Bilden som drog

Vad gör du när du inte har någon formell fotoutbildning i bagaget? Och inte redan är med i konstfotosvängen? Jo, du kämpar och ser till att varje framgång räknas.

ANNA HURTIG

Född 1972.

Utställningar Ställt ut i Sverige, Frankrike och USA, såväl soloutställningar som del av grupputställningar.

Utmärkelser Bland annat Årets fotograf i Grand Prix 2009.

Webbsida www.annahurtig.com

2009 blev Anna Hurtig första kvinna att bli Årets fotograf i Grand Prix. Utan någon formell fotoutbildning i bagaget har hon sedan dess satsat såväl tid och pengar på att skicka in bidrag till olika tävlingar med utställningsmöjligheter och till fototidningar. Och haft turen att bli publicerad ibland.

–  Allt lägger jag till i mitt CV, även webbaserade tidningar, säger Anna Hurtig. Man kan säga att jag är en produkt av webben.

Hon har varit med i flera grupputställningar i usa. Fått en agent i Frankrike via Galerie V i La Rochelle, ett galleri där hon även visat bildserien Nightvisions på en soloutställning. Bildserien Imaginary Play visade hon senare i en utställning på kg52 i Stockholm, vilket ledde till en inbjudan att vara med på Planket i Stockholm. Förra våren var hon med i portfoliovisningen som Fotografiska anordnade i samarbete med Lensculture.

–  Det var en väldigt nyttig erfarenhet och jag lärde mig extremt mycket om mig själv och mitt arbete, träffade andra fotografer och knöt kontakter.

Hårt slit ger lön för mödan.

–  Jag har arbetat hårt för var jag står i dag, men det har varit värt varenda sekund.

Okej, så hårt slit har lett till flertalet utställningar med mera under de senaste åren. Det kan väl sägas vara drivkraften att få visa upp bilderna.

Men vad är den kreativa drivkraften?

–  Den totala tillfredsställelsen som infinner sig när jag avslutat en bild som jag är nöjd med eller när jag får en idé till en ny. Det blir som mitt personliga heroin som ironiskt nog får mig att fortsätta utvecklas och växa både som människa och som fotograf.

Fotograferar gör Anna helt enkelt för att hon kan. Experiment med olika typer av uttrycksformer ledde till slut till insikten att hon inte var duktig på att vare sig teckna eller måla. Först efter en personlig kris för åtta år sedan upptäckte hon kameran och dess möjligheter.

–  Av en slump köpte jag en digital systemkamera och började fota allt och alla i min omgivning. Uppslukad av all ny inspiration som fotograferingen innebar började jag sakta men säkert fokusera mer på omgivningen och vad som hände runt omkring mig i stället för att fastna i onda tankespiraler.

–  För mig är hela processen från att planera en bild, ta den och slutligen färdigställandet väldigt förlösande samtidigt som det håller skenande tankar i schack.

Hon väljer inte vad hon ska fånga. Det hon fångar väljer henne. En kombination av omedvetenhet och medvetenhet bygger upp bilder i hennes huvud som sedan blir till en faktisk bild. Till största delen har det hon hittills producerat handlat om att bearbeta händelser och situationer från barndomen och de tidiga tonåren. Men just nu tycker hon det känns ganska tröttsamt och utagerat. Det senaste året har hon i stället försökt göra något helt annat, som att periodvis titta mycket på andras bilder eller läsa.

Sakta med säkert börjar hon vakna till liv igen och hon är mitt inne i planeringsstadiet till ett nytt fotoprojekt.

–  Denna gång blir bilderna mer av den dokumentära arten och jag ska till skillnad från tidigare arbeten ha alla detaljer klara innan jag börjar fotografera. Det känns väldigt inspirerande och roligt att prova ett nytt sätt att arbeta på och skönt att inte vara så personlig. Mer än så kan jag inte säga just nu. Hörde någonstans en väldigt klok sak: "så fort du får en bra idé ska du se till att förverkliga den eftersom den nu är fri i universum och då kan någon annan ta den". Så känner jag lite inför mitt nästa projekt.