Elin Åberg: »Debatten om cannabis är onyanserad«

Den tunna linjen, så löd årets tema för Nordens Fotoskolas examensutställning som visades upp under maj månad på Galleri Kontrast i Stockholm. Elin Åberg är en av eleverna i fotoskolans andra årskurs och fastnade direkt för temat. Hon drog direkt en koppling till ett projekt hon länge velat göra. Ett projekt som innefattade både henne själv och en samhällelig debatt.

– Jag är själv sjuk i mina njurar och cannabis har hjälpt mig väldigt mycket. Det här är ett projekt som betyder någonting för mig och är ett väldigt viktigt ämne. Debatten i Sverige är väldigt onyanserad gällande cannabis, och jag vill visa en annan sida, säger Elin.

Elin bestämde sig för att åka till USA, och åka runt i de delstater där cannabis är lagligt eller avkriminaliserat på ett eller annat sätt. Tanken var att träffa människor som brukar cannabis på olika sätt och av olika anledningar, och porträttera deras historier i både bild och text. Under sju veckor reste Elin runt i Colorado och på USA:s västkust och träffade allt från MMA-fighters till krigsveteraner som använde preparatet.

Inför resan hade Elin kontakt med en organisation som arbetade med veteraner och en MMA-fighter som flitigt använde Cannabis i sitt ut­övande. Det var därifrån Elin startade sitt projekt.

– Jag började med att träffa MMA-fightern som jag hade kontakt med innan. Han använde CBD (en av substanserna i cannabis) för att musklerna skulle kunna återhämta sig bättre. Jag följde honom under en dag från morgon till kväll, säger Elin.

Elin var med och porträtterade hans vardag. Både hur han använde sig utav CBD och samtidigt hur han var hemma med familjen och levde ett vanligt familjeliv med dem.

– Det är lätt att man dömer folk rakt av, utan att veta vad det egentligen handlar om. Därför är det så viktigt att verkligen få fram deras historier, säger Elin.

Efter det fortsatte hon med veteranorganisationen. De jobbade med krigsveteraner, varav många led av PTSD, och hjälpte dem att komma igenom vardagen – att hitta ett mål. Den kontakten hjälpte henne in i deras community – de som använder cannabis medicinskt.

– Det är en rörelse i USA som inte är jättestor. Alla känner inte riktigt alla, men man vet vilka folk är. Så det var lätt att komma vidare och hitta fler intressanta människor. När jag väl var inne så gick det lite av sig själv, säger Elin.

Anledningen att hon valde just USA för sitt projekt var att de har en stor pågående debatt där – något som inte alls är lika starkt i Sverige. Sam­tidigt är vi kulturellt nära varandra och det är lätt att ta sig runt med språket. Utöver de kontakter hon hade innan hon åkte tog Elin även hjälp av Instagram, där hon letade genom olika hashtaggar och hittade personer inom rörelsen runt om i USA. Fram till nu i projektet har Elin bara åkt runt i de stater där det var lagligt för att personerna skulle våga prata om det utan att vara rädd för några konsekvenser på det planet.

En av de svåra bitarna med projektet var det stora personliga och sociala engagemang som krävdes för att utföra projektet. Elin berättar att hon har social fobi och tycker ibland det är svårt att träffa nya människor. Det gjorde projektet till en extra stor utmaning för henne. Att verkligen våga ta det steget och att utvecklas.

– Jag tror det var lättare att göra det här i USA än i Sverige. Amerikaner har nog generellt sätt lättare att släppa in folk nära inpå, medan vi svenskar har en ganska stor integritet. En känsla jag fick var att många var ganska ensamma i det stora och zoomar man in på just dem så bubblar de på, säger Elin.

Att komma in på djupet hos människorna, med både fotona och intervjuerna var A och O i projektet.

När Elin träffat människorna som hon porträtterat har hon börjat med att intervjua dem. Det gör att det blir lättare att fokusera på vad som är viktigt hos just den personen, som hon senare kan lyfta fram och visa i bilderna.

– Det blir mer naturligt att vara tyst med en person när man känner dem lite bättre, vilket man gärna är när man följer dem och fotograferar. Man måste komma över gränsen för att det ska kännas bekvämt att vara tyst, säger hon.

Totalt under sin vistelse i USA träffade Elin 15 personer som hon fotograferade för projektet. Hon följde var och en av personerna mellan en och två dagar för att kunna komma ner på djupet och att kunna visa upp en ärlig bild av personerna.

– De jag träffade öppnade upp sig mycket mer än jag trodde. Jag tror också det handlar om att de kände att inte jag kom och hade några ­baktankar och försökte baktala dem. Och att jag samtidigt öppnade upp mig själv för de jag intervjuade, lite så att de kände att de hade någonting på mig om jag skulle bryta deras för­troende de gav mig, säger hon.

Elin berättar att alla var enormt lugna med att hon var där, och det var enormt mycket kärlek.

– Flera av de jag pratade med ville bara bli hörda. Vi fick verkligen en bra connection, säger Elin.

Något av det svåraste med projektet för Elin var att höra alla berättel­ser, vilka i många fall var väldigt jobbiga. Samtidigt var det svårt att på ett respektfullt sätt skildra vad de sa, när det kunde vara så pass hemska saker som de anförtrodde henne.

– Det är ju inte mig som det är synd om. Det var så jag tänkte. Jag kände att jag gjorde något viktigt då det behövs någon som lyssnar på dem. Så jag körde bara på, säger Elin.

När hon kom till Las Vegas i Nevada kände hon att det började bli för mycket. Så hon bestämde sig för att köra hela vägen upp till Oregon i ett svep och bocka av sin lista med de personer som bodde längs vägen. När hon tagit sig ända upp kunde hon därefter ta en vecka ledigt för att bara köra tillbaka och att rensa sinnet.

– Med den här storyn tyckte jag att den var större och viktigare än att jag inte skulle orka, säger Elin.

Elin berättar att hon tycker många bildjournalister fotograferar av an­ledningen att bli berömda och vinna tävlingar istället för att egent­ligen göra ett så viktigt jobbsom möjligt.

– Jag tycker att det är skevt att folk åker till ställen för att skildra vad som händer, utan att egentligen vilja ändra på någonting. Jag vill fota för att världen har potential att vara vacker, men just nu är den inte så vacker. Jag tycker att många i dag fotar för sin egen skull. Inte för att ändra på någonting, säger Elin.

Elin säger att hon vill gå efter vad hon tycker är rätt. Och inte gå efter pengar, närhetsprincipen eller andra agendasättande termer, när hon väljer en story hon vill skildra.

– Man måste ifrågasätta ledare och strukturer i samhället. Fotografi ska inte handla om beröm, jobb eller pengar, säger hon.

Elins projekt är en blandning av text och bild. Porträtt på de män­niskor som hon träffat och deras historier nerskrivna.

– Många vill inte kombinera text och bild. Men jag tycker att med text kan jag säga saker som jag inte kan säga med en bild och samtidigt det motsatta. Tillsammans kan man då skapa ett helt universum. Samtidigt så krävs det mindre resurser om jag både skriver och fotar – när många tidningar i dag inte har råd med båda delarna, säger Elin.

Elin berättar att tanken från början var att det skulle bli någonting större än bara ett examensarbete.

– Det här är så pass stora ­histo-

r­ier och en så viktig fråga. Samtidigt har jag otroligt mycket material. Utställningen vi haft nu har varit en väldigt nerkortad variant. Ju mer material jag fick ihop desto mer känsla fick jag om hur det skulle bli, säger hon.

»Väldigt rasistiskt«

Hon befinner sig ofta i USA då hennes bror bor där, vilket ger henne större möjligheter att fortsätta med projektet.

– Jag vill göra en bok om projektet. Men jag vill ha mer material från båda sidorna. Jag har skickat brev till dömda fångar i USA och vill träffa de som sitter i fängelse av samma anledning. Det är väldigt rasistiskt allting. I USA kan vita gå på helt öppna cannabis yoga-retreat, medan svarta sitter i fängelse för liknande saker. Det är inte rätt att bara visa en bild, säger hon.

Elin berättar att det tekniska inte intresserar henne så mycket, men att hon gärna jobbar mycket i efterhand för att få fram den rätta känslan i bilden.

– Jag är trött på att allt bara handlar om det tekniska i fotografering. Vilket objektiv använde du där? Vad hade du för inställningar där? Och sådana frågor hela tiden. Jag tycker det är berättelsen som är det viktiga, säger hon.

Elin fotar med en Nikon D750 och använder nästan uteslutande sitt 24–70/2,8-objektiv. Hon jobbar väldigt gärna med naturligt ljus, vilket alla bilder hon tagit till projektet är tagna med.

– Jag ser ofta en bild när jag är där, men som min kamera inte riktigt klarar av att fånga, eller som jag inte klarar av just då. Så jag jobbar mycket med efterbehandling med att få fram känslan jag hade på platsen, säger Elin.

Det är vad som genomsyrar Elins bilder, känsla och färger, vilket även gäller Elin som beskriver sig själv som en känslomänniska. Efter att Elin är klar med sin utbildning på Nordens Fotoskola ser hon sig gärna jobba med längre projekt, där hon verkligen kan gå ner på djupet.

– Jag bestämde mig tillsammans med en kompis att söka till Nordens, och jag känner verkligen nu att det var ett helt rätt beslut, säger Elin