TEST: Pentax K-7 en kamera för alla väder

Tuffa tag har varit Pentax nisch alltsedan K10D. Nu tar Pentax nästa steg med K-7. De har tätat objektiven och gjort kameran snabbare.

Pentax har jobbat hårt med sin nya toppmodell K-7. Och det märks. Rejäl, kompetent, komplett är några av de första orden jag tänker på. Samtidigt är kameran relativt kompakt för att vara så kompetent. Nikon D300 och Olympus E-3 känns en storlek större och Canon Eos 50D en halv storlek större.

Att Pentax lyckats banta kameran jämfört med föregångaren k20d utan att kameran känns för liten är en bedrift. Storleken och det kantiga utseendet för tankarna till äldre tiders Pentaxmodeller, som proffsiga LX.

Trots bantningen har ergonomin förbättrats. Greppet är rejälare och skönare. Det går utmärkt att använda kameran utan batterigreppet, men med det påmonterat blir greppet ännu rejälare. Skönt för den med stora händer.

Även höjdgreppet (på batterigreppet) är utmärkt och alla relevanta knappar är lätta att komma åt. Pentax har dock gjort en miss i mitt tycke. Vredet runt avtryckaren på batterigreppet är identiskt med vredet på kameran, men med vredet på batterigreppet kan man inte sätta på kameran. Det är synd, och för den ovane är det förvillande.

På K10D och K20D fanns en del saker som krävde att man visste hur Pentax tänkt. Iso ändrade man genom att trycka på «ok»-knappen och vitbalans genom att trycka på «Fn» och sedan knappa sig rätt.

Med K-7 har Pentax tagit till sig av kritiken och försett kameran med separata knappar för vitbalans och Iso. «Fn»-knappen har helt försvunnit och alla funktionerna som rymdes därunder har fått egna knappar.

Kvar är däremot den smarta gröna knappen som inte finns hos andra märken. Eftersom knappen inte döljer någon funktion som ovana användare kan tänkas efterfråga gör det inget att den förblir märkesspecifik.

Det är väl värt att lära sig den gröna knappens funktion. Den gör att du i programläge direkt kan återgå till standardavvägningen för tid och bländare om du tidigare vridit på någon av inmatningsknapparna för att prioritera snabb slutartid och stor bländare eller det motsatta förhållandet. I «m»-läge gör knappen så att tid och bländare direkt ställs in på de värden som programautomatiken skulle valt. Det gör det snabbare att jobba med manuella inställningar om ljuset snabbt ändrar sig.

När man ändrar programläge visas vilken funktion den gröna knappen har i det valda läget. Smart.

Andra märkesspecifika, och smarta, funktioner som fått vara kvar är programlägena «TAv» och «Sv». Det förstnämda läget är som att ha tids- och bländarstyrd automatik på en gång i kombination med auto-iso. Du väljer tid med ena ratten och bländare med den andra och sen anpassas iso efter det.

«Sv»-läget skulle kunna kallas iso-styrd programautomatik. Du ställer in Iso och får automatiskt tid och bländare inställt.
Dessa kluriga specialfunktioner är typiska för Pentax och stämmer in i hela bilden av ett märke för den inbitne hobbyfotografen. Kameran är fylld med mer eller mindre nödvändiga specialinställningar. Exempelvis finns 37 olika custominställningar för den som verkligen vill skräddarsy sin kamera.

En av de nyttigaste funktionerna är ett inbyggt vattenpass som fungerar både med och utan skärmsökare.
Någon större ansträngning har inte gjorts för att flirta med nybörjare eller familjefotografer vilket känns lite befriande.

Snabbare och tystare
Något som inte stämde med identiteten som kompetent entusiastkamera hos K20d var den långsamma autofokusen och att kameran inte klarade att ta fler än tre bilder per sekund. Detta var begränsande för den som vill fotografera djur, sport eller reportage.

K-7 klarar 5,2 bilder per sekund och känns rapp att jobba med. Trots att vi testat kameran med ett billigt paketobjektiv är autofokusen snabb. Det vore intressant att se hur snabb autofokusen är med Pentax mer påkostade objektiv.

K-7 är ordentligt tätad mot väta och damm med omkring sjuttiotalet tätningar och ska matcha proffshusen från Canon och Nikon. Även paketobjektiven 18-55  och 50-200 har fått tätning för att inte objektiven ska bli den svaga länken.

I testen av såväl K10D som K20D anmärkte vi på att slutare och spegel lät störande högt i många lägen. Vi kan inte ha varit de enda som klagat för Pentax har verkligen gått till botten med problemet och har i dag antagligen marknadens tystaste spegel- och slutarmekanism. Det är därför synd att paketobjektiven inte har ljudlös fokusering. Den snabba fokuseringen ger i stället ifrån sig ett lätt ilsket vinande när skärpan ställs in.

Flera nya funktioner
Även om arvet från K20D finns känns kameran helt nykonstruerad och «up-to-date». En bidragande orsak till den moderna känslan är den snygga och tydliga visningen på skärmen över kamerans inställningar. Det finns två lägen (se bilderna intill), som man kan skifta mellan med «info»-knappen. Det ena läget visar de viktigaste kamerainställningarna som tid, bländare, iso och exponeringskompensation. Det andra läget visar ikoner för ett flertal viktiga funktioner, några av dem nya.

Stegar man sig fram till ikonen för en funktion kan man sedan ändra inställningen på ett enkelt sätt. Olympus har haft detta sätt att arbeta på i flera år, men Pentax har gjort sin variant betydligt mer överskådlig och lättanvänd.

En av de nya funktionerna är «hdr» vilket står för High Dynamic Range och är ett populärt sätt att utöka kamerans dynamiska omfång genom att slå samman två eller flera exponer-ingar. I K-7 går det att välja två olika styrkor på effekten. Eftersom det är två exponeringar som tas krävs det stativ och att motivet inte rör sig, annars kan det uppstå dubbelkonturer.

Resultatet är imponerande för vissa motiv. Detta kan vara det enda sättet att fånga en dramatisk himmel utan att det på marken blir alltför underexponerat. Bilderna kan dock uppfattas något gråa.

En annan trevlig funktion är distorsionskontrollen. Använder du ett objektiv av typen DA eller D-FA kan kameran korrigera distorsion-en så att linjer i bilden blir raka eller nästan raka. Med paketnormalen i vidvinkelläge blev linjerna tydligt rakare, men inte helt raka. I teleläget blev det helt rakt.

Ännu nyttigare för de flesta är möjligheten att kontollera högdagrar och skuggor så att så många detaljer som möjligt, från ljusaste ljust till mörkaste mörkt, syns i bilden. Det går att ställa in hur kraftigt kameran ska gå in och lyfta upp skuggorna eller hålla igen högdagrarna.

De bieffekter som kan synas om man tar i ordentligt är brus i skuggorna och sänkt kontrast i mellantonerna.

I våra tester visar sig inte sensorn mäta sig med de bästa aps-c-sensorerna i fråga om dynamiskt omfång. Det är synd eftersom kameran har så bra möjligheter att utnyttja det dynamiska omfånget.

I kameran finns också ett antal effektfilter för den lekfulle. Det finns möjlighet att få bilden att se ut som en skrattspegel på Gröna Lund eller att bara en färg i bilden behålls och allt annat görs svartvitt. Totalt finns sju filter. Det går segt att fotografera med dessa lägen eftersom kameran måste processa bilden efter varje exponering.

Mer seriös är möjligheten att välja mellan Pentax eget råformat eller Adobes allmänna format dng. Med dng tar bildfilerna  mindre plats på minneskortet.

För den som föredrar att fotografera i jpg till vardags finns möjlighet att välja ett extra lågkomprimerat läge eller så kan man snabbt välja att ta några bilder i råformat med hjälp av «raw»-knappen om man vill ha högre kvalitet än standard.

Nu fungerar skärmsökaren
På K20D hade Pentax infört skärmsökare som trenden föreskrev, men inte riktigt förstått hela användningsområdet. Det gick inte att zooma in i bilden för att ställa in skärpan extra noga.

Detta går med K-7 som också fått en högupplöst skärm liksom konkurrenterna. Alla systemkameror har inte autofokus med skärmsökare. Pentax har det, men glöm den. Autofokusen med skärmsökaren är så långsam att funktionen blir meningslös. Detta problem delar Pentax med Nikon. Panasonic som inte har någon optisk sökare har prioriterat autofokus med skärmsökare och bevisat att det går att göra den funktionen riktigt, riktigt snabb.

En anmärkning får K-7 också för att det saknas live-histogram. Det är ett nyttigt instrument för att få omedelbar kontroll över exponeringen och kunna kompensera om det behövs.

Kameran har också fått hd-filmning som sig bör. Pentax har tagit filmningen på allvar och det går att välja 2:3-proportion (1536x1024p / 30fps) och inte bara 16:9 (1280x720p / 30fps). Det går också att välja om bländaren ska vara låst eller kunna ändras automatiskt under filmning. Man kan även välja kvalitetsnivå och om ljud ska spelas in. Och är man extra omsorgsfull om ljudkvaliteten går det att ansluta mikrofon med 2,5 mm propp.

Bildernas lagras som avi-filmer med Motion-jpeg-teknik. Det innebär att filmfilerna blir mer utrymmeskrävande än med AVCHD-tekniken som Panasonic använder.

Tack vare den inbyggda bildstabiliseringen blir filmerna mycket behagliga att titta på även om man fotograferar handhållet. Jag tycker att den kraftiga stabiliseringen ger en skön SteadyCam-känsla, men gillar man inte det går det att stänga av stabiliseringen för filmning.

Plus och minus
Jag ska hinna med några snabba plus- och minuspunkter innan vi kommer in i den sista akten, bildkvalitet och slutsats.

Sökarbilden är stor för att vara en APS-C-kamera. Bilden är något större än hos Eos 50D som inte är känd för att ha en liten sökarbild. Nio av de elva fokuspunkterna är korsformade vilket gör fokuseringen exakt och säker. För absolut rätt fokusering med alla objektiv går det att korrigera fokuseringen för varje objektiv.

Ett litet minus är att man bara kommer åt menyn för blixtinställningar med blixtknappen på baksidan av kameran och inte med blixtknappen på sidan. Att trycka två gånger för att först få upp blixten och sedan kunna ändra inställningen vore mer smidigt än att behöva använda två olika knappar.

Bildkvalitet
Den automatiska vitbalansen ger en något kall ton överlag för min smak, särskilt i solljus. Jag vet Pentaxanvändare som i stället använder det förinställda läget för solljus.

Bruset vid höga Iso är kraftigt men kan reduceras med den inbyggda brusreduceringen. Men räkna då med att de finaste detaljerna i bilderna går förlorade. Även vid lägre iso kan bruset bli påtagligt om man aktiverar skuggupplättningen eller tittar noga i blå himlar.

Högt brus brukar innebära ett begränsat dynamiskt omfång och så är det också med sensorn från Samsung i K-7. Den klarar sig inte riktigt i jämförelse med de bästa – Nikon D300 och Canon Eos 50D. Pentax hamnar i mittenfältet och klarar sig bättre än Sony och Olympus.

Upplösningen är däremot utmärkt och den som inte tänker sig att fotografera i extremt svåra ljusförhållanden kommer med all sannolikhet att vara mycket nöjd med bildkvaliteten.

Slutsats
Pentax har ansträngt sig och lyckats göra en riktigt bra kamera som är rena drömmen för en hobbyfotograf. De gamla anmärkningarna har rättats till och nu är det bara bildkvaliteten som behöver lyftas en aning. För en så här välbyggd och välfungerande kamera tvekar vi inte att ge utmärkelsen «toppklass». 

Så satte vi betyget

Bildkvalitet 8
Nivån under Nikon och Canon, men bättre än flera konkurrenter.

Byggkvalitet 9
Rejäl och välbyggd trots sitt lilla format. Dessutom ordentligt vädertätad. En nivå under fullproffs.

Ergonomi & logik 9
Allt är enkelt och välfungerande. Mycket väl genomtänkt kamera som sitter som gjuten i handen.

Mångsidighet 9
Fem bilder per sekund och snabbare ger utökat användningsområde jämfört med K20D. Lägre brus behövs för att klara allt.

Valuta för pengarna 8
Aningen lägre pris än Canons motsvarighet Eos 50D (som inte är lika modern och avancerad) och betydligt lägre pris än måttstocken i klassen Nikon D300s gör K-7 mycket prisvärd.

---

Läs fler artiklar från september 2009 här.

---