https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/alison-de-mars-inte-r-dd-att-m-ta-m-rkret
Intervju

Alison De Mars: Inte rädd att möta mörkret

Alison De Mars tog hem segern i Grand Prix 2016 och blev Årets fotograf. Med mörka och måleriska bilder skildrar hon ett vemod, där även tomheten rymmer en närvaro. »Jag vill inte skapa något skrämmande eller otäckt utan visa att mörkret kan vara ens vän«, säger Alison.

Alison De Mars

Ålder: 40 år.

Bor: Åkeshov i Stockholm.

Familj: Sönerna Filip och Frank, och pojkvännen Daniel.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Studerar konstvetenskap och springer.

Utrustning: Nikon D800 och »en drös analoga kameror«. Köper film hos Team Framkallning i Stockholm.

Webb: demars.se, facebook.com/photographerdemars, instagram.com/thehiddenmuseum

Del 1

Hemma hos Alison De Mars i Åkeshov i Stockholm finns det gott om kameror av alla de slag. Även om det är en Nikon D800 som går varmast gillar hon att testa olika varianter av kameror, inte minst analoga. I bokhyllorna stolt­serar bland annat en Mamiya RZ67, Nikon F3 och ett par polaroidkameror, för att nämna några. Det finns även mer udda varianter.

– Jag hittar kameror på loppisar och Ebay, och frågar alltid om de fungerar, säger Alison.

För även om gamla mellanformatare och småbildskameror är snygga att visa upp, är de framför allt till för att fotografera med tycker Alison. Hon skapade till exempel sin senaste utställning Sink / Swim med enbart analoga kameror. Resultatet gick att beskåda under Fotomässan i Älvsjö i höstas där Alison var på plats och mötte besökare.

– De mest givande samtalen hade jag med unga gymnasieelever som gick olika fotoutbildningar. Bland annat var det en 17-årig tjej som berättade hur berörd hon var av bilderna. Det gjorde mig glad.

 

Foto: Alison De Mars
»I livet har vi ofta ett snyggt och välvårdat yttre, medan allt kanske är kaos under ytan«, förklarar Alison den psyko­logiska aspekten av sitt projekt »Sink / Swim« där hon har fotograferat i Åkeshovs simhall. Hon tog både stramt komponerade miljöbilder med en analog mellanformatskamera och mer ostrukturerade undervattensbilder med en enkel engångskamera.

 

Teman – en utmaning 

Alison var själv tonåring när hon kom till Sverige. Hon är född i Kanada där hennes belgiska pappa arbetade för ett svenskt företag. Hon flyttade till Singapore och Hongkong när pappans arbete förde honom dit. Men efter föräldrarnas skilsmässa valde Alison så småningom att bosätta sig i Sverige hos sin mamma, som ursprungligen kommer från Finland. 

– Jag började högstadiet och kunde säga »hej, jag heter Alison«, mer svenska kunde jag knappt.

Det här var i Södra Ängby skola, inte långt från där vi nu sitter och pratar om foto i Alisons lägenhet. Hon är den som utsågs till Årets fotograf 2016, när hon tog hem segern i Kamera & Bilds fototävling Grand Prix.

– Det är jätteroligt! Det är framför allt det man vill vinna, förklarar Alison som tidigare med sitt lag Jaktlins har vunnit lagtävlingen flera gånger – och även 2016.

Laget som dessutom består av pojkvännen Daniel Johansson och före detta kurskamraten Martin Johansson har tävlat i Grand Prix sedan 2012.

– Förr sågs vi ofta inför varje etapp för att prata ihop oss. Vi brukade gå ut och äta och öppnade tidningen tillsammans, för att se om någon hade placerat sig.

 

Foto: Alison De Mars
Från projektet »Sink / Swim«.

 

Minns du din första bild som du fick med i tävlingen?

– Nej, men jag minns att jag kände: »Wow, jag har fått med en bild i tidningen«. Det var säkert något skumt själv­porträtt som jag tog många av på den tiden. För två år sedan var jag jättenära att bli Årets fotograf, men då gick Daniel om mig på slutet med tio poäng. Även om jag var glad för hans skull var jag samtidigt lite besviken, säger Alison med ett leende. 

Det är uppenbart att det även inom laget råder en viss konkurrens. Och sedan det i tävlingen infördes olika teman har utmaningen bara blivit större.

– Hur lätt är det för mig att fota glädje?, skrattar Alison och syftar på 2016 års avslutande etapp och förklarar vidare:

– Vissa teman är inte så lätta att koppla ihop med mitt mörka manér. Men det är kul att bilderna ändå går hem, utan att jag behövt kompromissa med mitt sätt att foto­grafera.

Temat »glädje« fungerade även det för Alison och hon säkrade segern med ytterligare några poäng. Den bästa placeringen tog hon dock under våren när temat var »relation«. Med en bild av sina två söner vann hon den etappen.

Del 2

Söker efter det övergivna

Efter att under flera år ha arbetat som copywriter upptäckte Alison fotograferandet. Hon kom över en systemkamera och gick en kvällskurs på Folkuniversitetet. Senare blev det studier vid Berghs fotoutbildning där hon fick lära sig allt från att hantera en kamera till att utveckla sitt visuella bildspråk.

– Efter det lyckades jag få lite uppdrag här och där och i dag är det »fifty-fifty« foto och annat som gäller för mig.

Alisons bildspråk slår ofta an en vemodig sträng, där hon söker efter det som är övergivet men samtidigt vackert.

– Förr fotograferade jag en hel del övergivna platser, men numera handlar det mer om att hitta det övergivna i stunden och visa att det finns något i tomheten. En känsla av att här har det varit någon och det kommer att komma hit någon igen – en plats som väntar.

 

Foto: Alison De Mars
Alisons söner Filip och Frank är vana vid att stå framför kameran. »Mina barn har verkligen lärt sig hur jag vill ha det: de ska inte le, utan se allvarliga ut«, förklarar Alison.

 

Varför gillar du den känslan?

– Jag har alltid dragits till det mörka, såsom klassisk skräck av Stephen King. Med kameran kan jag närma mig mörkret utan att gå in i det helt. Jag ser kameran som en nyckel för att komma in på platser och vågar därför ställa mig på en mörk parkeringsplats – med en kamera blir det inte så konstigt. Men jag vill inte skapa något skrämmande eller otäckt utan visa att mörkret kan vara ens vän, att det finns något vackert i det mörka. Jag vill alltid fånga skönhet, inte fota misär.

Gamla minnen väcktes till liv

Ett tydligt exempel på hur detta vemod och mörker kan gestalta sig återfinns i Alisons Sink / Swim-serie där hon har tagit bilder i Åkeshovs simhall. Här simmade hon under sina skolår, våren 2015 var hon tillbaka. 

Fotografen Alison De Mars mörka manér har gått hem bland domarna i Grand Prix. Här är en bild ur serien »The Hidden Museum«.
Foto: Alison De Mars
– Då hade jag kraschat lite, tagit på mig för mycket stress och därför blivit deltidssjukskriven. Simningen blev som en ventil och ett andningshål. Jag mådde bra i vattnet, simmade fram och tillbaka och räknade längder. Det var väldigt meditativt och bra terapi för mig. 

Alison slogs då av det vackra ljuset i simhallen och ville därför fotografera platsen, inte minst på grund av att hallen snart därpå skulle renoveras. Hon fick tillgång till lokalen utanför öppettid och kunde i lugn och ro skapa sina bilder. Det färdiga projektet kom egentligen inte att handla specifikt om Åkeshov, utan om simhallar i stort och allt vad det kan innebära. För Alison väckte platsen minnen till liv som inte bara var angenäma.

– Jag fick »flashbacks« från när jag var där som tonåring. Då jag stod där i baddräkt inför mina klasskompisar och hörde snacket i omklädningsrummet. 

Alison sammanfattar allt med att »högstadiet var ingen rolig tid för mig« och därför symboliserar simhallen i dag både något positivt och negativt för henne. En tudelad känsla går även igen i bilderna, där Alison blandar stramt komponerade miljöbilder med mer ostrukturerade undervattensbilder.

– I livet har vi ofta ett snyggt och välvårdat yttre, medan allt kanske är kaos under ytan, förklarar Alison den psyko­logiska aspekten av sitt projekt.

Del 3

Fotograferade analogt

Hon besökte simhallen cirka fem gånger, vid olika tillfällen för att få bilder med varierande ljusförhållanden. När hon var där nattetid hade hon även möjlighet att styra över lokalens olika belysningar. 

– Jag valde att nästan bara ha ljus i bassängen, för att det skulle bli så mörkt som möjligt.

Undervattensbilderna har hon tagit samtidigt som hon hoppade i bassängen, för att få så mycket bubblor som möjligt. Hon använde ett par enklare engångskameror för dessa bilder. Men till de mer strukturerade bilderna ovanför ytan fotograferade hon med en Fuji GW690 som ger bilder i formatet sex gånger nio och en Pentax 6x7 som ger bilder med formatet sex gånger sju. Båda kamerorna laddades med 120-film och Alison använde även stativ eftersom hon fotograferade med långa slutartider. För att bilderna skulle bli så detaljerade som möjligt nyttjade hon film med låga ASA-tal: Fujifilm Pro 160 NS och Kodak Portra 160.

Men hon var återhållsam med mängden film, totalt använde hon bara 15 rullar.

– Jag tog max två bilder för varje vinkel. Det blev »slow photography« vilket jag behövde just då. När jag annars ­jobbar med foto eller texter handlar det om att få fram saker på kort tid. Men här tog jag den tid jag behövde. Bilderna skapade jag helt för min egen skull, det var först efteråt som jag såg att det kanske fanns något att visa.

Att arbeta analogt innebär alltid en risk, vilket Alison hade med i beräkningen.

– Jag använde två kameror ifall någon skulle gå sönder. Men det var väldigt lite som gick åt skogen, jag hade snarare svårt att välja ut bilder.

Hon framkallar inte själv, utan lämnar in till Team Framkallning i Stockholm. Därefter scannar hon negativen hemma i lägenheten.

 

Foto: Alison De Mars
Tillsammans med pojkvännen Daniel Johansson var Alison nyligen på Island. Vid ett tillfälle hade inte filmen dragits fram ordentligt i den analoga kameran. »Jag gillar dubbelexponeringen då den visar charmen i hur analoga ”misstag” kan bli riktigt fina«, säger Alison om sitt oavsiktliga panorama.

 

Blir det inte väldigt mycket damm i bilderna när du scannar?

– Jo, massor. Jag försöker torka av, men måste ändå sitta och pilla efteråt. Ritplatta är det bästa som har hänt fotografen, efter kameran.

Förutom att ta bort damm i den digitala bilden justerar hon även färger och kontrast med hjälp av kurvor. Men hon redigerar helst inte mer än så, i alla fall inte när hon har fotograferat analogt.

– Jag har någon slags respekt för det analoga. När det är fotograferat på film vill jag inte ändra så mycket. Och jag har ofta redan från början valt att göra bilderna lätt underexponerade. 

 Del 4

Är du nöjd med resultatet för »Sink / Swim«?

– Ja, även om man alltid hittar saker man kunde ha gjort bättre. Jag är framför allt nöjd med att jag tog ett projekt från idé till färdigt utförande. Annars är det lätt att man mest fokuserar på det som inte blev av.

I laget Jaktlins har både Alison och Daniel ett mörkt manér, medan Martin ägnar sig mest åt gatufoto. Men det är inget för Alison.

– Jag vill inte störa folk och är rädd för att passera gränsen för deras integritet.

Ur projektet »The Hidden Museum«, där Alison skapar porträttbilder med känsla av tidlösa målningar.
Foto: Alison De Mars
Men vid ett tillfälle tog hon mod till sig för att gå fram och fotografera en främmande människa. Hon såg en äldre man med beige klädsel som åt en färglös soppa på Kulturhuset i Stockholm. Det var en »perfekt bild« enligt Alison som började cirkulera runt mannen. 

– När jag till slut gick fram och frågade »får jag ta en bild av dig« blev svaret »dra åt helvete!«. Jag blev nog lite bränd vid det tillfället. 

När Alison fotograferar människor i sina egna projekt är det nästan alltid arrangerat. Hon regisserar och styr över slutresultatet, men försöker ändå behålla en naturlighet i situationen.

– De jag fotograferar ska vara bekväma, annars blir det inte bra bilder. Då blir det som en dålig film med skådespelare som inte slappnar av. Mina barn har verkligen lärt sig hur jag vill ha det: de ska inte le, utan se allvarliga ut. Men vi slutar alltid med att ta en bild för mormor och då får de skina upp.

Annorlunda porträttbilder

Framöver kommer Alison fokusera på sitt projekt The Hidden Museum, där hon porträtterar privatpersoner på ett lite annorlunda sätt. Med hjälp av rekvisita, antingen som den porträtterade tar med själv eller som Alison väljer ut, skapar hon fotografier som ska upplevas mer som tidlösa målningar än ordinära porträtt.

– Min tanke är att folk ska vilja betala för det här och kunna ge bort bilder som presenter.  

Alison De Mars

Ålder: 40 år.

Bor: Åkeshov i Stockholm.

Familj: Sönerna Filip och Frank, och pojkvännen Daniel.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Studerar konstvetenskap och springer.

Utrustning: Nikon D800 och »en drös analoga kameror«. Köper film hos Team Framkallning i Stockholm.

Webb: demars.se, facebook.com/photographerdemars, instagram.com/thehiddenmuseum

 

Taggar