Intervjuer
https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/cletus-nelson-nwadike-beroende-av-foto
Intervju

Cletus Nelson Nwadike: Beroende av foto

Fotografen Cletus Nelson Nwadike kan konsten att tävla med bild. Han vet vad som krävs för att en jury ska se just hans bild. »Den måste ha effekt direkt, nästan så att den skriker«, säger Cletus. Kamera & Bild begav sig till Aneby i Småland för att titta på några av hans vinnande fotografier.
545828

Cletus Nelson Nwadike

Ålder: 51 år.

Bor: Aneby i Småland.

Familj: Sambo och två barn, samt två barn sedan tidigare.

Gör: Fritidspedagog, fotograf och poet.

Gör jag när jag inte fotograferar: Är med familjen. Städar och byter blöjor.

Utrustning: Nikon D750 med objektivet 24–70mm. Har även ett fast 90mm och ett fast 50mm, »men de använder jag nästan aldrig«. 

Webb: yourshot.nationalgeographic.com/profile/214107

För många av Kamera & Bilds läsare klingar namnet säkert bekant. I tolv år har han deltagit i vår fototävling Grand Prix – och nästan alltid funnits med bland de tio bäst placerade. På redaktionen har vi lärt oss känna igen de svartvita porträttbilderna och direkt kunnat säga: »det där är en Cletus-bild«. Hans tydliga manér fångar ens uppmärksamhet, inte bara i Kamera & Bild utan även i flera andra sammanhang. 2015 blev han uttagen till Höstsalongen på Fotografiska och tidigare i år fick han visa sina bilder under en »portfolio review« på den ansedda tidningen New York Times – för att nämna ett par saker. 

Men vem är han, fotografen som rönt dessa framgångar? Jag styrde kursen mot Aneby för att hälsa på Cletus Nelson Nwadike.

 

Foto: Johan Wessel
Cletus hemma i Aneby i Småland. Medan Kamera & Bild är på besök visar han en del av sina senaste bilder.

 

»En vinnande bild är svartvit«

Utanför fönstret strilar regnet över det småländska höglandet. Hösten nalkas och terminsstartens obligatoriska förkylningar tycks ha drabbat även Cletus och hans familj. »De är lite hängiga i dag«, säger han och presenterar sambon och de två barnen. Inne i arbetsrummet avlöser nysningarna varandra medan han startar sin dator. På skärmen klickar han upp ett av sina senaste alster: ryggen av en tjej fotograferad vid en mörk stenvägg. Det är hennes ljusa hårsvall som är i fokus i den här bilden, som Cletus tog för ett par dagar sedan ute på en gata i Stockholm. Han hade aldrig träffat tjejen tidigare.

 

Hur bar du dig åt för att få bilden?

»Jag frågade om jag fick ta en bild«, säger Cletus om bilden här ovan. Han hade aldrig träffat henne tidigare.
Foto: Cletus Nelson Nwadike
– Jag smickrade henne, sa snälla saker och frågade om jag fick ta en bild. Två till tre minuter senare var hon borta. Jag tog chansen – man måste gå in direkt. Ibland tar jag bilden först och sedan kontakt med personen. 

Ofta frågar Cletus om de vill få bilden skickad till sig, och ser då till att ta deras e-post-adress. 

– Det är spännande att veta vem jag har fotat, var de bor. Mötet med människor är jättespännande.

Egentligen är bilden av tjejen inte en typisk »Cletus-bild« eftersom hennes ansikte inte syns.

– Jag är främst en porträttfotograf, säger Cletus medan han byter till en närbild av en ung pojkes ansikte vars blick utstrålar lika mycket skörhet som något aggressivt.  

Bilden har mer av hans tydliga signum, något som har gått hem i många fototävlingar. Cletus vet i dag vad som fungerar i dessa sammanhang.

– En vinnande bild är svartvit, med en människa och där det händer något.

Men själva händelsen behöver inte alltid utgå ifrån att personen gör något. Det kan även vara som med pojken vi nu betraktar på Cletus skärm, att en sinnesstämning ger liv åt bilden. 

En annan erfarenhet som Cletus har är att det rent dokumentära inte alltid går hem i fototävlingar, i alla fall inte när det handlar om amatörklass. Han tror det beror på att den typen av bilder ofta kräver mer av betraktaren, att man verkligen stannar upp. Men i tävlingar är det ofta ett stort antal bilder som ska gås igenom, och då är marginalerna små.

– En bra tävlingsbild är ganska klar. Man ska se vad fotografen har tänkt – inga konstigheter. Den måste ha effekt direkt, nästan så att den skriker, säger han och konstaterar efter en stund: 

– Egentligen är det en ganska lätt bild att ta.

Samtidigt betonar Cletus att tävlingar bland professionella bildjournalister ser annorlunda ut. 

– För att vinna där måste man ha en bra story och kunna presentera den på ett spännande sätt.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
Cletus är född i Nigeria och det var där som hans fotointresse växte fram. Även i dag reser han dit emellanåt och fotograferar då mycket.

 

Fick kontakt genom att fotografera  

En stor anledning till att Cletus tävlar med sina bilder är för att han vill få feedback. Han vill utvecklas.

– Jag är väldigt engagerad i det jag gör, och då vill jag ha respons. Jag bryr mig inte så mycket om placeringar, utan mer om domarens bedömning – deras utlåtande. Man lär sig saker, det är utbildning.

Det här har under senare år även tagit honom till olika länder. Nu förbereder han sig för att åka till Österrike om en vecka, där han är en av fem finalister i The Alfred Fried Photography Award (en tävling som Cletus sedan vann). Med en serie av 18 bilder, där det i nästan alla finns ett inslag av snö, ser han nu fram emot att ta del av juryns utlåtande. Temat för tävlingen är »peace« och flera av hans bilder föreställer honom själv i ett vintrigt landskap: »Den här är fotograferad nere i dalen här utanför«, säger han och pekar på bilden där han luktar på en snöbeklädd gren.

– Det är en gammal bild som är ganska enkel. Den visar mig när jag kom hit och hur mycket jag älskade att vara ute i snön hela tiden. Den handlar om fred, jag är ganska fridfull i bilden. Jag har hittat det som är mitt.

Cletus kom till Sverige 1990, som 24-åring. Han är född i Nigeria och det var där som hans fotointresse växte fram i de tidiga tonåren. 

– Jag tog bilder på unga flickor i byn. Det här var på 80-talet och jag hade köpt en Yashica. Men när min pappa såg hur mycket det kostade att framkalla filmerna, slog han sönder min kamera. Han tyckte inte att jag skulle springa runt och fota flickor i byn. 

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
Cletus ser sig främst som en porträttfotograf. Här är en av hans bilder som har hans tydliga signum, något som har gått hem i många fototävlingar.

 

Hur kändes det, när din pappa förstörde kameran?

– Det var hemskt, jag blev deprimerad. Kameran hade gett mig så mycket, jag fick kontakt med de vackraste tjejerna. Jag såg ett fint ljus och bad dem ställa sig där. Det blev bra bilder och de blev imponerade. 

– Men jag förstod min pappa också. Det gick inte att kontrollera mig, jag var beroende av att fota – jag fick så mycket glädje av det.

Cletus mamma tycktes däremot förstå vilken betydelse fotograferandet hade för Cletus. Två månader senare köpte hon en ny kamera till honom, även om pappan helst hade sett sonen jobba i affären som han drev.

På 80-talet började ekonomin blomma i Nigeria tack vare olja. Framtidstron var stark och det var även en »golden era« för fotografi förklarar Cletus. Annat var det i slutet av 60-talet då det var inbördeskrig i landet. Över en miljon människor dog och bilder utplånades. Men när Cletus som 13-åring sprang runt med sin kamera, var det under en tid när landet ville skapa nya bilder.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
Cletus väljer nästan alltid att göra sina bilder svartvita. »Det blir mer koncentrerat och tidlöst.«

 

Det kreativa tog sig för Cletus även formen av poesi. Han lyssnade och betraktade för att sedan berätta. Något han har fortsatt med även i Sverige och fått flera diktsamlingar utgivna. 

Trots att kriget i Nigeria var över upplevde Cletus inte sin tillvaro säker.

– Nigeria är ett land som har mördat många människor. Jag kunde inte fortsätta vara kvar. Hela tiden fanns det en stark oro, bara för att man tillhörde fel folkgrupp. 

Han lämnade landet.

– Jag skulle åka till Ryssland (då Sovjetunionen, reds anm.). Jag gillade den kommunistiska tanken. I Nigeria ser vi ägandet vara något som är förknippat med ondska. Därför gillar jag de socialistiska idéerna, men jag tog fel båt och hamnade i Sverige. 

Det blev en nystart i Malmö och kameran blev ett verktyg med vilken han kunde upptäcka det nya landet.

– Jag fotade en massa snö. Men efter 20 till 30 minuter började jag frysa som bara den. 

– Jag fick även kontakt med människor genom mitt skrivande och fotograferande. På flyktingförläggningen, där jag bodde, tog jag bilder av olika familjer. En albansk familj blev så förtjust när de såg bilden jag tagit, att de kramade om mig. Jag fattade inte ett ord av vad de sa men att de älskade bilden förstod jag.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike

 

Diskuterar komposition med sambon

Cletus har läst fotografi på högskolan i Jönköping, kurserna som tidigare arrangerades av Moderskeppet. En lärare på June folkhögskola, Bengt Laveklint, är som en mentor för Cletus. De ses emellanåt för att prata om bilder. Cletus har även utvecklats mycket i samtal med sin sambo Annelie Johansson, som är illustratör och grafisk formgivare. 

– Hon har lärt mig mycket om komponering, som hon är proffs på. Jag är mer bara »ta bilden«, men hennes jobb handlar mycket om komponering. Ibland får jag mördande kritik av henne och vågar inte alltid visa mina bilder.

»Annelie, vad är det du brukar prata om?« ropar Cletus ut till sin sambo som dyker upp i dörrposten och lugnt svarar: »ja, riktningar och flöden i bilderna«.

Det var även Annelie som introducerade Cletus för Photoshop, vilket fick honom att inse vilka oändliga möjligheter han hade.

– Men nu har jag tagit ett steg tillbaka. Jag tar inte bort något från bilderna längre. Har jag fotat en bild tänker jag inte ändra på den, utan jag tar det lugnt och fångar det jag vill från början – då behöver jag inte ändra så mycket sen. 

Att en bild ska vara ett utsnitt av verkligheten är dock inte det som driver Cletus. Han ser sig mer som en skapande fotograf.

– Jag behöver inte vara ordförande i sanningens kommitté. Jag försöker skapa vackra bilder som folk blir glada av, eller som de börjar fundera kring. När jag skapar en berättelse visar jag det som finns inom mig som kan vara svårt att sätta ord på.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
»Mötet med människor är jättespännande«, tycker Cletus som gärna fotograferar folk på stan – som till exempel i New York.

 

Dina bilder är nästan alltid svartvita. Du gör dem aldrig i färg?

– Färgbilder är svårt. Svartvitt passar mig, det blir mer koncentrerat och tidlöst. Sune Jonsson är min favoritfotograf, säger Cletus och tar fram boken Byn med det blå huset från 1959 som består av svartvita bilder. 

– Han hade en förmåga att berätta om vanliga män­niskor och deras situation, på ett lugnt och fint sätt. Den som berättar om vanliga människor gör mig glad.

 

Flera av dina bilder är även självporträtt. Varför då?

– De fungerar som en dagbok för mig. Jag vänder kameran mot mig själv och konstaterar »så mår jag i dag«. Det skulle även bli för mycket om jag hela tiden bad människor att ställa upp för mig.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
En av bilderna som Cletus har lagt upp på Your Shot på National Geographic. Just den här blev utvald av en bild­redaktör för att ingå i en berättelse om hår.

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
En tjej som Cletus fick kontakt med på en gata i Stockholm. Hon hade bråttom till en fest, men Cletus fick några minuter för att ta en bild.

 

Visade bilder i New York

Efter att Cletus 2015 blev uttagen till Fotografiskas Höst­salong har »det bara exploderat« som han beskriver det. Han hade redan 2012 betalat för att vara med på en »portfolio review« på Fotografiska. När han gick därifrån sa han »I´ll be back«, och hade bestämt sig för att inom fem år skulle han hänga på Fotografiskas väggar. Målet uppnåddes redan efter tre år.

När jag möter Cletus pratar han varmt om lensculture.com, där han sedan en tid är medlem och har fått flera av sina bildberättelser publicerade. Även »Your Shot« på National Geographic ger honom inspiration, och två gånger har han fått bilder publicerade i magasinet varav en gång i den svenska utgåvan och en gång i den internationella. Men det var tack vare Lens Culture som Cletus tidigare i år blev inbjuden till New York, för att vara med på en bildvisning arrangerad av New York Times. 

– Det var superintressant att få träffa människor som vet vad de pratar om. Att få sitta med Kathy Ryan, bildredaktör på New York Times, det var fantastiskt. Jag kände mig ­taggad.

Cletus och de andra inbjudna fotograferna gick runt mellan olika stationer för att möta ett stort antal representanter från olika tidningar, bland annat National Geographic. Fotograferna fick höra kommentarer som »hur tänker du?« eller »det du berättar finns inte i bilderna«.

 

Var det inte nervöst?

– De är så jordnära, vana att möta folk. De hade beställt en massa pizza och vin, så vi diskuterade bild samtidigt som vi åt pizza och drack vin. Jag satt på planet hem och kände: »nu kör jag planet«. Jag var så upprymd efteråt.

 

Är det inte svårt att ta kritik?

– Nej, inte nu längre. Jag förväntar mig kritik. Jag blir förvånad om de inte är lite missnöjda med något. Men det är subjektivt, det någon inte gillar kanske någon annan ­gillar.

Cletus vet dock vad han själv tycker om.

– Det ska finnas en kamp i bilderna, vilket är viktigt för att de ska överleva. Men vissa bilder bara dör – luften går ur dem. 

 

Foto: Cletus Nelson Nwadike
Ibland riktar Cletus sin kamera mot sig själv för att som en dagbok dokumentera hur han mår just den dagen. Den här bilden har titeln Faith och handlar om hans mor.

 

Planerar in stunder för att fota

Vad resan till New York kan resultera i återstår att se. Hemmavid arbetar Cletus heltid som fritidspedagog på en grundskola, och tiden för att fotografera är knapp. Men han försöker planera in stunder för bildskapande, för att fortsätta utveckla sitt fotograferande och se vart det tar vägen. På väggarna i villan hänger det trots det stora intresset förvånansvärt få av hans verk, noterar jag. 

– Jag umgås mycket med mina bilder, men bara på datorn. Sen är det slut. Jag vill inte skriva ut.

 

Till sist, vilken är den viktigaste egenskapen för en fotograf?

– I dag finns det egentligen inte några amatörer eller proffs. Det finns bara de som drivs av passion och de som inte gör det. Det handlar mer om dina idéer och om de saknar passion – då blir det bara pannkaka. 

Cletus Nelson Nwadike

Ålder: 51 år.

Bor: Aneby i Småland.

Familj: Sambo och två barn, samt två barn sedan tidigare.

Gör: Fritidspedagog, fotograf och poet.

Gör jag när jag inte fotograferar: Är med familjen. Städar och byter blöjor.

Utrustning: Nikon D750 med objektivet 24–70mm. Har även ett fast 90mm och ett fast 50mm, »men de använder jag nästan aldrig«. 

Webb: yourshot.nationalgeographic.com/profile/214107

167315513313063_1737893702921895