Test: Canon och Nikon 400mm/2,8
Vid alla stora sportevenemang dominerar svarta och vita jättetelen blickfånget vid sidorna där fotograferna står. Oftast är det 400/2,8 som används. Men dessa jättar går också att använda till annat.
Det är höst VID grövelsjön. Björkarna börjar anta eldiga färger och en trupp hobbyfotografer på kurs gör sig redo att fånga färgprakten intill vandrarhemmet. De anförs av sin lärare, naturfotografen Terje Hellesø.
Vi står bara några hundra meter från gränsen till Terjes forna hemland när han riktar sin ljuskanon, en tio år gammal Nikon 400/2,8, i riktning mot gränsen.
Är inte en 400/2,8 för tung för naturfoto?
– Nej. Det handlar mer om att inte ha för mycket andra prylar med sig, svarar Terje.
Den höga ljusstyrkan gör att Terje kan fånga djur i gryning och skymning. De tider då flest djur rör på sig och ljuset är som mest stämningsfullt.
Ett år senare är jag hemma hos en annan naturfotograf, Staffan Widstrand. På en hylla står en Nikon D3X och en 400/2,8.
De här objektiven används uppenbart av en och annan naturfotograf trots en vikt på runt fem kilo.
Nikon väger in på 4 620 gram. Canon på 5 370 gram. Skillnaden beror på att Canons konstruktion är äldre. Canon har med nya 800/5,6 och flera andra objektiv visat att de kan kapa vikt.
Båda objektiven har motljusskydd i kolfiber för att spara vikt. Nikons skydd är tvådelat och kan vara lite krångligt att få ihop snabbt. Å andra sidan tar det mindre plats att försvara separat och vill man minimera objektivets längd med motljusskydd går det bra att bara använda det ena skyddet.
Vi ser också åldersskillnaderna i bildstabiliseringsfunktionen. Canon uppger att de klarar att kompensera för skakningar motsvarande 2 stegs kortare exponeringstid. För de nyaste Canontelena 200/2 och 800/5,6 ligger gränsen på 5 steg. Nikon uppger att de klarar 4 steg.
Åldersskillnaden innebär inte att det behöver komma en ny 400/2,8 i brådrasket. Objektivutveckling är en flaskhals och tillverkarna måste prioritera vilka objektiv som måste fram först.
Canonobjektivets höge vikt märks. Det känns lättare och smidigare att hantera Ni-konobjektivet handhållet, även med ett tyngre Nikonhus. Detta beror på att balansen blir bättre med Nikonkombinationen.
En 400/2,8 fungerar bäst på stativ. Handhållet förlorar man snart precisionen på grund av tyngden. Här är de nordiska statsministrarna fotograferade från golvet i Riksdagens plenisal med en Canon Eos 7D och 400/2,8.
Bättre balans
Det är inte bara vikten och balansen som är av betydelse. Under den månad jag släpade runt de båda objektiven på olika fotouppdrag hade jag mer problem med att packa ner Nikonobjektivet på grund av dess höga fot. Enligt Nikon levereras objektivet däremot med en lägre alternativ fot.
Nikonobjektivet var lättare att bära med sig eftersom det går att fästa bärremmen så att objektivet bärs horisontellt i midjehöjd. Då slipper man att objektivet slår mot benet. Å andra sidan kan det bli mer problem i trånga utrymmen. Kort sagt är det bra om det går att bära objektiven både horisontellt och vertikalt.
Båda objektiven levereras med hårda transportväskor. Canons väska är av modernare snitt med rejält rundade kanter så att man inte får blåmärken på benen när man bär. Nikonväskan känns äldre och är mer i-ögonfallande. Tyvärr får inte en telekonverter plats i Canonväskan.
Vi provade även objektiven med 1,4 telekonvertrar eftersom det är mycket vanligt att fotografer använder dem. De förlänger brännvidden utan att tappa särskilt mycket i skärpa. Skärpeförlusterna var lika stora och obetydliga i båda fallen, men vi kunde se att Nikonkonvertern gav en aning kromatisk aberration.
Fokuseringen är blixtrande snabb med de båda objektiven. Det finns knappar på båda objektiven som kan programmeras från kamerahuset. Knapparna kan användas för att starta och stoppa autofokusen eller ställa om till spotmätning med mera.
Som på alla Canons supertelen kan ett avstånd förinställas, exempelvis på motstående mål på en fotbollsplan. När det händer något vid det målet vrider man en taggad ring så hamnar skärpan i det förinställda läget.
Känns maxat
En fördel med ett 400/2,8 jämfört med supertelen med mindre bländare är att de korsformiga autofokus-senorerna kan utnyttjas fullt ut för att ge snabbast och säkrast möjliga fokusering. Nya Canon eos 1d mark iv klarar även att med 1,4x telekonverter att använda 39 korsformade autofokuspunkter med flera objektiv inklusive 400/2,8.
Det som gjort 400/2.8 så populärt är att objektivet känns maximerat. Man utnyttjar hela autofokusens kapacitet, det är ett lagom steg upp från en 70-200/2,8 och man klarar sig med det som enda supertele tillsammans med telekonvertrar. Ett 500/4 eller 600/4 kan kännas för långt i många situationer, särskilt vid sport. Och ett 300/2,8 blir lite av ett fattigmans-400/2,8.
Billigare och lättare objektiv som Nikons 200-400/4 har vunnit mark i takt med att kamerona blivit mer ljuskänsliga. Kanske är ljuskanonernas storhetstid över …
