Test: Ljusstarka telezoomar

Tyvärr är både ljusstyrka och långa brännvidder ofta förknippat med ett högt pris. Alla tillverkare med självaktning har åtminstone ett 70-200/2.8 i sin objektivserie. Fördelen med dessa är förutom ljusstyrkan, att de presterar riktigt bra redan vid full bländaröppning. Nackdelen är att de blir både tunga och dyra. Canon har flest valmöjligheter i denna klass. De har inte mindre än fyra olika 70-200mm-zoomar, både med bländare 2.8 och med bländare 4 och både med eller utan bildstabilisering.

Canon EF 70-200/4L IS
Det här objektivet var tänkt att ersätta det äldre 70-200/4L som är populärt bland många hobbyfotografer. Canon insåg att objektiven kompletterade varandra med olika prislappar.
Nya 70-200/4L IS bjuder precis som övriga l-objektiv från Canon på riktigt fin byggkvalité och detta objektiv är både lättare och smidigare än Canons 2,8-versioner. Vikten är hälften mot 2.8-varianterna och bildkvaliteten är i samma höga klass. Objektivet ger bra till mycket bra skärpa genom hela omfånget på full bländaröppning. Vid nedbländning blir  det bara lite bättre, vilket i detta fall är ett bra betyg. Vinjetteringen är förhållandevis låg på full bländaröppning och försumbar vid nedbländning.

Canon EF 70-200/2.8L IS
Den bildstabiliserade versionen av pressfotografernas bästa vän är stor, tung och klumpig. Den väger nästan 1,6 kilo och erbjuder inte så mycket mer än ett stegs bättre ljusstyrka mot lillebror med bländare 4.
Den optiska prestandan är snarlik vid motsvarande bländare. Men vid full bländaröppning är det mjukare än bländare 4-versionen. Vinjetteringen är något mer uttalad än f/4-versionen, men blir försumbar vid nedbländning.
Detta objektiv köper man bara om man har behov av den högre ljusstyrkan. Med dagens kameror med fantastisk ISO-prestanda behöver allt färre högsta möjliga ljusstyrka. I stället är det möjligheten till ett kortare skärpedjup som lockar. Priset för detta är dock högt. Merkostnaden är närmare niotusen kronor. Du får dock med ett stativfäste. Till de mindre modellerna kostar ett sådant omkring 2 000 kronor extra. Stativfoten kan monteras av, men kräver att objektivet inte är monterat på kameran, eftersom det tas av bakåt.

Nikon AF-S 70-200/2.8G
Nikon har haft många telezoomar med 2,8 genom åren. Den senaste har både inbyggd AF-S-fokusmotor och bildstabilisering. Precis som med Canon-versionen så är den tung och stor, men den upplevs som lite smidigare än Canons version.
Nikon 70-200/2.8 levererar väl så bra bildkvalitet som Canon, även om skärpan faller en del mot bildhörnen på en småbildskamera som D700. Vinjettering är synbar på full bländaröppning, men blir snabbt bättre vid nedbländning. Nikons version har 9 bländarlameller mot Canons 8, vilket ger aningen rundare motljusreflexer.
Nikon har ingen billigare och ljussvagare variant som Canon i proffsklassen. För den som vill hålla sig till Nikon och spara vikt och pengar AF-S 70-300/4.5-5.6 VR. Det objektivet vann vårt test av billigare telezoomar för två år sedan.
Nikons stativfäste har en betydligt smidigare lösning än Canons, där du bara monterar av själva foten, snarare än hela fästet.

Sigma EX 70-200/2.8 DG APO MACRO
När Sigma lanserade sin EX-serie för några år sedan tog de ett rejält kvalitetskliv framåt och levererar i dag objektiv med hög kvalitet till ett lågt pris. Det frågetecken som funnits kring kompatibiliteten verkar vara löst. Tidigare har man tvingats modifiera en del Sigmaobjektiv för att fungera med nyare Canonkameror.
Sigma 70-200/2.8 ger snarlik kvalitet jämfört med Canons och Nikons objektiv, även om det vid vissa brännvidder kan skilja lite.  En fördel som Sigma har är den kortare närgränsen på
1 meter (1,4 m respektive 1,5 m hos Canon och Nikon). Detta är anledningen till att objektivet kallas «Macro».
Nackdelen är att Sigma saknar bildstabilisering. Byggkvalitén är hög, även om Sigmas val av yt-finish inte är den mest tåliga. Den medföljande stativfoten öppnas och tas bort i sin helhet.

Tamron SP 70-200/2.8 macro
Tamrons 70-200 är på flera punkter lik Sigmas motsvarighet. Precis som Sigma så erbjuder Tamron ett alternativ till kameratillverkarnas dyra objektiv. De har dessutom extra kort närgräns vilket ger lite bättre möjligheter till närbildsfoto även om det inte är ett makro-objektiv i ordets rätta bemärkelse. Det saknar också bildstabilisering.
Materialmässigt är Tamron snäppet under Sigma utan att för den sakens skull vara dåligt. Bildkvaliteten är bra men inte i klass med exempelvis Canon och Nikon. Bilderna blir mjukare och kontrastfattigare. Tamron vinjetterar lite mer än andra tillverkares 2.8-modeller.
En fördel för Nikonägare är att zoomringen går i samma riktning som Nikons objektiv.
Stativfoten, som ingår i priset, öppnas och tas av likt Sigma, men saknar snabbkopplingen som Sigma har.

Sony AF 70-200/2.8G SSM
Eftersom Sony har inbyggd bildstabilisering i kamerahuset så blir även objektiven bildstabiliserade. Men eftersom bildstabiliseringen sker på sensornivå så blir inte sökarbilden stabiliserad.
Sonyzoomen har en fokuseringsmotor kallad ssm, vilket är Sonys motsvarighet till bland annat Canons usm och Nikons af-s. Men i Sonys fall gör det bara att fokuseringen blir tyst, för snabb, det är den inte. Både Nikons, Canons och Sigmas ultraljudsmotorer är snabbare.
Bygg- och bildkvalitet är däremot på hög nivå och i paritet med de bästa.
Vinjetteringen är låg och skärpan är mycket bra vid nedbländning. Priset är i nivå med Canons och Nikons bildstabiliserade motsvarigheter.

Pentax SMC-DA 50-135/2.8 SDM
Pentax har satsat på APS-C-formatet och tillverkar inga kameror med småbildssensorer. Fördelarna med detta är att man kan göra objektiven mindre och anpassade efter den mindre sensorn. da 50-135/2.8 är ett sådant objektiv. Trots hög ljusstyrka är objektivet litet i formatet. Vad sägs om tio millimeter mindre filterdiameter, 685 gram och en storlek som är mindre än EF 70-200/4L IS.

Hemligheten ligger dels i att brännvidden är 50-135 mm vilket motsvarar 75-202 mm i småbildsformatet. Den mindre bildcirkeln påverkar också storleken.

Pentaxobjektivet levererar massor av skärpa. Vinjetteringen är också mycket låg. Autofokusen är förhållandevis långsam, trots ultraljudsmotor. Hastigheten ligger i paritet med Sony. Objektivet levereras utan stativfäste och det finns inte heller möjlighet att eftermontera ett. Men det behövs knappast med tanke på objektivets storlek och vikt. Skärpan är hög på samtliga brännvidder, förutom på full bländaröppning vid 200 mm. Vinjetteringen är svag vid full bländaröppning och försumbar vid nedbländning. Plus för vädertätning.

Slutsats
När det gäller de kortare telezoomarna i den övre prisklassen så har både Canon och Pentax klara vinnare.
Canons 70-200/4L IS är förstahandsvalet för Canonägaren. Det erbjuder både bildstabilisering och en smidighet som vida överstiger 2.8-varianterna. Och varken Sigma eller Tamron erbjuder bildstabilisering. Även om objektivet kostar något mer än de ljusstarkare objektiven från Sigma och Tamron får man valuta för pengarna. Men den som fotograferar sport eller press prioriterar antagligen ljusstyrka.
Pentax SMC-DA 50-135/2.8 sdm kommer inte långt efter Canon 70-200/4L IS i bildkvalitet.
Prisskillnaden ner till Tamron och Sigmas versioner är inte tillräckligt stor för att välja bort den prestanda och smidighet som Pentax ger.
För Pentax- och Sony-ägare är dock 2,8-zoomarna från Sigma och Tamron mer intressanta än för Canon- och Nikonägare eftersom Pentax och Sony har bildstabilisering med alla objektiv.
Sonyägaren måste vara en inbiten märkesfanatiker för att välja Sonys egna 70-200/2.8. Även om Sonys egna objektiv levererar toppresultat, så gör också Sigmas och till viss del även Tamrons det.
För Nikon är det här testet en fråga om pris kontra bildstabilisering. Sigmas och Tamrons 2,8-zoomar är så pass mycket billigare än Nikons motsvarighet att man kan fråga sig om bildstabiliseringen i Nikonobjekivet är värd priskillnaden. Både Tamron och Sigma ger bildkvalitet som räcker för de flesta.