Alexandrov Klum: Duon som vill ge mer

På kontoret i Uppsala dukas det upp macarons, kaffe och te. Solens starka strålar letar sig in genom fönstret, men för mysighetens skull har fyra stearinljus ändå tänts. I soffan framför mig sitter en person som jag har intervjuat flera gånger, men här finns också ett för mig nytt ansikte: Iris. Hon är gift med den förstnämnde: Mattias. Tillsammans heter de Alexandrov Klum i efternamn.

Iris & Mattias Alexandrov Klum

Ålder: 36 respektive 50 år.

Bor: Uppsala.

Ambassadörer för Nikon.

Familj: Fyra barn, tre söner och en dotter.

Gör: Konstprojekt kopplade till miljöfrågor med ett berättande som tar inspiration från filosofi, vetenskap och mytologi.

Utrustning: Använder kameror och objektiv från Nikon.

Webb: alexandrovklum.com

Instagram: @alexandrovklumofficial, @irisalexandrov, @mattiasklumofficial

När ni träffades, var det en självklarhet attni även skulle jobba tillsammans?

– Vi träffades när vi båda hade två barn var, säger Iris och Mattias avbryter skämtsamt:

– Men vi har sålt dem på Blocket.

Iris hakar på:

– Ja, vi bytte dem mot fyra höns.

När skrattsalvan ebbat ut gör hon ett nytt försök:

– Det blir ju så när man träffas som vuxen och har barn, då måste man relativt fort bestämma sig för vad det här är för något. Vi träffades och blev blixtkära, och vi vet vad vi har för kvalitéer…

– Jag tycker du har fantastiska kvalitéer, avbryter Mattias på nytt.

– Ja, ja älskling.

– Så här fåniga är vi, men det är för att vi bara har varit tillsammans ett par år, förklarar Mattias med ett leende.

Stämningen är uppsluppen och under de kommande timmarna fyller Mattias och Iris ständigt i varandras meningar. De tycks vara ivriga över att få berätta och entusiastiska över att numera skapa tillsammans, som en konstnärsduo.

– Ganska snabbt förstod vi att vi har fått en chans, säger Iris. Vi har möjligheten att både arbeta och leva tillsammans, och om vi gör det fullt ut – inte några halvmesyrer – utan att vi verkligen ger varandra våra hjärtan, vårt förtroende och tillit: då kan det här växa till en superorganism – något som jag gillar att tänka utifrån. Istället för att ha EN hjärna eller EN blick så har vi dubblat det och det fördjupar och skapar fler lager.

»Fanns dimensioner som jag saknade«

För Mattias var detta välkommet, eller som han själv uttrycker det: »jag var så redo«. Sist jag intervjuade honom, 2016, pratade vi om hans 30 år som världsfotograf, filmare och föreläsare – bland annat. Mattias har under åren hunnit­ med en hel del, men tycker i dag att mycket fram till nu har varit inramat på ett specifikt sätt. Några sådana ramar begränsar honom dock inte längre. Nu bryter han helt ny mark tillsammans med Iris.

– Jag kände att det fanns dimensioner som jag saknade. Och det fanns också en känsla av att jag inte längre var bekväm.

Att stå fri med en hög integritet har alltid varit viktigt för honom, för att bygga en trovärdighet kring sitt skapande, sitt eget varumärke. Men den viljan blev allt svårare att förena med en del av de projekt och uppdrag han utförde.

– Till syvende och sist om du jobbar i ett land som USA med amerikanska uppdragsgivare, gör du det i ett land med ledare som hävdar att »klimatförändringar är ett skämt«. Med etableringens kraft, det faktum att jag har gjort det här länge och är etablerad, så kan jag faktiskt välja. Jag kan välja att göra saker på ett annat sätt. Och jag var sugen på ett annat sätt, säger Mattias som numera inte längre jobbar för bland annat National Geographic, i alla fall inte på det sätt som han har gjort tidigare.

Han fortsätter:

– Helt plötsligt dyker Iris Alexandrov upp i mitt liv, med andra ögon och med andra kvalitéer och visioner. Det finns ett stort och djupt släktskap mellan oss, men det finns också massor av kvalitéer som jag saknar. Och jag har egenskaper som hon delvis inte har.

Försökte skapa en »real reality«

Iris började sin karriär som konceptuell inredare. Hon byggde rum som hon sen fotograferade av. Allt eftersom hon skapade insåg hon att det var själva fotograferandet som var det spännande, något hon ville utveckla. Två år på Foto­skolan STHLM gav henne de fördjupade kunskaper hon sökte, men när andra i klassen letade sig vidare inom reklam-, mode- och porträttfoto drevs Iris av viljan att utveckla sina egna scenografier.

– Jag hade fortfarande det här att jag ville bestämma allt själv, inte förverkliga andras visioner. Jag ville berätta en historia och den hade ofta inte med en produkt att göra, utan kom mer inifrån mig. Jag fick bilderna när jag drömde, medan jag låg och sov, badade eller mediterade.

Ett naturligt steg för henne blev därför att läsa en konstnärlig kandidat på Konstfack, en utbildning som hon avslutade våren 2017. Under de här åren kom hon även att fördjupa sig i människan och det undermedvetna.

– Jag var insnöad på neurologi och psykologi, tankar som: tänk om man på riktigt skulle kunna förändra män­niskors sätt att se på världen. Alltså inte bara genom att enbart inspirera utan att försöka beröra, påverka på djupet. Jag blev så intresserad av att försöka skapa en »real reality« – där du går in och befinner dig i en annan värld. Och när du har drabbats av den världen så förändras du, och kanske kan du då agera på ett annat sätt, med ny medvetenhet.

Hur hennes idéer växer fram är något Mattias im­poneras av.

– Det jag tycker är fantastiskt är att Iris kan vakna på morgonen och ha hela verk, hela koncept klara. Hon ­drömmer och lever sin konst. Jag är en associativ och kreativ person men hon har någon sorts direktkanal, någon synaptisk kanal via sitt undermedvetna, till sin egen konst. Det har jag aldrig upplevt hos någon annan. Hon har som en kreativ autostrada som är så självklar, säger han och fort­sätter:

– Många börjar med ett vitt ark, man går ut med en kamera och tänker »undrar vad det ska bli?«. Sen jobbar man sig in i projektet. Så är det inte för Iris, hon kan säga: »jag vet exakt vad jag behöver«. Det tycker jag är coolt, för det är något annat än den dokumentära värld där jag så länge befunnit mig. Och det innebär att vår gemensamhet blir väldigt stark.

Skapar multidimensionella verk

Vad är det då duon Alexandrov Klum skapar? I ett rum fyllt av diverse kamerautrustning och skrivare tittar vi på några av deras bilder, utskrivna i stora format.

En bild föreställer Mattias och Iris som ligger nakna i ett hav av ormbunkar, fotograferade från ovan. »Resting in ferns« kallar de verket som handlar om att vi alla är sprungna ur naturen.

– Jag älskar oändligheten och skörheten i den här bilden. Vi är 7,6 miljarder människor på jorden, och även om vi i  dag utgör en geologisk kraft så är vi ändå väldigt sköra och utlämnade, kommentarer Mattias bilden och Iris fyller i:

– När vi föds är vi så otroligt oskyddade, vi klarar oss inte själva. Här ligger vi som den här lilla enheten, nakna både rent fysiskt men också utlämnade. Samtidigt pågår naturen omkring oss, bladen gulnar och årstiderna fortsätter sin gilla gång. Plockar man bort oss fortsätter allt ändå, men att vi är där gör att tiden stannar på något sätt.

– Jag tänker också på hur länge ormbunkarna har funnits på jorden, flera arter sedan dinosauriernas tid. Vi är som en liten flämtning i tiden här på jorden, just vi två, just där. Det finns något svindlande över de tankarna, säger Mattias.

Verket är en stillbild, som kommer att ingå i duons framtida utställningar. Men egentligen representerar inte bilden helt och hållet vad Alexandrov Klum ägnar sig åt. Den är en bit av en större helhet, där de vill uppnå något som Iris ­kallar för utökad fotografi.

– Jag vet att det inte finns en sådan term, men vi försökte hitta ett sätt att beskriva något »mer« än bilden. Det ska vara något mer än bara fotografi.

I Alexandrov Klums värld handlar det om att ta med betraktaren bortom ramen, in i fotografiet eller tvärtom: att fotografiet ska komma ut i världen. Resultatet ska upplevas tredimensionellt.

Så är fallet med till exempel deras multidimen­sionella föreställning »Sagor från verkligheten« som hade premiär på Konserthuset för en tid sedan. I den blandar de film, ljussättningar och sagoberättande som ackompanjeras av Kungliga Filharmonikerna. Under de 90 minuter som föreställningen pågår är allt klockat på sekunden.

– Man kan säga att dirigenten har som ett multipartitur, säger Mattias och Iris fortsätter:

– Ja, som en jättebok han bläddrar i, där det framgår »nu, minut 6:20 kommer det här«. Musiken, det visuella, de digitala ljudrymderna och vårt berättande sker runtom en i rummet.

Att blanda tekniker, genrer och uttryckssätt kommer vara deras signum framöver. »Vi försöker bara hitta de bästa sätten att berätta historier på«, förklarar Iris.

Vill bryta ned hierarkier

Vid de brinnande stearinljusen i soffan fördjupas diskussionen allt mer. När fatet med macarons har stått orörda allt för länge, ser Mattias till att det går laget runt. Autenticiten och hierarkier inom konsten är ämnen som avhandlas. ­Mattias drar en parallell till sin tidigare uppdragsgivare National Geographic.

– Där vet man att det är omanipulerat, man vet att bilderna gås igenom extremt noga. Alla fuskare åker ut med huvudet före, det vill säga alla fuskare som har iscensatt det dokumentära. Alla som har photoshoppat det dokumentära eller flyttat grejer, de blir uthängda, brända, rökta – får ­aldrig jobb igen på den nivån. Det vi pratar om nu: att en bild, oavsett om den är dokumentär eller iscensatt, manipulerad eller inte, kan beröra för ett viktigare syfte.

För Iris och Mattias är detta syfte tydligt: Planetens överlevnad. Det står på agendan lika starkt som det har gjort för Mattias i många år. Men då det tidigare för honom ofta handlade om att dokumentera planeten – handlar det i  dag även om att försöka beröra på andra sätt. Att med verk uppbyggda av flera lager, som kanske inkluderar både det iscensatta och dokumentära, få till en förändring av våra levnadsvanor och vår medvetenhet om vikten av våra egna val.

För att nå dit vill de även bryta ned hierarkier. De som finns inom konsten, det mediala och i vår vardagliga tillvaro. Iris är först ut:

– Inom konstteorin säger man att den objektiva blicken inte finns. Där synar man det som skapas, ungefär som en utredning: »nu ska vi titta på vad vi har framför oss, i vilken position befann sig personen som skapade det här?«.

Inte allt för sällan blir svaret att vi ser världen på ett visst sätt, menar hon:

– Vi har ett hierarkiskt system där den vita västerländska mannen fortfarande står på toppen medan naturfolk, ekosystem, ja allt runtomkring oss, finns längre ner eller platt på botten.

Mattias nästan hoppar i soffan när han tar vid:

– Det är det jag har blivit så trött på. Efter massor av år med den typen av projekt – hur fri man än känner sig – så tenderar vi ofta att se ner över världen istället för att inkorporera världen och vara en del av den. Det är ett av våra stora problem när man ser till de stora överlevnads­frågorna. Vad är det som gör att vi sätter oss över allt annat, hierarkiskt, och ser naturen som något vi kan ha eller vara utan – när det i själva verket är så att vi aldrig kommer klara någonting om vi inte är naturen.

Gudomligt – men också konfliktfyllt

Under en resa på Hawaii kom det första testet över hur konstnärsduons samarbete fungerade i praktiken. Det blev en totalkrock.

– När det gäller konstnärlig fotografi är det något som har fungerat som meditation för mig, säger Mattias. Det har varit som en vila, något som laddar min själ, men som jag inte har ägnat mig åt fullt ut. Så när jag träffade Iris och våra världar möttes, var det både gudomligt men också rätt konfliktfyllt för mig.

I en bil satt de med varsin kameraväska och såg hur det duggregnade utanför vindrutan. Miljön de befann sig i liknade en botanisk trädgård med arter från hela världen.

– En soppa av olika arter, men vackert, berättar ­Mattias.

Och på ett dokumentärt sätt, fostrad i den traditionen, sa han till Iris: »Låt oss gå ut och börja jobba och se vad vi hittar«.

Varpå Iris sa: »Men vad är det vi ska titta på, vad är det vi vill fånga?«.

»Vadå, vi jobbar ju«, svarade Mattias.

För att illustrera krocken slår han ihop sina knogar, där han sitter i soffan:

– Jag fattade inte, »vad är det här för snack«. »Jo, det är helt syfteslöst, vi behöver inte ens gå ur bilen om vi inte vet vad det är vi vill skildra«, svarade Iris. Allt ställdes på kant och vi insåg hur olika vi har verkat, hur olika vi tänker.

Men konfrontationen övergick så småningom till att de kunde luckras upp från varsitt håll, och mötas i en gemensam kraft.

– Det är verkligen intressant det här, säger Iris. För alla världar, alla blickar, har problem. Om man pratar om den dokumentära blicken så kan ett problem vara att den inte är objektiv. Medan konsten, upplever jag, ibland har problemet att den inte alltid är så förståelig eller inkluderande. Den kommunicerar ibland bara till en liten klick och där man måste ha massor med referenser för att förstå vad man tittar på.

Att nå ut med sitt syfte är viktigt för henne.

– Det är den absolut största behållningen för mig. Att omvandla ett syfte till något som är förståeligt och använda det i samhällets tjänst. Man pratar om att konsten är fri och obunden, att konstnären har total konstnärlig frihet. Jag menar att det inte finns något sådant. Man har ett ansvar, det tror jag absolut.

Även om ni samarbetar kan jag tänka mig att ni harera respektive idéer. Går det alltid att lyssna på varandra?

– När det tidigare har fungerat som bäst för mig, fotografiskt, filmiskt och berättarmässigt, då har jag varit skör och naken inför det jag möter, säger Mattias. Det har många gånger gett mig upplevelser av ett helt annat slag och det har också gjort att jag har överlevt, för djur känner den typen av öppenhet och oräddhet. Det innebär att man inte är hög på adrenalin eller någon supercool backpacker-kille som blir uppäten, utan man är ett med det man har framför sig, i bästa fall. Men jag har aldrig varit öppen och lyhörd mot en annan människa på det sättet. Det är min största förändring, att våga släppa in en annan människa i mitt seende. Att våga lyssna och lära på det sättet – det är så spännande.

– Vi lever i ett konkurrenssamhälle som har varit ett »survival of the fittest«, säger Iris. En tidsålder som har tvingat oss att bli bäst på något för att lyckas. Det har varit »ensam är stark« och jag tror inte att vi kan vara kvar i det. Vi är för många, vi delar för mycket information. Vi måste på något sätt få hjälp att tillsammans skapa större enheter, på tal om superorganismer.

Mattias fortsätter resonemanget:

– Jag har ju alltid haft turen att ha väldigt bra med­arbetare, från några få till större team. Men det har ändå alltid varit Mattias Klums cirkus. Det som är så roligt nu är att jag tack och lov, nu när fyllt 50, har börjat mogna så pass att jag kan lyssna och ta in kvalitéer som jag har stängt ute. Jag har byggt så starka egna rum att ganska lite har sipprat in utifrån, om jag ska vara självkritisk. Men nu är mina fönster på vid gavel, alla dörrar är öppna och det är ett emotionellt korsdrag – och det är så välgörande för mig.

Iris säger att de ofta får frågan om hur de faktiskt jobbar, vem som till exempel håller i kameran. Svaret är att det inte finns någon tydlig uppdelning.

– Det som är så energigivande, som jag inte trodde gick, är att jag kan börja på någonting och lämna över det. När det inte fungerar eller blev som man hade tänkt, då kan jag säga till Mattias: »gör det här« eller »ta över det här«. Så håller vi på, bollar fram och tillbaka. Det kan vara en bild, en manusidé…

– Eller ett svar på ett brev, flikar Mattias in.

Det är helt transparent mellan er?

– Ja absolut, det är det, svarar Iris. Det krävs att vi har den här avväpnade känslan. Vi måste hela tiden veta att vi gör gott för varandra, att vi försöker ha den mest positiva lösningen. Inte »det här är mitt« eller »det här kan inte du göra«. Jag har också flera gånger fått frågan »du som har träffat en så otroligt etablerad fotograf, jämför du dig med honom?«. Men så är det inte, utan vi har gått in i det på lika villkor. Och det tror jag krävs.

Vill gå ännu djupare

Framtiden för Alexandrov Klum kommer bygga på deras gemensamma projekt. Från att de haft sina respektive ­bakgrunder växlar de nu över till att allt ska utgå från konstnärsduon. Bland annat kommer vi att få se fler föreställningar på Konserthuset under fem år framöver.

Men det finns även vissa påbörjade projekt som följer med in i det nya, som att Mattias ger ut en bok tillsammans med den brittiska primatologen, etologen och antropologen Jane Goodall.

Det blir även en ny dokumentär om Östersjön, »Havets Öga«, där Iris komponerar och framför all musik samt medverkar i manusarbetet.

Hur ser ni er själva om tio år? Vad sysslar ni med då?

– Jag ser fram emot att gå ännu djupare in i de här olika synsätten som vi vill få ut – det inkluderande och att vi alla är sprungna ur en och samma enhet, säger Iris.

– Jag känner mig otålig, fortsätter Mattias. Jag vill inte nödvändigtvis vara 60, men jag längtar efter de här koncepten, de här världarna vi ska bygga. Det är så himla kul, det är så lustfyllt.

Den närmsta tiden ser de som ett sätt för dem att introducera sig, för att därefter ta med publiken på en allt djupare resa i den värld vi bara har till låns.

– Oavsett om det handlar om konst, musik eller upp­levelser av vår värld. Om man börjar djupt, abstrakt och »hard core« riskerar man att exkludera så många, säger Mattias. Det är som att säga »har du någonsin varit i en regnskog?« till stockholmskillen Johan, 48 år, »nej« svarar han och så tar man med honom rätt ut i regnskogen där det regnar och är blodiglar överallt. Han river sönder sig på taggbuskar och utbrister till slut »jag hatar det här, jag vill aldrig mer se det här«. Det kan bli ett trauma istället för att man säger »följ med här ska du få se något vackert« och så går man på en liten hängbro över Iguazúfallen.

– Då är man såld och redo att »levla upp« och gå djupare in i förståelsen av det man ser, säger Iris och Mattias håller med:

– Då vill man ha mer.