https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/anna-ulmestrand-den-andra-varlden
546378
Intervjuer
Intervju

Anna Ulmestrand: Den andra världen

● BILDSPEL »En sådan där magisk morgon när daggen lämnar efter sig stora reflexer mot morgonsolen. Dess runda form får mig tänka på planeter i ett universum och spindelns position gör att dess tråd blir i stort sett osynlig«, säger Anna Ulmestrand.

Totalbetyg

Anna Ulmestrands makrobilder handlar om fantasi – att upptäcka något annat bortom det mest uppenbara. »Jag ser något och du kanske ser något helt annat. Det ska finnas ytterligare en dimension i bilderna«, säger hon om sitt skapande.

Anna Ulmestrand

Ålder: 48 år.

Bor: Hisings Kärra utanför Göteborg. 

Familj: Man och två barn. 

Gör: Art director och grafisk designer på Arkitektkopia. Fotograferar på fritiden.

Gör jag när jag inte jobbar eller fotograferar: Har spelat piano sedan jag var fyra år. Jag använder inte noter utan spelar på gehör, det är lite på samma sätt som med fotografering. 

Utrustning: Canon EOS 5DS R med Tamrons makroobjektiv på 90mm.

Webb: ulmestrand.wordpress.com, instagram.com/ulmestrand_photo

För många är hon känd som just makrofotografen – den som ligger raklång på marken med kameran inne i något buskage. En granne ska vid något tillfälle ha gett henne epitetet »hon med rumpan«, eftersom hon kryper runt så mycket i naturen för att hitta sina motiv. Anna Ulmestrand har inte några problem med att bjuda på sig själv, förstår jag under vår intervju. Men trots det är hon numera något restriktiv med att kravla runt på gräsmattan direkt utanför huset. 

– Jag vill inte ligga i trädgården när grannarna kommer hem. För att hitta mitt nästa motiv måste jag vara fullkomligt koncentrerad på mitt fotograferande, förklarar hon.

Hennes tillvägagångssätt riskerar att väcka muntra kommentarer från förbipasserande. Folk har bland annat undrat om hon lever och sparkat henne på fötterna där de stack ut ur buskaget. Därför söker hon sig hellre till mer lugna platser. 

– Jag måste släppa omvärlden helt och hållet. I naturen är det enbart kameran som skall gälla och jag vill inte oroa mig för att bli störd, eller störa någon annan.

– Mitt absoluta favoritställe ligger tio minuter bort med bilen: Baddammen vid Surte, en sjö som ligger högt upp på berget. Dess höga position ger mig dessutom lite extra tid om jag kommer sent, eftersom ljuset dröjer kvar länge. På den platsen hittar jag alltid någonting att fotografera och jag är garanterat ensam. Det är inget ställe folk vallfärdar till direkt, i så fall är det fågeldammen bredvid som lockar, inte min sjö.

 

Foto: Anna Ulmestrand

 

Hur länge brukar du vara ute?

– Alldeles för korta stunder om du frågar mig. Jag kanske är ute i en och en halv till två timmar åt gången. Familjen vill inte gå ut med mig när jag fotograferar, vilket jag tror de flesta fotografer känner igen sig i. För jag ska ju hela tiden stanna för att ta bilder överallt. 

Mentalt yogapass

Anna har fotograferat sedan barnsben, men det var kring 2003–2004 som hon upptäckte makrofotografering. Det var under en period i livet då hon behövde skingra sina tankar för att inte, som hon säger, »gå in i väggen«.

– Jag behövde något att sysselsätta mig med. Därför köpte jag en digitalkamera och tyckte det var fantastiskt att jag kunde se bildresultaten direkt. Även i dag är fotogra­ferandet för mig ett sätt att röra på mig och komma ut i naturen – som ett mentalt yogapass. Det finns inga krav, jag gör det bara för mig själv. Och därför vill jag inte heller livnära mig på det, utan ha det som en fritidssysselsättning – något kravlöst där jag själv bestämmer när, var och hur. 

Med en pappa som konstnär fanns det tidigt hos Anna tankar om att hon skulle gå i hans fotspår. Och visst hänger det konstnärliga starkt samman med fotograferandet, men yrkesmässigt hamnade Anna i reklambranschen där hon i  dag arbetar som art director och originalare. Att vara kreativ på beställning är inga problem för henne.

– Jag har en helvetes fantasi, med en massa tokiga idéer, säger hon med ett skratt. 

 

Foto: Anna Ulmestrand
»Maneter är ett av mina absoluta favoritmotiv. Få saker kan vara så skiftande och färgrika som de! Den här manetens bruna »fripassa­gerare« ser för mig ut som en vandrande smal gubbe, kanske vandrar han runt i himlen.«

 

Ser något annat i miljön

Anna berättar att hon är extremt närsynt, vilket låter passande för en makrofotograf. Och hennes fascination för denna bildgenre hänger samman med möjligheten att kunna gå riktigt nära motiven. 

– Med det korta skärpedjupet förvrängs miljön och det blir som att kliva in i en annan värld.

Den världen består ofta av olika figurer menar Anna, som blir tydliga tack vara det korta skärpedjupet.

– Som liten gick jag och min pappa runt och tittade på saker, för att i dem hitta något annat som inte var det mest uppenbara. Och det är något jag försöker använda i mitt fotograferande – fantasin ska få leva i mina bilder. 

Först och främst handlar det om hennes egen fantasi, vad hon ser i motivet. Men även betraktarens fantasi har betydelse. 

– Jag ser något och du kanske ser något helt annat. Det ska finnas ytterligare en dimension i bilderna. Men det är deprimerande om jag väldigt tydligt har sett något i bilden och inte lyckas få fram det. Då kan det vara lockande att sätta en illustration och beskrivning vid sidan om: »här är en fågel«.

Men det gör hon inte – förstås. För det skulle vara något av ett misslyckande och hindra betraktaren från att låta ­tankarna flöda fritt. Anna vill att den som ser bilden själv ska få upptäcka att motivet i själva verket tycks vara något helt annat. Då kan hon dra på smilbanden och känna sig nöjd över betraktarens reaktion. 

– En bild av en blomma kan samtidigt uppfattas som något fullkomligt obscent. Allt sker i din hjärna, vilket gör det så spännande. Och jag gillar när folk frågar »vad är det för något?«. De ser klart och tydligt att det är något, men vet ändå inte vad det är.

 

Att bilderna ofta tycks föreställa något annat, det är alltså något medvetet från din sida?

– Det är det jag tycker är så himla roligt själv, att upptäcka något mer, en igenkänningsfaktor i något så vanligt som en kvist eller ett löv. Jag vill visa något ovanligt i det vanliga och få till ett nytt förhållningssätt till objektet. Det kan vara att en blomma egentligen föreställer en sagofigur eller en fågel. Och alla kan egentligen se det här om man bara kryper ned på marken och upptäcker den andra världen. Det är inte vad man fotograferar utan hur man gör det.

­När Anna komponerar sina bilder är kontraster a och ­o. Hon hittar dessa framför allt i det avvikande, det som ­sticker ut och retar ögat. Det får henne att stanna till och vilja fånga det avvikande.

– Jag har fotograferat hundbajs och ruttna löv, det spelar ingen roll. Det är kontrasterna som gör att det blir grafiskt snyggt. Fotografen Hans Strand är min idol även om han är min totala motpol vad gäller motiv. Hans bilder fångas ju (oftast) i det stora och mitt det lilla, men han får fram det grafiska i motiven och gör något som inte bara är en avbildning.

De flesta av Annas bilder är fotograferade i naturen, men hon har även fångat motiv i olja, skräp och till och med diskvatten.

– Ser jag ett motiv kan jag släppa allt för att fotografera. 

En annan devis som Anna följer i sitt fotograferande är »skit framför, skit bakom«. Den frasen betyder att hon skapar djup i bilden genom att ha saker i förgrund och bakgrund. Med ett kort skärpedjup blir detta inslag sedan som »en kreativ röra – nästan som en målning«. 

 

Foto: Anna Ulmestrand
»Inte hade jag trott mig finna en fisk med stort öga inne i Amsterdams fuktiga fjärilshus, men där fanns han mitt i en fjärilsvinge. Han hade en kompis med sig i munöppningen med – precis som fiskar kan ha.«

 

Skattjakt i skogen

För den som tidigare aldrig har ägnat sig åt makrofotografering är Annas första tips att öppna upp bländaren maximalt, det vill säga ett lågt bländartal. Det gäller verkligen att få ett så kort skärpedjup som möjligt för att få ut mesta möjliga kontrast. Nästa steg blir att använda kameran som en kikare, för att söka av sin omgivning efter något som innehåller kontraster, såsom taggigt mot mjukt eller olika färger. Andra kompositionsregler, som att hitta in- och utgångar i bilderna samt gyllene snittet, är extremt viktiga inom makro­fotografering precis som i övriga genrer. Men först och främst vill Anna uppmuntra till att trigga igång fantasin, att försöka berätta något annat än det mest uppenbara. 

 

Hur går du tillväga när du ger dig ut, har du i förväg planerat vad du ska fotografera?

– Nej, absolut inte! Jag försökte planera en gång, men det gick inte alls. Det måste vara spontant, och få bli som det blir. Inget tvång, inget planerat. En fri och öppen inställning är vad som får mig hitta nästa motiv. Ibland hittar jag något »supercoolt«, men det vet jag aldrig i förväg att jag ska göra. Det är verkligen som att gå på skattjakt i skogen.

 

Hur mycket utrustning använder du?

– Så lite som möjligt. Jag kryper och kravlar runt på marken, då går det inte att ha ett stativ. Det är dessutom roligare att få bete sig som ett barn. Ibland känns det nästan som att jag kan dö, när jag hänger över isen för att hitta knäppa saker att fotografera. Man har ju hört talas om gamla tanter som klättrar i träd, så vill jag också vara när jag blir gammal. Eller... äldre.

Anna fotograferar alltid handhållet och numera med en Canon EOS 5DS R och ett makroobjektiv från Tamron som är på 90mm. Hon har även ett Sigma 105mm makro, men det upplever hon vara för tungt på frihand och använder det därför sällan.

– Jag har även testat flera dyra makroobjektiv, men kunde inte med blotta ögat se någon skillnad mot mitt Tamron-objektiv, så då fick det vara. 

Hon tar alla bilder i råformat, för att sedan framkalla dem i Camera Raw och ger varje bild högst ett par minuter i redigeringen. Hon öppnar dem sedan i Photoshop och ­sparar i tre olika jpg-format: fullformat och två mindre webbformat. Dessutom skärper hon upp webbilderna.

– Jag känner att jag har misslyckats om jag inte har satt bilden från början. Ofta börjar jag med att testa de automatiska inställningarna i Camera Raw, för att se hur det blir. Därefter korrigerar jag lite, till exempel färgerna och skuggor som kan behöva lättas upp. I Photoshop kan jag, om en bild känns lite grå, pröva automatisk toning, färg eller kontrast.

 

Foto: Anna Ulmestrand
»Det här är den bild som fått mig att skratta mest! Det är en amaryllis som stod i mitt köksfönster vilken jag medvetet fotograferat så man inte ser dess topp. Formen var mycket igenkännande för mig och för unik för att inte förevigas.«

 

»Inte bara något snuttigulligt«

Efter 15 år av makrofotograferande är det fortfarande samma motiv som Anna dras till. Men även om grunden är densamma har hon under åren utvecklat sitt skapande, för att i motiven hitta något nytt att berätta. Men det är inte alltid enkelt menar hon.

– Det var lättare i början när ingen kände till mig. Då kunde jag göra vad jag ville, men nu förväntar sig folk att jag ska ta en viss typ av bilder. Om jag till exempel skulle börja fotografera sportbilder, då tror nog folk att jag har blivit knäpp. Nu har jag ingen vilja till att göra just det, men det är svårt att gå utanför det förväntade. 

Hon är dock tydlig med att slå hål på en ofta förutfattad mening kring genren.

– Makro är inte bara något snuttigulligt och romantiskt. Fina bilder på blommor är inte vad makro handlar om för mig – det finns det så många andra som gör bättre, min styrka ligger i ett grafiskt tänk och fantasi.

 

Du publicerar många av dina bilder bland annat på Instagram. Vad får du för reaktioner?

– Alla är ofantligt snälla hela tiden. Men jag skulle aldrig bli sur på någon som säger något kritiskt om en bild. Alla har ju olika smak? Jag själv vet mycket väl vad jag tycker är bra i en bild, men även vad som inte är det. Det kan vara kul att få igång en diskussion om en bild och dess innehåll och inte bara få klappar på ryggen.

 

Nu är hösten här och vi går mot mörkare tider. Fotograferar du makrobilder under alla årstider?

– Ja, det blir mindre tid bara i och med det bristfälliga ljuset. Men det finns gott om motiv på hösten som till exempel ruttnande löv, spindelnät och svampar. Och vintern kan vara helt fantastisk! Det enda problemet då är att det kan vara så himla kallt, och därför lite bökigt med mycket kläder i vägen för vilda klättringsuppdrag.

Anna Ulmestrand

Ålder: 48 år.

Bor: Hisings Kärra utanför Göteborg. 

Familj: Man och två barn. 

Gör: Art director och grafisk designer på Arkitektkopia. Fotograferar på fritiden.

Gör jag när jag inte jobbar eller fotograferar: Har spelat piano sedan jag var fyra år. Jag använder inte noter utan spelar på gehör, det är lite på samma sätt som med fotografering. 

Utrustning: Canon EOS 5DS R med Tamrons makroobjektiv på 90mm.

Webb: ulmestrand.wordpress.com, instagram.com/ulmestrand_photo

167315513313063_2229264483784812