Test: Korta teleobjektiv 55-135 mm
Hög ljusstyrka, superkort skärpedjup och utsökt bildkvalitet gör att de fasta teleobjektiven åter är i ropet. Vi har testat 14 korta telen som ger mersmak.
Vinjettering och distorsion
Klicka på bilden för att se den större.
En brännvidd på runt 100 mm med småbildsformat ger nära nog idealiska proportioner vid porträttfotografering. De flesta korta teleobjektiv är dessutom ljusstarka och kan separera objektet från bakgrunden på ett snyggt sätt med ett kort skärpedjup.
Porträttfoto är inte det enda användningsområdet för ett kort teleobjektiv. Ljusstyrkan gör även nytta vi sport- och konsertfotografering där ljuset kan vara svagt och snabba slutartider kan behövas för att frysa rörelser. I testet ingår även några objektiv med extremt kort närgräns, makroobjektiv, som inte fanns på marknaden när vi gjorde vårt stora test av makroobjektiv i nummer 4/2009.
Det smakar och kostar
Till skillnad från zoomar är det sällsynt med riktigt billiga teleobjektiv. Kvalitetsnivån är därefter, få zoomar kommer upp i samma kvalitet som ett normalt fast tele.
Det billigaste objektivet i testet, Nikon AF 85/1,8D, kostar cirka 4 000 kronor. Det dyraste telet, Canon EF 85/1,2L, ligger på 23 500 kronor. Det är en skillnad på nästan tjugotusen kronor för ett stegs skillnad i ljusstyrka. Det finns fler skillnader mellan objektiven, men det är ändå talande att det kostar en hel del att få det lilla extra.
Även om vi begränsat testet till korta tele-objektiv (upp till 135 mm), och redan har testat flertalet av de telen som är makroobjektiv, blir det en ansenlig samling objektiv. Hela 14 objektiv fick vi ihop och då saknar vi tyvärr Nikons nya makrotele AF-S DX 85mm/3,5 som är gjort för APS-C-sensorer. Vi saknar även Canons 100/2 som är en nästan identisk konstruktion som Canon 85/1,8. Att få ihop ett helt komplett test är tyvärr sällan möjligt.
Börjar på 50mm
Vad som är ett kort tele beror på sensorstor-leken. Därför tog vi med Pentax DA 55mm/1,4 SDM.
Eftersom Pentax inte var med i vårt test av normalobjektiv och Pentax i dagsläget inte heller har några kameror med sensorer i småbildsformat. Objektivet tecknar dock ut småbildsformatet för den som fotograferar med film.
Olympus har inga andra korta teleobjektiv utöver makroobjektivet 50mm/2 som vi testade i nummer 4/2009 tillsammans med andra makron. I nummer 3/2009 testade vi 50mm-objektiv. De fungerar som korta telen med mindre sensorer.
Canons minsting har ett antal år på nacken, närmare bestämt arton. Naturligtvis har det fått små uppdateringar under åren som gått, exempelvis ett nytt motljusskydd, men grundkonstruktionen är sig lik. Objektivet var före sin tid när det kom med tyst fokusmotor och innerfokusering, så det har klarat tidens tand bra.
Objektivet är ganska lätt (425g) trots den relativt höga ljusstyrkan och byggkvalitén är som de flesta andra objektiv i denna objektivserie, klart godkänd. Innerfokusering gör objektivet mekaniskt tåligt.
Fokuseringen är snabb tack vare en ringformade ultraljudsmotor. Optiskt är objektivet en fullträff. Hög skärpa i centrum, redan på full bländaröppning. Full skärpa kant till kant blir det först efter två stegs nedbländning. Vinjetteringen är synbar på största bländaren men faller snabbt av och är i princip borta vid bländare 4.
Det här är ett smidigt objektiv som är mycket prisvärt. Vi saknar bara en mjukare manuell fokusering.
Objektivet skiljer sig på i princip alla punkter jämfört med lillebror EF 85/1,8. Detta objektiv är stort, klumpigt och inte speciellt snabbt i fokuseringen.
Men samtidigt är det extremt ljusstarkt. Med bländare 1,2 kan man få ett nästan overkligt kort skärpedjup som ger en ny dimension i bilderna.
2006 kom version ii som ersatte ursprungsmodellen från 1989. Skillnaden var bland annat rundad bländare (dock fortfarande 8 lameller), snabbare autofokusmotor och uppgradering av det asfäriska linselementet.
Skärpan imponerar redan vid full bländaröppning. Vid ett stegs nedbländning uppvisar ef 85/1,2L mycket hög skärpa över hela bilden. Dessutom har det låg distorsion och vinjetteringen är försumbar efter två stegs nedbländning. Men detta har förstås sitt pris och objektivet är få förunnat. På prislappen står det nämligen modiga 23 500 kronor. Men då ingår både motljusskydd och en objektivpåse.
Det här är det tredje EF-makrot från Canon med brännvidden 100 mm. Skillnaden mellan det äldre och billigare 100/2,8 USM är påtaglig även om den billigare versionen är riktigt bra mekaniskt och optiskt (se tidigare test).
Det nya makrot har inte bara fått en L-stämpel, med tillhörande vädertätning och ett behandlat glaselement (UD-glas), utan det har även fått bildstabilisering. Den skall dämpa skakningar motsvarande upp till fyra stegs kortare slutartid. Våra erfarenheter säger att det stämmer bra.
Bildstabiliseringen är helt ny och anpassad för att sitta i ett makroobjektiv. Canon har utökat antalet bländarlameller från åtta till nio stycken, vilket skall göra det lättare att få cirkulära reflexer i oskärpeområdet.
Jämfört med det äldre 100 mm-makrot är autofokusen något snabbare, men framför allt känns den säkrare. Den optiska prestandan är riktigt bra, redan på full öppning. Skillnaderna i optisk prestanda är små, men synbara.
Detta är ett överkomligt drömobjektiv för många Canonägare för ljusstyrkans, smidighetens och prestandans skull utan att priset skenar i väg.
Objektivet har knappt några svagheter alls. Skärpan sitter där, liksom hos EF 85/1,8, redan från full bländaröppning, men med den skillnaden att bilden är i princip skarp från kant till kant. Distorsionen är låg och vinjetteringen synbar på full bländaröppning, men knappast störande. Vid två stegs nedbländning är vinjetteringen försumbar.
Den automatiska fokuseringen är riktigt rapp och tvekar sällan. Den manuella fokuseringen har skön känsla och man kan utan svårigheter hitta fokus.
Nikons lilla 85:a har några år på nacken. Det lanserades 1994. Optiskt sett är objektivet riktigt bra. Det uppvisar nästan identiska egenskaper jämfört med Canons 85/1,8.
Mekaniken är däremot inte up-to-date. Fokuseringen drivs av en motor i kamera-huset som är högljudd och relativt långsam. Billigare Nikonkameror saknar fokusmotor och kan därför inte driva detta objektiv. Mekaniken är i övrigt av mellanklass för att vara ett fast objektiv. Totalt sett ett prisvärt objektiv med tanke på optisk prestanda och pris.
Förutom den bättre ljusstyrkan, så skiljer sig AF 85/1,4D mot lilla 85/1,8 på flera punkter. Byggkvalitén är en nivå högre. Objektivet har en omkopplare mellan af och mf så att man relativt enkelt kan ändra fokuseringsmetod utan att behöva ändra på kamerahuset. Men fokuseringen drivs precis som på 85/1,8 av kamerahuset vilket innebär hög ljudnivå och något långsam autofokus.
Skärpan däremot är i toppklass. Redan vid bländare 1,4 blir det riktigt skarpt och vid två stegs nedbländning är skärpan så bra som den kan bli. Vinjetteringen är dock ganska kraftig vid full bländaröppning och det krävs nedbländning för att den inte ska vara utmärkande. AF 85/1,4 har nio bländarlameller, vilket ger en mycket behaglig oskärpa. Tillsammans med objektivet kommer ett rejält motljusskydd i metall.
DC i modellbeteckningen skvallrar om att det är något speciellt med detta objektiv. Beteckningen står för Defocus Control, alltså en funktion som påverkar hur oskärpan vid fokusplanets närhet skall uppträda.
Genom att vrida på en ring kan man få en mjuk känsla i bilden, ungefär som ett softfilter. Antingen direkt bakom eller, mer användbart, direkt framför skärpeplanet. Fördelen med denna funktion över ett softfilter är att ett filter påverkar hela bilden medan DC-funktionen bara påverkar oskärpeområdet inom plus/minus tre bländarsteg från fokusplanet.
Skärpan är god vid full bländaröppning och vid två stegs nedbländning nås maxskärpa. Den ligger inte riktigt på nivå med testvinnarna, men är klart godkänd. AF DC 105/2D har samma robusta metallkonstruktion som 85/1,4D och 135/2D. Objektivet levereras med ett utdragbart motljusskydd, som är i kortaste laget.
Nikons 135/2 levererar en läcker bakgrundsoskärpa med största bländaren. Objektivet har tydligt släktskap med 105/2 DC med samma oskärpekontroll. 135:an ger med en relativt sett större bländaröppning en finare oskärpa. De nio bländarlamellerna hjälper också till att ge en bakgrund med utsökt »bokeh«.
Vi saknar en snabb och tyst fokusmotor som i Canons 135/2L. Nikon AF DC 135/2D har utdragbart motljusskydd som jag upplever som lite bökigt att skjuta fram och tillbaka. I övrigt en mycket hög byggkvalitet.
Pentax har alltid varit duktiga på att tillverka objektiv och DA 55/1,4 SDM är inget undantag. Fokuseringen är snabb, tack vare ultraljudsmotorn, och mekaniken i övrigt är också i toppklass. Vid full bländaröppning är skärpeintrycket mjukt över hela bilden, som ofta med objektiv med den här brännvidden, men ett stegs nedbländning gör att både kontrast och skärpa ska vara riktigt bra.
Tyvärr så har den höga byggkvalitén och den ljusstarka konstruktionen satt sina spår. Butikspriset hamnar på cirka 8 300 kronor, vilket ger lite smolk i bägaren. De nio bländarlamellerna ger en behaglig bakgrundsoskärpa och brännvidden känns perfekt på en kamera med APS-C-sensor.
Här visar Pentax att objektiv inte behöver vara stora och klumpiga. Med en vikt på 130 gram och en längd på drygt 4 cm kan man lätt ha med sig objektivet i jackfickan. Det är dessutom byggt i metall och har ett inbyggt, utdragbart motljusskydd. Skärpan på full bländaröppning är bra, men blir bättre allt-eftersom man bländar ner. Vid bländare 5,6 når skärpan sin maxnivå.
Trots att objektivet är konstruerat för kameror med liten aps-c-sensor och har en modest största bländare är vinjetteringen synbar. Men den är knappast störande i de flesta fall. Några stegs nedbländning gör att vinjetteringen är helt försumbar. Känslan i fokuseringsringen är bland de bättre av de testade objektiven.
För de Pentaxägare som fortfarande kör analogt har Pentax tagit fram FA 77/1,8. Det tecknar nämligen ut hela småbildsformatet, 24x36 mm.
Objektivet går naturligtvis lika bra att använda på en digital Pentax och då motsvarar bildvinkeln cirka 115 mm. Precis som Pentax övriga objektiv i Limited-serien är objektivet väldigt välbyggt och litet till måttet. Det har ett utdragbart motljusskydd i metall. Det finns också en klassisk bländarring.
Skärpan är bra i mitten vid full bländaröppning men skärpan faller av ganska snabbt, trots att hela bildcirkeln inte används av sensorn. Bländar man ner ett steg blir skärpan bra över hela bilden. Objektivet vinjetterar en del vid full bländaröppning, men på en APS-C-kamera är den i princip försvunnen redan vid bländare 2,8. Objektivet är utrustat med nio bländarlameller och levereras med en liten praktisk skyddsväska i skinn.
![Sony STF 135/2,8 [4,5]](/polopoly_fs/sony-stf-135-2-8-4-5-1.308817.html!/image/3920788080.jpg)
Det här är ett lite udda objektiv eftersom det saknar autofokus och har dubbla bländare. Objektivet är främst avsett för porträttfoto och då är autofokus ingen nödvändighet.
STF är en förkortning för Smooth Trans Focus. Det betyder att objektivet är utrustat med en linsgrupp inuti objektivet som minskar ljusinsläppet i objektivets yttre linsområde. Det ger i sin tur en mjukare teckning av detaljer utanför skärpeområdet.
Konstruktionen stjäl ljus vilket gör att det maximala ljusinsläppet motsvarar bländare 4,5. Skärpedjupet är lika kort som med ett konventionellt 2,8-tele med samma brännvidd. Skillnaden ligger alltså i hur oskärpan ser ut.
»Oskärpeutsuddningen« kan även påverkas av en extra 10-bladig bländare (4,5-6,7) som ytterligare minskar ljusinsläppet i objektivets ytterområden. Den vanliga bländaren har nio blad och går ner till f/32.Skärpan är mycket bra redan vid bländare 2.8 och vinjetteringen är försumbar. Byggkvalitén är mycket hög och objektivet levereras med motljusskydd.
Detta objektiv byggs av Carl Zeiss åt Sony. Byggkvalitén är som alltid med Zeiss mycket hög. Vikten på 1050 gram bidrar ytterligare till kvalitetskänslan.
Objektivet är mycket skarpt redan vid full bländare och det blir inte mycket skarpare efter bländare 2,8. Objektivet har nio bländarlameller vilket ger en fin bakgrundsoskärpa. Glaset tar lite tid att flytta på sig, men autofokusen är ändå tillräckligt snabb.
Carl Zeiss gör inte bara objektiv till Sony utan de har även ett eget objektivprogram för Canon, Nikon och Pentax.
Dessa objektiv är konstruerade för att bara fokuseras manuellt. Det ger en helt annan känsla vid manuell fokusering än exempelvis med Canons 85/1.8.
Det är svårt att göra ljusstarka objektiv som presterar bra redan från full bländaröppning. Planar 85/1.4 är inget undantag. Vid full bländaröppning är skärpan något mjuk. Maxskärpa i mitten nås först vid 2.8, och då är det riktigt bra. För att få det riktigt skarpt ut till hörnen krävs nedbländning till 5.6.
Vinjetteringen är märkbar men inte störande mer än vid jämnt färgade ytor. Vid 2.8 är vinjetteringen försumbar. Objektivet levereras med ett rejält motljusskydd i metall.
Ännu moderna
Vi tycker att det är intressant att äldre optiska konstruktioner står sig väl mot nykonstruerade objektiv. Det är på den mekaniska sidan som det hänt mest med snabbare och tyst autofokus. I och med att Canon var först med helt elektronisk objektivstyrning och inbyggd tyst fokusmotor har de ett objektivprogram som fortfarande är up-to-date.
Nikon behöver uppgradera sina objektiv med fokusmotorer på sikt. Men för den som hellre fotograferar porträtt och landskap i stället för sport och konserter räcker de äldre konstruktionerna gott och väl.
Slutsats
Att kora vinnare är svårt med tanke på det stora prisspannet. Canons och Nikons 85/1,8-modeller är med utmärkt bildkvalitet och lågt pris mest prisvärda och på sitt sätt testvinnare.
För dem som kan bortse från priset är Canons EF 85/1,2L II en riktig pärla. Bildkvalitén vid full bländaröppning är fantastiskt bra, sett till den stora bländaröppningen, och i övrigt är också objektivet i toppklass.
Alla objektiv i testet är bättre än bra. Några är dock lite högt prissatta och andra inte helt moderna i sina mekaniska konstruktioner. Vilket objektiv du än väljer är risken stor att du kommer att bli beroende av det. Så bra är de alla.
