https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/daniel-milton-i-hj-rtat-av-arvika
546018
Intervju

Daniel Milton: I hjärtat av Arvika

Fotografen Daniel Milton trodde inte att de fanns längre: ungdomar som på helgerna sätter sig i gamla »chevor« för att cirkulera runt med musik på hög volym samtidigt som en stor mängd alkohol intas. Men upptäckten gjorde honom nyfiken, även om den kostade på. »Jag har ett ständigt pip i ett öra som påminner om det här projektet«, säger han.

Daniel Milton

Ålder: 43 år. 

Bor: I Stockholm. 

Familj: Sambo och två barn. 

Gör: Fotograf och konstnär.

Gör jag när jag inte fotar: Jag gillar att resa, men det var mer förr innan vi fick barn.

Utrustning för projektet »We only come out at night«: Canon 5D Mark III med objek­tivet 24–70mm, LED-lampa samt speedlight-blixt. Har ibland även använt en Canon G7 X.

Webb: danielmilton.se

Redan på långt håll hörs de brummande V8-motorerna, ackompanjerat av musik och plåtskrammel. I takt med det som strömmar ur högtalarna hör det till traditionen att »dunka plåt«, alltså att slå händerna mot bilens tak – rejält. För Daniel Milton som med sin kamera har suttit mitt i händelsernas centrum, i en av bilarna, har den vilda livsstilen emellanåt varit en prövning.

– Jag har fått blod och öl på mig, men inga spyor. Det sköter de oftast lite snyggt utanför bilen, säger Daniel som under ett år följt ungdomar i Arvika när de lever ut på helgerna.

Slingan de kör, om och om igen, går genom två rondeller för att emellanåt stanna till vid macken. »Det är som små mobila fester«, förklarar Daniel detta fenomen som pågår till långt fram på småtimmarna. Inte sällan har han kommit hem först vid sex på morgnarna när han har varit ute med kameran.

 

Foto: Daniel Milton

 

Ett slitet yttre

Vad är det då Daniel har fotograferat? Raggare, tänker nog många. Och även om 20–30-åringarna som syns i ­bilderna medger att de är sprungna ur raggarkulturen, ­kallar de sig själva inte för raggare. Det är något de förknippar med den äldre generationen – föräldrarna. De nya »cheva«-åkarna använder varken brylkräm eller lyssnar på rockabilly. 

– De kallar sig inte för något, de gillar bara att festa i gamla bilar, säger Daniel.

Fordonen har däremot gått i arv och är fulla av historier. Vid ett tillfälle när Daniel satt i en av dem pekade en kille mot insidan av dörren och sa: »ser du stjärnorna där, de har min morsa gjort när hon var ung«. 

Foto: Daniel Milton
Daniel oroade sig mest över om de ens skulle kunna prata med varandra. »Jag är ju dubbelt så gammal.«
 

 

Bilarna ser ut som att de ska ramla ihop vilken sekund som helst. Är det så?

– Nej. De gillar sina bilar och är skickliga mekaniker. Det yttre skalet bryr de sig inte så mycket om, men under skalet är bilarna ofta i toppskick och går igenom besiktningarna utan anmärkningar.

Ett slitet yttre gör sig förstås bra på bild, men i övrigt har Daniel inte varit speciellt intresserad av bilarna. Det är kulturen och människorna han har fokuserat på, det han inte längre trodde existerade. Själv är han uppvuxen på landet, i Mullhyttan utanför Örebro där han ibland såg raggare. Men han har själv aldrig varit någon sådan, och efter många år boende i Stockholm var han ganska säker på att raggarkulturen inte längre existerade – att den förpassats till historien. Men ett besök i Arvika fick honom omvärdera detta.

Från måleri till fotografi

Daniel har sedan barnsben fotograferat, men valde i vuxen ålder att satsa på konsten och har varit heltidsverksam som konstnär sedan 2006 med regelbundna utställningar på gallerier, konsthallar och museer runt om i landet. I sin konst använder sig Daniel ofta av fotografier, antingen som för­laga för en målning eller att foto och hans penseldrag förenas i ett och samma verk. 

– För några år sedan var jag trött på att vara den ensamma konstnären i ateljén. Jag behövde även hitta ett sätt att tjäna mer pengar, och som fotograf kan man ta uppdrag. 

Därför började Daniel 2014 vid Fotoskolan STHLM, för att under två år utbilda sig till yrkesfotograf. 

– Innan det visste jag inte vad som krävdes av en professionell fotograf. Hur man tar en bild visste jag, men sen tog det stopp.

 

Foto: Daniel Milton
För Daniel har en ingång till hela projektet varit att framför allt fotografera tjejerna och deras roll i den här kulturen. »De festar på samma sätt som killarna«, säger han.

 

Att studera tycker han var ett bra beslut, även om han befann sig i ett annat skede av livet än vad många av de andra i klassen gjorde.

– Jag var inte äldst, men i stort sett tio år äldre än de flesta. Så har det ofta varit i mitt liv, att jag är äldre, det var likadant när jag gick konstskola. Kanske är det för att jag har rest mycket och gjort många andra saker som jag har känt för. I dag har jag två barn och att då plugga heltid, det var körigt. De andra i klassen hade förstås större möjligheter att sitta kvar sent på skolan och pilla med sina bilder. 

För tillfället har Daniel låtit måleriet vila och han arbetar enbart som fotograf. Uppdrag blandas med egna fotoprojekt, där det senare ofta går åt ett konstnärligt håll – såsom projektet om ungdomarna i Arvika. Det som Daniel kallar för »We only come out at night«.

 

Foto: Daniel Milton

 

Svårt att få kontakt – till en början

Idén att följa dessa ungdomar uppstod lite av en slump. Det var när Daniel ställde ut sina målningar på Arvika Konsthall som han en kväll fick syn på dem när de åkte runt i sina bilar.

– Jag tog lite bilder som jag sedan visade för chefen på konsthallen. Hon tyckte att jag skulle göra något om ungdomarna, som ofta får ganska negativ uppmärksamhet. De hörs och syns men folk som bor längs gatorna vill sova ibland. I Arvika talas det om hur man ska kunna förbjuda att de åker runt.

Ungdomarna gillar sina bilar och är skickliga mekaniker. Under de slitna skalen är bilarna ofta i toppskick.
Foto: Daniel Milton
Musiken som spelas i bilarna har så hög volym att Daniel blev tvungen att använda sig både av öronproppar och hörselkåpor. Ändå har han fått tinnitus.
Foto: Daniel Milton

När Daniel ett par år senare var tillbaka i konsthallen för att ställa ut sitt nya fotoprojekt, förväntade han sig därför att det skulle bli en debatt om ungdomarnas leverne. Men den diskussionen uteblev. Istället kom Daniels bilder att locka en stor publik, den största som konsthallen haft på flera år. 

Länge såg det dock ut som att det överhuvudtaget inte skulle bli något projekt. Daniel hade till en början svårt att få kontakt med ungdomarna.

– Jag sökte på Instagram utifrån olika hashtags såsom »Värmland« och »raggare«. Men när jag försökte få kontakt fick jag inga svar. Först ett år senare svarade en kille: »ja, men kom hit då«. 

Det var dags för kräftskiva på Arvika motorklubb, till ­vilken Daniel blev inbjuden.

– Jag åkte 38 mil och kom dit med kameran över axeln och en platta öl under armen, som en välkomstgåva. Men den var det ingen som brydde sig om, de hade så att de klarade sig.

»De här är Daniel, han ska fota lite«, sa kontaktpersonen och därefter var det bara att sätta igång.

– Jag var sjukt nöjd efter första kvällen. Det var som att befinna sig i en orkan. Jag tog ett par tusen bilder, vart jag än vände mig knäppte jag bilder. Allt var som jag hade hoppats på, men då visste varken de eller jag att jag skulle komma tillbaka minst tio gånger till.

 

Var du nervös när du åkte dit?

– Nervös var jag inte, men lite pirrigt var det nog. Mest oroade jag mig över om vi ens skulle kunna prata med varandra. Jag är ju dubbelt så gammal som de flesta i det här gänget. Men jag blev välkomnad och insläppt.

 

Foto: Daniel Milton
»Det är som små mobila fester«, förklarar Daniel fenomenet som pågår till långt fram på småtimmarna.

 

Ett ständigt pip i ett öra

Under den första kvällen befann sig Daniel till en början vid klubbhuset och fotograferade. Men när två tjejer skulle åka iväg och tanka bilen, hängde han med.

– När vi hade åkt 20 meter drog de igång stereon, och jag har typ aldrig hört något så högt ljud tidigare. Då var det här ändå bara deras »åka-och-tanka-volym«, normalt brukar de spela minst dubbelt så högt. När jag knackade en av tjejerna på axeln och bad dem sänka, skrattade de åt mig och sa: »vi måste köpa öronproppar till dig«. De tyckte nog att jag var en mjäkig stockholmare. Men jag har faktiskt sett andra chaufförer med öronproppar. Ställer man en ölburk på taket på en av deras bilar, då ramlar den av på grund av vibrationerna från musiken, förklarar Daniel och fortsätter:

– Tyvärr har jag fått tinnitus. Jag har ett ständigt pip i ett öra som påminner om det här projektet. Så småningom kom jag att ha både öronproppar och hörselkåpor, för jag ville inte att tinnitusen skulle bli sämre. Jag ser inte tuffast ut i bilen, kan man nog säga. 

När Daniel upptäckte sitt hörselproblem tyckte han det var deprimerande.

– Jag blev irriterad på mig själv och frågade mig om det var värt det. Men det går inte att göra något åt det nu, och jag ångrar inget – det här det roligaste jag gjort på länge.

 

Foto: Daniel Milton
Att fotografera på nätterna och i mörka bilar har varit en utmaning. Daniel har haft stor nytta av en LED-lampa som han tycker ger ett mer naturligt ljus.

 

För Daniel var det viktigt att försöka smälta in, att bli en av dem medan han fotograferade. Därför hade han förutom kameran alltid med sig en kasse med öl.

– Det hade inte fungerat att sitta där och dricka läsk. Men med några öl såg de inte mig som fotograf längre. Alkohol är dessutom ett bra smörjmedel, det är lätt att bli osynlig när folk är lite onyktra.

 

När ungdomarna i efterhand ser bilderna, de upplever inte situationerna som utelämnande?

– De är framför allt stolta. Lite generade kanske när de såg sig själva hänga i en konsthall, vilket de tyckte var ovant för dem. Men så skulle det väl vara för nästan vem som helst.

Daniel har alltid frågat de som syns i bilderna, om det är okej att visa dem. Hittills är det bara en bild som inte har godkänts, när en tjej pussade en kille som hon sedan inte längre var ihop med. Men alla andra situationer har godkänts, även den när en tjej hade dragit av sig tröjan för att visa brösten – under en bilfärd på ett besök i Stockholm.

– Det här är deras liv, och de skäms inte för det. Jag tror inte att de skäms om 20 år heller, säger Daniel. 

 

Foto: Daniel Milton

 

Festandet sker förstås bara på helgerna, för i veckorna är det tidiga morgnar som gäller när de ska iväg till sina arbeten. De flesta jobbar inom industrin, i skogen eller på bilverkstäder. Även inom hotell- och restaurangbranschen är det flera som får sin inkomst. En del har egna barn att ta hand om.

– När man ser bilderna får man känslan av att de lever ett rebelliv, att de står lite utanför. Men egentligen gör de inte det. De är hårt arbetande människor.

På många sätt är de som folk i allmänhet, menar Daniel. Och precis som andra ungdomar gillar de att festa när helgen kommer. 

– En kväll på Stureplan eller i baksätet i en av deras bilar – rent alkoholmässigt skiljer det sig inte så mycket.

 

Foto: Daniel Milton

 

Tjejerna har egna bilar

När Daniel upptäckte att raggarkulturen inte var utdöd, insåg han samtidigt att den här gemenskapen var mer jämställd än vad man skulle kunna tro. Då den tidigare har haft en tydlig uppdelning mellan könen – där bilen har varit mannens revir och kvinnan eventuellt har fått åka med om mannen så vill – ser det i dag annorlunda ut. 

– Tjejerna är väldigt tongivande. De har egna bilar och festar på samma sätt som killarna. Det finns inga hierarkier mellan könen och det har varit min ingång till hela projektet, att framför allt fotografera tjejerna och deras roll i den här kulturen. 

 

Foto: Daniel Milton

 

Naturligt ljus med LED-lampa

Redan första kvällen i Arvika fick Daniel bilder som tog sig vidare hela vägen till utställning. I början var allt nytt och skörden av exponeringar omfattande. Men efter ett tag blev han mer restriktiv med att knäppa bilder, om motivet redan hade fångats.

– Det är meningslöst att ta fler bilder om jag redan har den typen av bild. Att i efterhand gå igenom allt material är tidskrävande. 

Drygt 8000 bilder har Daniel ändå haft att utgå ifrån, när han har valt favoriterna för utställning och en kommande fotobok.

– Jag vill att urvalet ska ge en rättvis bild. På utställningen i Arvika hade jag 36 bilder och det var jättesvårt att koka ned det till det. 

Samtidigt poängterar han att projektet inte är bildjournalistiskt. Det är inget reportage utan står på en konstnärlig grund. Därför upplever han sig inte heller ha några krav på att behöva täcka alla vinklar av raggarkulturen.

Som för alla fotografer är ljuset avgörande även för Daniels bildskapande. Att fotografera på nätterna och i mörka bilar har därför varit en utmaning. Blixten har han inte velat använda så mycket, men däremot har en LED-lampa kommit väl till pass i många situationer.

– Den ger ett mer naturligt ljus än vad blixten gör, tycker jag.

Fotograferade gjorde han med en Canon 5D Mark III, och objektivet 24–70mm. Eftersom han inte hade möjlighet att byta objektiv under bilfärderna behövde han något som var allround. I vissa situationer när det var riktigt trångt, som när de satt nio personer i samma bil, då använde Daniel en Canon G7 X. 

 

Foto: Daniel Milton
Macken, den naturliga mötesplatsen. När Daniel ställde ut de här bilderna på Arvika konsthall drog de en stor publik, den största som konsthallen haft på flera år.

 

Vilka ögonblick som fångades på bild berodde helt på vad som hände den aktuella kvällen. Daniel har i stort sett aldrig styrt över situationerna, förutom när han skulle ta vissa porträtt. Tidigt upptäckte han också att »för fina bilder« inte passade sammanhanget.

– Det perfekta fungerade inte, då blev det som ett filter mellan betraktaren och det som händer. Som fotograf har man i sig att bilder ska se ut på ett visst sätt, men de här fick inte vara »för bra«.

Känslan av intimitet och äkthet var något Daniel strävade efter, och därför utgick han från ett fotomanér med en råare attityd. Ett sätt att nå dit var att inte alltid fokusera på det mest givna stället, eller att låta vissa bilder ha ett mått av oskärpa. 

– Det är hela tiden en fråga om balans. Är det en bra bild där det händer något då gör det inte så mycket om den är lite oskarp, men är det till exempel ett porträtt då ska skärpan ligga på ögonen. 

Eftersom ungdomarna från Arvika motorklubb åker runt och träffar andra, var det till en början många utanför den innersta kretsen som undrade vem Daniel var. Men efter ett tag övergick det till kommentarer som: »Är det du som är Daniel Milton? Kom och åk med oss istället!«.

– Nu vet alla i Arvika med omnejd vem jag är, inte minst efter utställningen. För mig blev det så småningom som ett sug att vilja åka dit, till den parallella världen där jag »lajvade« som raggare. Många av dem ser jag som goda vänner i dag, även om jag alltid är fotograf när jag är där. 

 

Foto: Daniel Milton

 

Planerar för en film

16 bilder från projektet har även visats i Stockholm på Fotografiska, under den senaste Höstsalongen. Att bli uttagen till den såg Daniel som en ära, även om han var över­tygad om att bilderna hade en chans. 

Nu är fotoprojektet avslutat, men han har redan nya planer på en fortsättning: en film, där han förutom ungdomarnas festande vill skildra deras vardag.

– I fotograferandet har jag velat gå in i en bubbla, en festbubbla, men det skulle inte fungera lika bra på film. I den vill jag istället skapa en kontrast mellan deras vardag och festerna på helgerna. 

Så ungdomarna i Arvika har troligen inte sett det sista av Daniel. Och han är ganska säker på att de inte har tröttnat på honom:

– Nej, jag blev inbjuden till en fest nyligen. Jag tror även att jag har förhöjt deras kvällar lite. Det är ju ganska lyxigt att ha en fotograf som bevarar en del av ens liv. 

Daniel Milton

Ålder: 43 år. 

Bor: I Stockholm. 

Familj: Sambo och två barn. 

Gör: Fotograf och konstnär.

Gör jag när jag inte fotar: Jag gillar att resa, men det var mer förr innan vi fick barn.

Utrustning för projektet »We only come out at night«: Canon 5D Mark III med objek­tivet 24–70mm, LED-lampa samt speedlight-blixt. Har ibland även använt en Canon G7 X.

Webb: danielmilton.se

167315513313063_1875238522520745