https://www.kamerabild.se/artiklar/bilden-i-fokus/linda-fornyade-en-klassiker
546656
Bilden i fokus
Bilden i fokus

Linda Forsell: Hon förnyade en klassiker

Totalbetyg

Det finns nog inte många blivande föräldrar som inte bläddrat i Lennart Nilssons klassiska bok Ett barn blir till. I höstas kom den sjätte upplagan som har kompletterats med nya bilder tagna av bildjournalisten Linda Forsell.

Linda Forsell

Foto: Axel Öberg

 

Ålder: 36 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Bildjournalist och läkarstudent.

Aktuell med: Sjätte upplagan av Ett barn blir till.

Webb: lindaforsell.com

Den klassiska boken »Ett barn blir till« finns i många bokhyllor världen över och de unika bilderna har gjort boken till en internationell succé. I höstas lanserades en ny upplaga, den sjätte, och då ville Bonniers att den skulle moderniseras med nya dokumentära bilder. Förfrågan om att fotografera de nya bilderna hamnade hos bildjournalisten Linda Forsell. 

– Redaktören för boken ringde upp och sa att bilderna inte dög. Jag tänkte på de unika bilderna på foster i boken och skrattade och tyckte att han nog hade ringt fel. Men när han förklarade att det var de dokumentära bilderna som skulle bytas ut, blev jag så klart intresserad, berättar Linda. 

Läskigt uppdrag

Linda har arbetat som frilansande ­bildjournalist sedan 2005 och har jobbat mycket med kvinnofrågor. Hon har även fotograferat en del förlossningar tidigare men då i med allvarsamma sammanhang. Det här projektet hade en mer positiv vinkel än andra projekt hon gjort. 

– Det var ju väldigt roligt att få förtroendet att fotografera till den nya upplagan. Samtidigt som det var väldigt ärofyllt var det också ganska läskigt. Hur skulle jag lyckas leva upp till det här, tänkte jag. Lennart Nilssons bilder är ju unika. Han var först med att göra det han gjorde. Fota dokumentära bilder är jag ju inte den första att göra direkt. Men efter möten med förläggare på Bonnier förstod jag att de var ute efter min stil och att jag skulle få fota som jag ville, vilket kändes bra. 

Foto: Linda Forsell

Totalt fotograferade Linda fyra förlossningar och ett kejsarsnitt, men redaktören ville också att hon skulle följa ett par från hemmet hela vägen till dess att barnet var ute. Det visade sig vara en utmaning. 

– Det är ju svårt att planera in när en förlossning ska starta, även om man vet ungefär. Jag kan ju inte sitta och vänta i fyra veckor för att kunna åka iväg. Någon gång fick föräldrarna åka in direkt från mvc (mödravårdscentralen) och en annan gång var jag sjuk. Det tog fyra eller fem försök innan jag lyckades följa ett par från det att de åkte hemifrån tills dess att barnet var ute. 

Men hur gör man för att få tag i gravida kvinnor man kan fotografera under deras förlossning? Ja, på lite olika sätt visar det sig. 

– Några var via kompisars kompisar och sen var jag med på några profylaxkurser där jag bland annat träffade det paret jag kunde följa hemifrån. Men jag hängde även på förlossningsavdelningen på ­Huddinge och väntade på att par skulle komma in för förlossning, berättar Linda. 

Foto: Linda Forsell
För att få med alla delar av graviditeten fotograferade Linda även på till exempel en profylaxkurs.

Jag tycker att det låter lite konstigt att hänga på en förlossningsavdelning och där lyckas få fotografera par som man aldrig träffat förut. Linda är böjd att hålla med. 

– Visst, det är ganska konstigt. Och det var ju det första jag fick säga när jag frågade paren om jag fick fotografera: »Hej, nu kommer jag ställa en jättekonstig fråga, men får jag vara med och fotografera er förlossning?«, säger hon och skrattar. 

Den lilla bebisen i Lindas famn gnyr till men tystnar snart och somnar om. Inte långt efter att boken gavs ut blev nämligen hon själv mamma. 

– Jag sa även direkt att de så klart fick välja bort bilder de inte ville skulle publiceras, men om de trodde att de skulle välja bort många bilder var det kanske bäst att jag inte fotograferade. Jag ville inte lägga tid på något som ändå inte skulle ge några bilder, förklarar hon. 

 

Foto: Linda Forsell
Det krävdes flera försök innan Linda lyckades följa ett par från hemmet till förlossningen.

 

Men känns det inte konstigt att fotografera i en så pass personlig och intim situation? Det blir ju ändå ganska närgånget. Både fysiskt och känslomässigt. 

– Det är ju en rimlig fråga, men det kändes inte speciellt konstigt. Jag vet inte varför, för det är ju en ganska konstig situation. Där ligger någon och genomgår en av de största ­händelserna i sitt liv och där står jag och fotograferar. 

Boken en bra väg in

Det är så klart inte så att vem som helst kan klampa in på en förlossningsavdelning och be om att få ­fotografera. Linda kontaktade press­avdelningen och fick ha möten med chefer och pressansvariga på sjukhusen. Att det var just den välkända boken »Ett barn blir till« hon skulle fotografera för gjorde det så klart enklare, det var även en fördel när hon kommuni­cerade med de blivande föräldrarna. Då blev syftet tydligt. 

– Flera tyckte att det var häftigt att vara med i den nya utgåvan av boken, men också att få sin förlossning dokumenterad. Det är ju inte alla som har möjlighet att få det, säger hon. 

Foto: Linda Forsell
Trots att det är en lite märklig situation att vara i tyckte Linda aldrig att det kändes konstigt att fotografera.

Linda är dessutom mitt i en läkarutbildning, vilket gör att hon redan har en del kunskap som gjorde det enklare för henne att komma in på avdelningen. 

Samtidigt som situationen är konstig menar Linda att förlossningsbilderna var enklare att fota än de andra bilderna i boken. Under en förlossning händer det något hela tiden och det är ganska tydligt vad som sker. 

– Bilderna som var till de första delarna av boken, om de första stadierna i graviditeten, var svårare att fotografera. De skulle illustrera saker som illamående, kärlek och sånt som också är en del av graviditeten, berättar hon. 

Det var svårt att fotografera ett kejsarsnitt på grund av den dåliga belysningen och att det går så fort.
Foto: Linda Forsell
En annan del som var svår att fotografera var kejsarsnittet, men då av rent fototekniska skäl. Ingreppet går ganska snabbt och operations­lampor är väldigt starka och ger en väldigt hög kontrast. 

– När jag gick därifrån trodde jag inte att jag hade några bilder jag kunde använda, men när jag väl kom hem kunde jag lyfta skuggorna tillräckligt för att bilderna skulle gå att använda. 

Linda beskriver det som ett stort privilegium att få vara med och dela den upplevelsen med någon hon inte kände. Hon fick ju komma in i en situation som hon aldrig skulle vara med i annars. 

– Kameran gör att man får rätt att ställa frågor som man aldrig skulle kunna ställa annars, och vara med i situationer som aldrig skulle vara möjliga annars, berättar hon.  

Samtidigt har hon en skyldighet att hela tiden vara alert och inkännande vad gäller de närvarande. 

– Att hela tiden ha sina sociala känselspröt ute och på helspänn var en av de jobbigaste sakerna med fotograferingarna. Man måste hela tiden känna av hur de andra mår och om jag kan fortsätta fotografera. Att lyckas få förtroende från de man ska fotografera är jätteviktigt för en bildjournalist, oavsett uppdrag. Det handlar mycket om att känna in andras behov och hur man kan bemöta dem. Det spelar ingen roll om det handlar om att fotografera ett snabbt porträtt eller om du ska följa någons förlossning. 

 

Foto: Linda Forsell
Linda använde sig av trådlösa blixtar för att få ett enhetligt ljus i alla bilder.

 

I vissa fall var Linda med de blivande föräldrarna under en väldigt lång tid, en förlossning tog 36 timmar, vilket gjorde att Linda blev mer deltagande än bara en fotograf. 

– Under den tiden så hinner man lära känna varandra lite så jag kunde hjälpa till lite när någon behövde vila och ibland satt vi och sov samtidigt, säger hon och skrattar. 

Under en förlossning är det ju inte bara föräldrarna som är närvarande, det är också personal från förlossningsavdelningen. Som fotograf var Linda tvungen att även ta hänsyn till dem. 

– Jag sa till dem flera gånger att de skulle säga till så fort jag behövde flytta på mig. De vet att deras jobb är det viktigaste i rummet så det var sällan några problem för dem att säga till. Jag fick försöka hitta en bra balans mellan att vara i vägen och göra mitt jobb, jag trängdes lite mer än vad jag trodde var okej för att få mina bilder, berättar Linda.  

Smidig utrustning

Linda ville kunna använda samma utrustning hela tiden för att få samma utseende på bilderna oavsett var hon fotograferade. Därför fotade hon mest med sin Canon 5D Mark III, en 16–35mm f/2,8 och standardobjektivet 24–70mm f/2,8. Hon hade även med sig ett par trådlösa blixtar som hon monterade upp i förlossningssalen och studsade i taket eller i väggarna.

– Blixtarna gjorde att jag kunde få samma ljus oavsett vilken lokal jag var i. Att jag sprang runt och monterade blixtar gjorde dessutom att jag framstod som lite konstig vilket gjorde att de blivande föräldrarna inte tyckte att det var lika jobbigt att vara i en så pass utsatt situation. Är jag lite konstigare än vad de är så slappnar de av lite mer, förklarar Linda glatt. 

 

Foto: Linda Forsell

 

Det viktigaste för Linda var att utrustningen var smidig och lät henne fotografera utan att det var en stor grej. När projektet började hade hon även precis köpt en Fuji X-pro2 med några fasta objektiv som hon tog några av bilderna i befintligt ljus med.

– Jag gillar verkligen att fotografera med den kameran, men det funkar inte att fota med fasta objektiv i alla typer av situationer. Helt plötsligt står jag med 50:an på och behöver en vidvinkel, då kan jag inte ta den bilden jag vill ta. Men jag gillar verkligen bilderna man får med fasta objektiv, resonerar hon. 

Olika uppfattning

Linda fotograferade många bilder, dels för att vänja de hon fotograferade vid kameran men också för att hon ville få med allt på bild. Hon skickade sedan vidare ett stort antal till redaktörerna för boken. Men till en början valde de inte riktigt ut de bilder som Linda hade tänkt sig att de skulle göra. 

– Jag tror att inte att formgivarna var vana att arbeta med mer dokumentära bilder så till en början valde de ut mer »bildbyråbilder«. Bilder som kanske mer fungerade som illustrationer till texten och inte som skapade en egen berättelse. Men när både jag och Anne, Lennart Nilssons styvdotter som nu leder Lennart Nilsson Foundation, talade om om hur vi tänkt med bilderna kom vi fram till ett bra urval. Det var inte så att det var någon konflikt eller så, men vi hade lite olika ingångar till materialet. Redaktörerna valde sedan bort de bilder som var lite blodigare och kanske inte såg lika mysiga ut. Boken ska väl ge ett lite trevligare intryck tänker jag, säger Linda. 

Hon berättar också att det var bra att hon inte visste hur formgivarna tänkte att det skulle se ut när hon började fotografera då det hade kunnat leda till en konflikt för henne. 

– Då hade jag fått anstränga mig mer för att balansera »bokens vilja« och min egen fotografiska blick. 

 

Foto: Linda Forsell
De flesta tyckte att det var roligt, både få vara med i boken men även att få bilderna från sin förlossning efteråt.

 

Blev jätteglad

– Det är ju jättehäftigt att få vara med att få vara med på ett sånt här projekt och jag blev jätteglad när jag såg mitt namn så stort på framsidan. Det är svårt att värdera i jämförelse med andra projekt som jag gjort. Då har jag ju tagit alla beslut själv och gjort allt på egen hand, nu har jag ju bidragit med min del. Men boken blev längre än vad det var tänkt och mina bilder fick mer utrymme än vad som var planerat. Det är ju jättekul så klart. Jag tycker också att de dokumentära bilderna blev lite ärligare än tidigare, det fick vara lite mer människa med i boken. 

Linda Forsell

Foto: Axel Öberg

 

Ålder: 36 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Bildjournalist och läkarstudent.

Aktuell med: Sjätte upplagan av Ett barn blir till.

Webb: lindaforsell.com

167315513313063_2472314559479802