Bisse Bengtsson: Den surfande fotografen

– Det går rykten på stan att jag alltid är ute och surfar, men det stämmer inte, säger reklamfotografen Bisse Bengtsson glatt. Jag är ju faktiskt hemma åtta månader om året.

De resterande fyra månaderna tillägnar han sitt livs andra passion – surfing – som förutom en svårbemästrad sport också är hans stora inspirationskälla. Hemma trängs flertalet surffilmer i bokhyllan. I ett hörn står surfbrädorna på rad lutade mot väggen i väntan på nästa resa. Men hobbyn är kostsam, och det är tack vare reklambranschens efterfrågan på hans engagemang och särpräglade bildspråk som han kan resa till vågade kustremsor över hela världen.

– I början var jag ganska bred och gjorde skivomslag, reportage och lite allt möjligt. Men reklamjobben är roligast, så jag valde att fokusera på det.

I dag får Bisse i stort sett enbart arbeta med kunduppdrag som han själv gillar och tycker är roliga, men i början var det mer spridda skurar på jobben.

–  Man lägger grunden till uppdragen i portfolion vilket var lite fight med mig själv i början. I början visade jag starkare karaktärer och lite mörkare toner i boken. Fast just då var reklamkunderna inne i en ljusare bilder-period, så jag fick tänka om. Men jag är en professionell fotograf. Jag blir jävligt engagerad i mina jobb och tycker det är oerhört viktigt att jag är med och påverkar arbetet med spännande ljussättning och oväntade detaljer. Det är ju för min stil som jag anlitas. Jag försöker tänja på reglerna så att slutresultatet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir mina idéer godkända, medan jag får backa om andra.

Precis som med alla framgångssagor ligger mycket arbete bakom Bisses karriär. Mamma Turid gav honom en småbildskamera med några objektiv 1987. En kvällskurs i fotografi senare började Bisse jobba som assistent åt modefotografen Peter Gerkhe. 1995 drog han igång sin egen verksamhet, gick med i fotografagenturen Bauer 1998 och blev fyra år senare headhuntad av den då nystartade agenturen Adamsky. Där har han stannat.

–  Men innan jag tackade ja sa jag »Ni vet att jag surfar fyra till fem månader om året. Är det okej så kör vi«. Jag är medveten om att jag missar jobb, men har en soft inställning till det. Jag gillar att jobba och gillar att surfa. Man kan inte hinna med allt.

Ibland, när ett intressant jobb dyker upp, väljer han att hoppa på ett flygplan hem – han kan ju alltid flyga tillbaka till vågorna efteråt.

–  Man har ju skojat flera gånger om att man ska göra jobbet där man är, men det är inte genomförbart. En fördel med stora jobb är att de kräver en längre tids planering. Är jag inte i Sverige kan jag och kunden alltid ha telefonmöten, och sedan tre till fem år tillbaka har internet-boomen tagit internetcaféerna till underutvecklade länder och otillgängliga orter. Nu går det att surfa i dubbel bemärkelse från både Sri Lanka och Costa Rica. Det mesta går att lösa.

Ofta drar Bisse i väg på längre surfresor under lågsäsongen – mitt under sommaren och kring jul och nyår. Resten av året försöker han göra kortare resor mellan jobben. Fast ibland klaffar allt. Som när han jobbade med »Love life«, en kampanj beställd av Schweiziska regeringen.

–  Först hade vi ett möte i Schweiz. Direkt efteråt åkte jag till Costa Rica och surfade i sex veckor. Under den tiden byggde props scenmiljöerna. När jag kom hem hade vi två veckor att gå igenom detaljerna och därefter plåtade vi. Det var ett drömjobb på många sätt.

En bonus var att Bisse fick jobba med en stylist, bildretuschör och scenograf som han redan hade goda erfarenheter av, ett dreamteam av de bästa inom sitt område. En annan var att reklambyrån som ansvarade för kampanjen sa ja till alla förslag de presenterade.

–  Det är skönt att känna frihet. »Love life« var något av det roligaste jag gjort. Fast byrån var oerhört noga med hur mycket hud vi visade. Det var någon bild där rumpan syntes några centimeter för mycket, och då fick vi instruktioner om att dra upp brallorna en bit. Förmodligen var byrån rädd för att regeringen inte skulle köpa kampanjen annars.

»Love life« och Bisses andra reklamjobb styr han över med järnhand. Han föredrar B-ljus framför blixtar och hyr kamerautrustningen – Hasselblad med Phase One-bakstycke – för att alltid kunna använda det senaste och bästa. Men till skillnad från många andra professionella fotografer plåtar Bisse gärna på fritiden, och försöker då hålla ett mer avslappnat tillvägagångssätt. När han surfar experimenterar han med en Gopro-kamera som han trycker fast på surfingbrädans nos. Han äger även plastkameror och två kameror från Mamiya, en RZ67 Pro II och en Mamiya 7. Den senare köpte han när hans plastkamera lade av i Costa Rica i somras.

–  Jag håller på med ett privat fotoprojekt, att plåta porträtt med en Diana. Men i somras slutade den att fungera. En del av tjusningen med plastkamerorna är att resultatet kan bli lite hur som helst, men det finns en gräns för när slumpfaktorn slutar vara charmig.

Motiven hittar han på orterna han besöker, gärna i små byar som kräver både engagemang och vilja att ta sig till. Med plastkameran finns inte så mycket att göra förutom att sikta och skjuta, vilket är raka motsatsen till hur han jobbar professionellt.

–  Men jag är nog skadad av att jobba som reklamfotograf, för jag kan inte låta bli att planera. Med planering blir resultatet bättre, så enkelt är det.

Därför plåtar Bisse miljöbilder med sin digitalkamera, noterar ljusförhållandena, och kan raskt bestämma location när han hittar ett intressant ansikte av porträttera.

–  I Costa Rica bodde jag vid ett tillfälle granne med surflegenden Steven Soderberg som gjort flera klassiska surffilmer på 70- och 80-talet. Vi kom överens om att jag skulle ta en bild av honom. Jag hade en särskild plats i åtanke, fick dit honom i en taxi och fotade i ungefär fem minuter. Han hade så ont i ryggen att han inte orkade längre. Då kändes det lite jobbigt att bara ha en opålitlig kamera eftersom jag verkligen ville att det skulle bli bra.

Men den gången samarbetade plastkameran, och resultatet blev verkligen bra.

–  Jag skickade en stor print till honom och vet att den kom fram eftersom jag senare såg en bild där han höll upp printen framför sig. Det är viktigt för mig, att alla jag plåtar ska få en bild. Många fotografer snackar, men alla levererar inte.

Sri Lanka är ett annat surfparadis Bisse gärna reser till.

–  Jag var i Arugam Bay, Pottuvil på Sri Lankas östkust och träffade en massa sköna karaktärer, så jag behövde aldrig leta efter motiv. Surfing är den gemensamma nämnaren i bildsamlingen. Jag är mer en porträttplåtis än en sportplåtis så bilderna handlar om karaktärerna snarare än havet. Det var här jag fick lov att fota en militär, och jag hade gärna fotat en tamilsk tiger också. Fast på den här orten fanns många regeringssoldater, och med tanke på inbördeskriget var det inte läge att röra sig utanför staden, så det blev aldrig av.

Framöver räknar Bisse med att bilderna från Costa Rica ska visas i en utställning och han håller redan nu på med att testa olika ramningar med sin kopeist. Och så ska han dra igång ett nytt projekt fotograferat med nya Mamiya 7.

–  Jag är inte hundra procent klar med ideerna, men jag vet att bilderna kommer att vara mer krispiga än de jag fotat med plastkamerorna. Vi får se hur och när jag visar resultatet.