skiljer nämligen bara 3 cm och 365 gram mellan Canon 100-400 och Olympus 50-200. Då är Olympusobjektivet förvisso ljusstarkare, i varje fall på pappret.
Men visst är objektivet bra. Skärpan är hög över större delen av bildytan upp till 200mm där kantskärpan blir lite mjuk och centrumskärpan sjunker något vid full bländaröppning. Dessutom är vinjetteringen mycket låg, oavsett brännvidd och bländaröppning, vilket är ett bra betyg för ett objektiv i denna klass. Här visar Olympus fördelarna med sitt system.
Fokusering sker med hjälp av Olympus SWD-motor, som är motsvarigheten till övriga tillverkares ultraljudsmotorer. Det medföljande stativfästet fungerar bra, precis som de övriga, men låsratten är lite i minsta laget.
Stora Nikon 200-400/4 är kanske inte blomfotografens förstaval, men visst går det att använda objektivet för detta ändamål också.
Slutsats
Klicka på bilden för förstoring
Drömmen om långa telen är inte så enkel som man tror. Det finns många variabler att ta med i beräkningen.
En av dessa är bildstabilisering. Utan den är man i princip chanslös utan stativ. För det är sällan som ljuset räcker till om man nu inte kan tänka sig att vrida upp iso-känsligheten ordentligt. Både Tokina och Tamron saknar bildstabilisering vilket gör dem svårare att använda och utan stativ är möjligheterna till skarpa bilder något begränsade.
En annan faktor är priset. Sigmas 120-400 passar till de flesta märken och kostar betydligt mindre än märkenas egna objektiv. Kvaliteten stårinte heller långt efter, och till Nikon är Sigmas objektiv bättre.
Tyvärr fick vi inte tag på Pentax AF 60-250/4 ED SDM, så vi kan inte svara på hur detta står sig mot Sigmas 120-400. Vi kommer att testa Pentax objektiv framöver.
Som Olympusägare är man nästan tvungen att köpa telezoom från Olympus, eftersom utbudet är förhållandevis litet. Endast Sigmas 50-500 finns att tillgå med fourthirdsfattning. Olympus briljerar som vanligt på en punkt - vikten. Med den mindre sensorn får du samma bildvinkel med lägre vikt.
Sammantaget är Sigma EX 120-400/4,5-5,6 testets vinnare. Det är överlägset mest prisvärt och står inte långt efter Canons och Sonys motsvarigheter i skärpa.
Klicka på bilden för förstoring
