Claes Grundsten: »Det har aldrig varit roligare att fotografera«

Vad tycker folk är vackra landskap? Frågan ställs i fotografen Claes Grundstens nya bok »Landskapat«.

Jag läser i texten att hur långt man kan se, är en grundläggande egenskap. »Berg, kust, hav och vatten kommer högst upp av vackra landskap. Också vidsträckta slätter är viktiga för skönhetsupplevelsen.«

Den som skriver är Margareta Ihse, professor i ekologisk geografi. Hon lyfter även fram variationen mellan skog och öppen mark samt landskapets topografi som avgörande faktorer för folks gillande.

»Böljande backar uppfattas som vackra. Det gör också dramatiska höga höjder.«

Alla de här ingredienserna finns i Claes fotografier, inte minst de kuperade bergslandskapen. Efter 50 år av fotograferande och med bland annat guideböcker om den svenska fjällvärlden och om vandringsturer runt om i världen, har vi förstått att han gillar berg.

Men inte enbart. Han är också förtjust i det han kallar naturstilleben.

– Det är bilderna av markernas kaos med vegetation och stenar. Allt som man hittar på marken som har en estetisk utstrålning eller kvalitet, säger Claes.

I »Landskapat« blandas de stora vyerna med detaljer från naturen, eftersom landskap enligt Claes är »ett ganska allomfattande begrepp, det är både stort och smått«.

Vilket landskap är den största utmaningenatt fotografera? Det stora eller det lilla?

– Det är en himla bra fråga. Då menar jag att det stora landskapet är en större artistisk utmaning, eftersom så många av de vackraste platserna är sönderfotograferade. Man har sett så mycket att man är trött på det. Att då hitta en vinkel eller ett ljus som gör att det lyfter utöver det vanliga, det är en utmaning, säger Claes.

Även ett naturstilleben kan ha sina svårigheter, men av ett annat slag.

– Det handlar mer om iakttagelseförmågan. Det är så lätt att sugas upp av det stora när man kommer till ett ­vackert landskap. Vid en strand eller ute på en fjällhed, då är det vyer för ögonen hela tiden och det krävs lite mer medvetenhet om möjligheterna på marken. I skogar är det naturligt att man börjar titta på marken. Där är det ingen fri sikt utan ett slutet rum redan från början.

På rätt plats vid rätt tillfälle

Två exempel på det stora och det lilla är Claes bilder av Mount Everest och en höstbjörk. Båda finns med i boken och det sistnämnda motivet fotograferade han utanför sitt hus på Ingarö, där han nu sitter när vi pratar med varandra över nätet.

– Björken står här nere vid vattnet, säger han och blickar ut genom fönstret.

– Jag vaknade en morgon till fint ljus, gick ut och så stod björken där och bara väntade på att bli plåtad. Det är en väldigt dekorativ bild av en höstbjörk – ett naturstilleben.

När han fotograferade världens högsta berg såg förstås förutsättningarna väldigt annorlunda ut. Han besökte Mount Everest 2019.

– Jag var på norra sidan i Tibet, och den bilden är nog en av de starkaste bilderna för mig personligen som jag har fotograferat. Omständigheterna var väldigt begränsade, vi kunde bara vara där i ett dygn och jag hade en kväll på mig. Då hade det lika gärna kunnat vara busväder så att jag inte såg berget. Istället blev det en av de bästa solnedgångar som jag har sett överhuvudtaget, med en fantastisk himmel och ett lyster i ljuset som var enastående.

Claes sammanfattar det med att han »hade världens tur«.

– Det är en del av fotografins väsen att man är på rätt plats vid rätt tillfälle, och tar tillvara på det.

I fem timmar stod han vid berget på 5000 meters höjd och det blåste kulingvindar. »Det var kallt alltså« minns Claes som samtidigt ser resultatet som sin drömbild.

– Det är någon magi där som är ofattbar, och det finns inget annat berg som utstrålar den magin. Det beror på att det är högst, men också på att det från den tibetanska sidan är ett rejält berg – på ett mycket mer påtagligt sätt än från den södra sidan i Nepal där jag hade varit flera gånger tidigare. Där är Everest lite tillbakaträngd av andra mer framträdande berg. Men i Tibet, där är det verkligen ett imponerande berg.

Vad gjorde att du inte kunde vara där så länge?

– När man reser i Tibet kan man inte köra sitt eget race. Jag hade en guide och det var ett upplagt schema. Efter Everest gjorde vi en lång vandring runt berget Kailash, det heliga berget. Då var vi på vandrande fot, vilket är den typen av fotografering som jag tycker bäst om – då man vandrar och har tiden på sig. Går igenom ett landskap och lär känna det.

Claes ser sig själv som en vandrande fotograf, och oavsett i vilka marker han sätter ned sina fötter har han nästan alltid kameran med sig. Även hemmavid.

– Jag går hundvändan en gång om dagen, då har jag med mig kameran. Det är bilder som har blivit riktigt bra på de utflykterna.

Naturen – ett äventyr som ung

När Claes var elva år gick han med i scouterna, eller blev snarare inknuffad där av sina föräldrar trots att de själva inte var speciellt naturintresserade. Men då i början av 60-talet var scouterna en stor rörelse, alla barn var med.

– Men redan efter något år hade de flesta hoppat av, men jag blev kvar. Jag växte upp i en lägenhet i södra Stockholm och att komma ut i skogen var något riktigt hisnande. Det tog tag i mig.

Vad var det som fascinerade så med naturen?

– Det är en djup fråga. Jag håller på att läsa boken »Granskogsfolk« av religionshistorikern David Thurfjell, som går igenom svenskarnas förhållande till naturen. Det har en religiös dimension, som han försöker förklara.

Claes lutar sig tillbaka i sin kontorsstol och funderar över fortsättningen:

– Så vad är det… naturen var äventyr när man var pojke. Det var att komma ifrån bostaden och man fick frihet – frihet, äventyr och skönhet, det är väl tre nyckelord. Men det var inte alla som tände på det, så det har att göra med hur man är som person. Vilka personlighetsdrag man har var avgörande för om man ville fortsätta eller hoppa av. Jag blev friluftsmänniska direkt, och har sedan hållit på med friluftsliv i hela mitt liv.

Intresset för naturen kom först, sedan fotointresset. I tonåren var det en 8 mm smalfilmskamera som fick Claes att börja utforska fotograferandet på allvar, och idolen var Jan Lindblad med filmen »Ett vildmarksrike« från 1964. Den såg Claes på bio flera gånger.

Men i övre tonåren insåg han att stillbilder egentligen passande honom bättre, för att kunna frysa ögonblicken i naturen. En kompis ägde en tvåögd Rolleiflex som Claes fick låna och han fascinerades även av att se motiven växa fram i framkallningsprocessen. Senare när han själv hade familj och bodde i ett radhus, byggde han om en av toaletterna till ett mörkrum.

Fotograferandet i vuxen ålder var alltjämt bara en hobby, eftersom Claes hade satsat på vad han kallar en byråkratisk karriär. Men det kom att leda till en mitt-i-livet-kris.

– Jag jobbade nästan i femton år på Naturvårdsverket. Det var något jag hade sökt mig till eftersom jag utbildade mig till naturvårdare på universitetet. Men jag var inte någon ämbetsman eller byråkrat till min natur. Jag är en ganska impulsiv och emotionellt lagd typ, och inte den strama ämbetsmannen.

Parallellt med arbetet växte fotograferandet. 1983 släppte Claes sin första bok, om Sveriges nationalparker. Samma år gick han med i föreningen Naturfotograferna och kom att få intäkter via försäljning av bilder.

Skulle han våga ta steget och bli fotograf på heltid? Frågan gnagde inom honom.

– Jag hamnade i det här läget med familj, småbarn, radhus och bil att betala. Jag blev fullständigt fnossig av den där situationen, jag ville hoppa av jobbet men hur skulle det gå.

Tjugondag Knut 1993 tog han till slut steget. Vännen Olle Melander, chef för Svenska Polarinstitutet, kom att spela en avgörande roll.

– Han ringde och frågade »kan inte du vara med som fotoguide när jag ska leda en resa till Svalbard i sommar?«. Det blev en enorm trigger, för jag funderade varje dag på om jag skulle fortsätta på verket och hur jag skulle försörja mig.

Claes insåg nu att kombinationen bildbyrå, göra tidningsreportage och böcker samt att vara färdledare på resor, måste fungera.

Samma dag gick han in till enhetschefen och deklarerade »jag säger upp mig«.

– Då sa han »men Claes, nu vet du inte vad du gör, åk hem och tänk på det här«. Han tog mig inte riktigt på allvar.

»Det handlar om att våga«

Men allvar blev det. Tre månader senare hölls en avslutningslunch för Claes på Naturvårdsverket. Efter den plockade han ned sina tillhörigheter på kontoret, tog bort namnskylten och åkte därifrån.

Det här var på en torsdag, följande måndag skickade han ett vykort till sina före detta kollegor. Från Stora barriärrevet. Claes var redan igång i sin nya roll – som heltidsfotograf.

Vad sa din fru om att du hade sagt upp dig?

– Hon visste ju att jag höll på och funderade, och litade väl på att jag hade läget under kontroll. Vilket jag inte till ­hundra hade, men det har jag lärt mig av alla äventyr i naturen – att jag är lite risktagande. Jag har varit med om utsatta lägen i bushen, det handlar om att våga.

Ett uppdrag ledde till ett annat och så småningom hade Claes byggt upp en tillvaro som gick av egen kraft. Bland annat fotograferade han för ICA:s väggalmanacka ­mellan 1994 och 2004, som då var en av Sveriges mest spridda trycksaker med en upplaga på 1,5 miljoner exemplar.

Kan du i dag ångra att du inte tog steget tidigare,till att satsa helt på foto?

– Jo, absolut. Det var ett snedsteg att satsa på en byråkratisk karriär, för jag var inte någon sådan människa.

Små kameror underlättar

Det har gått lång tid sedan Claes fotograferade med kompisens tvåögda Rolleiflex. Än i dag kan han tycka att det var något unikt med den, att den hade en speciell »feeling«.

– Om de tog fram en digital tvåögd Rollei, då skulle jag köpa den, säger Claes som samtidigt framhåller att han inte är ett dugg nostalgisk när det handlar om tidigare kamerautrustning.

– Det var nog en fetisch på den analoga tiden. Jag har haft Hasselblad, Rolleiflex, Linhof och allt vad de nu heter. Det var ju en stark känsla för prylen kamera då, där vissa kameror lockade mer till fotografering än andra. Men för mig är det numera bara ett verktyg som ska vara så effektivt som det bara går.

Claes fotograferar i dag med kameror från Olympus och anser att tekniken är nästintill fulländad.

– Den är optimal. Jag känner inget behov av att följa den tekniska utvecklingen längre, för nu tycker jag man är framme vid vägs ände. Mer upplösning i molekylformat tjänar inte bilderna på. Det har nästan gått så långt att skärpan och klöset i bilderna tar bort känslan. Man måste backa lite och snarare tillföra oskärpa än skärpa.

Att dagens kameror är små och därmed lätta att bära på ute i fält, är något som passar Claes – den vandrande fotografen.

– På analoga tiden med stora kameror, såsom mellanformat, var det bökigt att ställa upp stativet och gå runt med utrustningen. Nu kan jag vara lättrörlig och arbeta mig in i motivet, som en dansör, och det tycker jag är en jättestor fördel.

Resultatet blir fler bilder, med alternativa vinklar där Claes sedan kan välja ut den bästa. Men trots fördelarna ser han ett problem.

– Det har aldrig varit roligare att fotografera än vad det är nu, tack vare den nya tekniken. Men baksidan av karamellen är att vi drunknar i bilder, de har ingen livslängd längre. Man ser jättefina bilder ute på Instagram, men de försvinner i mängden. Det är därför det är så roligt att göra en bok, konstaterar han.

Sedan 1983 har det hunnit bli en hel del av den varan: böcker. »Landskapat« är Claes 35:e utgivna titel, men den skiljer sig en del från hans tidigare verk. Den här gången är det bilderna som spelar huvudrollen.

– Det är den roligaste fotobok jag har gjort. Den är mer för fotots skull. Mycket annat jag har gjort har varit som illustrationer till ett större tema, men här är det fokus på bildernas fotografiska kvalitet och samspelet mellan dem, säger han och tillägger:

– Det är den mest personliga boken av alla jag har gjort.

Är det en »greatest hits«-samling av dina bilder?

– Så vill jag nog inte uttrycka det, för det är många gamla pärlor som inte är med. Jag tycker väl att jag har omkring 1000 bilder som jag riktigt står för, men i ett sådant här projekt faller så klart många bilder bort.

Tillsammans med Petter Antonisen, grafisk formgivare, och Niclas Östlind, doktor i fotografi, har Claes mejslat fram »Landskapat«. Något de helt kom att undvika är bilder av solnedgångar, i alla fall sådana där solen tydligt fram­träder.

– Jag tycker jag har några solnedgångsbilder som är rätt starka, men det finns en kitschkaraktär i solnedgångar. Vi hade på prov lagt in en sådan i bokens kollektion, men den stack ut för mycket. Även om det var en väldigt välkomponerad och fin solnedgång så kändes det plötsligt som att boken ändrade karaktär.

Vad är det som inte fungerar?

– De är för lättköpta, det blir för mycket hötorg alltså. Det är likadant med närgångna blombilder med utsuddade bakgrunder – de är ju vackra men de är lättköpta. Det är något som saknas i det personliga i de bilderna, de är för självklara. Sen kan man göra dem mer eller mindre skickligt hantverksmässigt, men även om man gör dem bra, tycker jag de bilderna är för alldagliga.

Nästa projekt: Stockholms skärgård

Just nu ligger Claes på ett vad han kallar stand-by-läge. När det blir en bra prognos sticker han ut med sin båt för att fotografera. Projektet handlar om att försöka göra något personligt av det han har precis utanför husknuten: Stockholms skärgård. Och att jobba i sitt närområde har klara fördelar för bildresultaten.

– Det är en sak att vara på storslagna platser som man kanske besöker en gång i livet. Där måste turfaktorn vara till ens fördel som för mig vid Everest. Men man har mycket större chans att nå framgång om det är platser som man kan besöka flera gånger. Som man har kartlagt och där man vet var man ska stå i olika situationer, beroende på hur ljuset faller. Jag har bott här ute i 23 år nu, paddlat och åkt båt, så skärgården kan jag rätt bra. Och det ska jag försöka göra något av.

När han har ett tydligt mål för sitt fotograferande, som med detta projekt, då blir han taggad.

– Motivationen är otroligt stor när jag ser ett syfte med bilderna, trots att jag har hållit på så länge nu. Jag känner mig nästan lika alert som i ungdomen, när det är ett sådant läge.

Men utan ett mål, då menar Claes att slappheten ­infinner sig. Och den leder sällan till några spännande bilder.

– En sak är klar, ska du få bra bilder som natur- eller landskapsfotograf måste du vara väldigt engagerad. Det går inte att ta snapshots och tro att det blir något. Är du inte engagerad och ändå tar dina bilder, då märks det direkt att de inte är tillräckligt välkomponerade.