Systemkvalitet i fickformat

Olympus E-P1, P för Pen, är en kompakt systemkamera som är tänkt för två målgrupper. Den stora gruppen är design-medvetna konsumenter som vill ha en systemkamera, bara den inte är för stor.

Olympus egna undersökningar säger att det finns en stor grupp konsumenter som i dag köper en dyrare kompakt i stället för en systemkamera eftersom de tycker att dagens systemkameror är för stora, och kanske även för fula.

För denna grupp finns zoomen, 14-42/3,5-4,5. Den är kompakt i ihopfällt läge, men vid fotografering blir den ganska lång.

Den andra kundgruppen är fotoentusiaster som redan har en stor systemkamera men som vill ha ett mindre alternativ med hög kvalitet. För dem finns ett mycket kompakt pannkaks-objektiv som inte växer nämnvärt vid fokusering. Den här kombinationen kostar en tusenlapp mer än paketet med zoom, men då följer också en genomsiktssökare med.

Strax under 10 000 kronor kommer det här fickvänliga entusiastpaketet att kosta i butik. Olympus är så angelägna att inte misslyckas med sin satsning på PEN-konceptet att de varit försiktiga med prissättningen. Som jämförelse kostar en genomsiktssökare till en Ricoh GR digital
1 900 konor och till en Leica 7 500 kronor.

PEN-konceptet etablerades redan för 50 år sedan med den första Olympus PEN-kameran. Den ursprungliga tanken var att kameran skulle vara lika enkel att använda som en penna, därav namnet. Sedan utvecklades systemet och många associerar PEN med kompakta systemkameror i halvformat (18x24 mm). Den mest klassiska modellen heter PEN F och designen på E-P1 bygger tydligt på PEN F.

Översatt till dagens teknik blir PEN-konceptet en systemkamera utan spegel. Tunn kamerakropp och kompakta objektiv. Kameran är bredare än en digital kompaktkamera och mer i format som en analog kompakt i standardstorlek.

Kamerahuset känns rejält och är inte superlätt även om det inte finns några lättare systemkameror. Totalvikten och totalintrycket blir inte tungt eller klumpigt eftersom objektiven är så lätta. De känns betydligt plastigare än kamerahuset. Det gäller även pannkaks-objektivet trots sin metallook.

Kameran ligger utmärkt i handen tack vare sin bredd. Tummen rör sig säkert mellan knapparna på baksidan och den annorlunda inmatningsratten. Jag fann det praktiskt att använda live-histogram och direkt exponeringskompensera med den cylindriska inmatningsratten. Det gav snabb och exakt kontroll över exponeringen.

Som vanligt när det gäller Olympus finns det gott om inställningsmöjligheter. Klokt nog har Olympus stängt av den värsta nörd-menyn i fabriksläget. Med den upplåst öppnar sig en uppsjö av mer eller mindre nyttiga inställningslägen, som att kunna justera varje mätmetod i sjättedelssteg. En bra funktion är det dubbla virtuella vattenpasset som mäter både horisontellt och vertikalt för den som vill ha raka horisonter och väggar.

Pannkaksobjektivet 17/2,8, med en bildvinkel motsvarande cirka 35 mm i småbildsformatet, har relativt låg distorsion.
I dag finns det bara två objektiv från Olympus i det nya micro-fourthirdssystemet. Men de säger att det ska komma fler objektiv mot slutet av året. Vilka som ska komma beror på vad kunderna köper mest av, zoomar eller fasta pannkaksobjektiv.

Panasonic delar samma standarden micro-fourthirds och har hittills två kameror och tre zoomar på programmet.

Sökare på nytt sätt
En del har gnällt över att det varken finns  optisk eller elektronisk sökare hos E-P1. Jag tycker inte att det är fel att Olympus renodlat sitt koncept och försökt hålla nere storleken. För gatufotografering och andra spontanta situationsbilder fungerar det utmärkt med en genomsiktssökare. Då kan man antingen använda en central fokuspunkt eller ansiktsigenkännande autofokus.

På närmare håll är risken stor att missa fokus om man använder en genomsiktssökare. Så för tajta porträtt är det skärmsökaren som gäller.

Det märks att Olympus ansträngt sig med E-P1. Det mesta är väl genomtänkt och kompromisserna är få. Kameran gör inte bort sig på någon punkt, men visst finns det några skönhetsfläckar.

Skärmen är inte marknadens bästa. Den är okej men kunde varit mer högupplöst och i solljus är den svår att använda.

En annan skönhetsmiss är ljudet. Trots att kameran ska användas med skärmsökare finns en slutare i kameran som mörklägger sensorn efter exponering. Med tanke på att kameran saknar spegel borde kameran kunnat vara tystare. Den är inte högljudd, men slutarljudet är inte så dämpat och diskret som det borde vara – i mitt tycke.

Den tredje punkten, och nu pratar vi verkligen om småpetiga detaljer, är att linselementen i pannkaksobjektivet åker fram och tillbaka varje gång objektivet ska fokusera. Det går blixtsnabbt, men det ser inte snyggt ut när man korrigerar fokus under filmning.

En smart detalj för den som vill korrigera fokus manuellt är att kamerans skärmsökare övergår till förstorat läge så fort man vrider på skärpeinställningen. Som det mesta på kameran går detta att ändra på om man vill.

Jag har jämfört autofokushastigheten med tre olika objektiv, de båda Olympusobjektiven och Panasonics tiogångerszoom. Inte med något av objektiven eller i någon situation är fokuseringen störande långsam eller osäker. Men det är ändå slående hur mycket snabbare pannkaksobjektivet och Panasoniczoomen är på att fokusera.

Blivande kultkamera
I den digitala eran tycks det vara ont om kameror som når kultstatus, alla är för lika. Men Olympus E-P1 har förutsättningar att bli en omtalad kultkamera.

Det har den på grund av sin design, men framför allt därför att Olympus vågat överge «kameran ska klara allt»-tanken som gäller för nästan alla öviga systemkameror. Olympus har vågat göra en kamera för en viss typ av fotografer som bryr sig mer om hur kameran fungerar i vimlet på Fifth Avenue i New York än vid trandansen vid Hornborgasjön.

Olympus PEN är helt enkelt en livsstilskamera.

Våra testfotograferingar imponerar inte när det gäller brus eller dynamiskt omfång. Olympus har en mindre sensor än alla utom Panasonic och det går inte att komma ifrån att detta påverkar bildkvaliteten när alla märken anstränger sig för att få ut maximal bildkvalitet.

Samtidigt drar Olympus för första gången nytta av sin mindre sensor helt ut. De har redan små objektiv, men nu också en kamera som är klart mindre än alla andra.

För den som händelsevis vill använda något av Olympus i fourthirds-serien går det att göra med en adapter. Eftersom avståndet mellan bajonett och sensor är mindre än hos alla andra system står fältet öppet för att använda vilka objektiv som helst med adapter, till och med Leicas M-objektiv.

Den kompabiliteten kan också bidra till att höja kamerans kult- och nördstatus.
Slutligen ska sägas att kameran har HD-filmning. Några större inställningsmöjligheter finns inte. Kvaliteten är godkänd men inte över sig. För att klara HD-filmning har Olympus övergett XD-korten för SDHC.

Slutsats
Olympus E-P1 är inte en allroundkamera för alla. Utan en spontan och unik kamera för entusiaster som tycker att storleken har betydelse, för dem som säger «det blir inga bilder om inte kameran är med». För dem är Olympus Pen en fullträff.