https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/elin-vill-utmana-blicken
544253
Intervjuer
Intervju

Elin Berge vill utmana blicken

● BILDSPEL Suicide Girls Burlesque Show, Los Angeles, 2004. Reagan, Sheela och Stormy övar bakom scenen. De säger sig vara feministiska strippor och medlemmar i det onlinebaserade nätverket Suicide Girls.

Totalbetyg

Svenska män i Thailand, självporträtt och sexualiserade kvinnokroppar. Där den offentliga debatten ofta blir svart eller vit, ser Elin Berge en möjlighet att istället med kamerans hjälp fånga nyanserna däremellan. ”Jag tror att det är farligt att fastna i stereotypa bilder av varandra. Därför är det viktigt att utmana sin egen blick. Jag vill öppna upp för reflektion och diskussion.”

Elin Berge

Fotografen Elin Berge
Foto Alexandra Ellis

Ålder: 36 år.

Bor: Umeå.

Familj: Två barn, en fyraåring och en på sex månader. Mannen Peder Stenberg sjunger i Deportees.

Utrustning: Pentax 67 med objektiv motsvarande 50 och 35 mm. Mellanringar som gör att närgränsen blir kortare för detaljbilder. Har även en Canon 5D Mark II och en 5D Mark 1, med objektiven EF 35/1,4, 50/1,4 och 85/1,8.

 

Inledning

När Elin Berge väljer projekt låter hon ofta nyfikenheten styra. Som munken på Umeå flygplats som ledde till ett tioårigt projekt.  

– Jag såg en buddistmunk på Umeå flygplats för tio år sedan. Jag blev nyfiken och gick fram och pratade. Det ledde till ett reportage om bygget av Europas största och världens nordligaste buddisttempel i Fredrika i Åsele kommun, som jag gjorde tillsammans med min bror journalisten Lars Berge. 

Det ledde i sin tur ledde till böckerna Drottninglandet och Kungariket, projekt om kärleksrelationer mellan thailändska kvinnor och svenska män. Den avslutande delen, Kungariket kommer ut i vår som bok på Natur & Kultur och som utställning med start på Centrum för Fotografi i Stockholm. 

När Drottninglandet fokuserar på kvinnorna och deras tillvaro i deras nya land Sverige är Kungariket en spegelvänd berättelse. Med fokus på männen har Elin följt med paren till Thailand när de rest för att hälsa på familj och vänner. 

Drottninglandet är namnet på en miljö i Västerbotten men titeln Kungariket anspelar på monarkin Thailand, men även på hur de svenska männen behandlas som små kungar när de kommer till nordöstra Thailand. 

– Det finns en stark vithetsnorm där, ju ljusare hud desto finare. Männen får hög status bara av sin vita hud. 

Bort från mansnormen

Projektet handlar om relationer och vilka drömmar som ligger bakom kvinnornas och männens livsval. Men boken handlar också om hur relationerna påverkar platserna som de kommer till, både i Sverige och Thailand. 

I Drottninglandet blev den gemensamma berättelsen att drömma om ett bättre liv. Bättre ekonomi, säkrare framtid för barnen, möjlighet att försörja sin familj i Thailand, drömmen om en bra man. Många av kvinnorna ville bort från mansnormen i Thailand och det utbredda alkohol- och spelmissbruket.

– Ur deras perspektiv kan de västerländska männen ses som väldigt jämställda. Jag ser hur starkt de här kvinnorna påverkar hela Västerbotten. I Fredrika byggs Europas största buddistiska tempel, sedan har vi bärplockning, thailändska restauranger och många barn som snabbt blir väldigt integrerade i det svenska samhället. De här är relationer som verkligen påverkar bygden. 

Många kvinnor tar risker

I Kungariket undersöker Elin hur relationerna till att börja med innebär nya pengar till den thailändska landsbyg- den. I norra Thailand där de flesta av kvinnorna kommer ifrån råder nu stark nybyggaranda och nyrikedom sida vid sida med extrem fattigdom. De som lever där kan tydligt se hur bra det kan gå rent materiellt för den som träffar en svensk man. Det skapar nya drömmar hos de kvinnor som finns kvar, som i sin tur leder till att många kvinnor tar risker. 

– Jag moraliserar inte kring paren. Jag svarar inte på om det verkligen är kärlek. Jag vill att bilderna ska väcka sådana diskussioner och reflektioner. Kring kärleksnormer och hur man väljer sin partner. Min uppgift är att ge liv åt en diskussion snarare än komma och peka och säga hur det är. Men jag hoppas också på en diskussion om hur man kan hjälpa de kvinnor som faktiskt hamnar i svårigheter i Sverige, för de är många och som det är nu är de i mångt och mycket utelämnade åt varandra.

Elin vill använda kameran för att förändra. 

– Jag är jätteintresserad av hur vi ser på varandra och varför och vad kameran kan göra för att vi ska få syn på det. Jag har hittills intresserat mig för ämnen som folk också har mycket åsikter om. Ämnen som i någon slags offentlig diskussion är väldigt svarta eller vita. Här kan jag se att jag som fotograf har en funktion att fylla, genom att försöka fånga nyanserna istället, för att skapa dialog. 

Magiskt i mörkrummet

För Elin Berge väcktes intresset för fotografi redan på gymnasiet. 

– På bildlektionerna ville jag alltid teckna av men var alltid frustrerand av att aldrig få till det med tecknandet och ritandet. En bildlärare föreslog att jag skulle prova med en kamera istället. Att stå i mörkrummet och se bilderna växa fram i badet, det var något magiskt med det.

Hon var fast direkt och spenderade all tid med kameran och i mörkrummet. Från att inte vetat alls vad hon skulle göra med sitt liv så visste hon plötsligt direkt.

– Jag visste att jag var tvungen att fotografera. Det var så otroligt kul. 

Ett konstnärligt uttryck

Via Biskops Arnös bildjournalistutbildning började Elin arbeta för diverse dagstidningar. I dag kämpar Elin varje dag med sin bakgrund som bildjournalist. 

– Det finns en tendens att dokumentära bilder ska säga en sanning, men jag försöker dra mig åt ett konstnärligt utryck och lägga ansvaret på betraktaren att tänka själv. 

Det var också därför hon valde att arbeta med musik istället för journalistisk text i böckerna Drottninglandet och Kungariket

– Det finns kanske en ännu starkare förväntan att en text ska ge ett svar. Och ett sådant här ämne har kanske inget tydligt svar att ge. Det går att se på många sätt. 

Istället vände sig Elin till artisten Frida Hyvönen. 

– Bilder och musik kan vända sig till människors intuition och känslor på ett annat sätt än text. Jag vill att musiken ska öppna upp. Det är också otroligt spännande att arbeta med Frida som är en konstnär ut i fingerspetsarna för att på det sättet komma bort från det redovisande journalistiska tänket. 

Visst finns det förord och bildtexter i böckerna, men de ger mer en aning om vad det är vi ser än några tydliga svar. 

Jobbar mest analogt

Om hon får bestämma själv är det film i Elins kamera. Det var så hon började och det var tekniken hon utbildade sig med på Biskops Arnö. 

– Alla mina egna projekt har jag gjort med film. Jag föredrar att jobba med mellanformat och film. Både för att jag gillar arbetsprocessen och för att jag är mer närvarande i situationen när jag inte kan kolla på skärmen hela tiden. Så gillar jag känslan med kornet och att jag får vänta lite mer. Det finns en förtjänst med att saker får ta tid. Då hinner man med på ett annat sätt. 

Men att inte arbeta med digitala system har också nackdelar. 

– Jag har missat hur mycket bilder som helst genom att inte använda digitalkamera. Man jobbar fram till ett visst ögonblick och då är filmen slut. Det har hänt så sjukt många gånger att jag smattrar mig fram till en bild och så händer det och så är filmen slut… 

 

Men vill du inte arbeta digitalt istället då? 

– Jag gör det också ibland men jag vet vad det innebär. Det är befriande att känna sig lätt och snabb, men jag gillar att tugga på med mellanformataren och film. Det blir något i den situationen som gör att man involverar den man fotar. Det känns inte som att man hymlar med vad man gör. Det blir en tyngd i bilderna på ett annat sätt. Lättheten som småbild ger tar mig bort ifrån ett uttryck som jag gillar. 

Sedan är det kostnaden också. Även om hon skannar själv är kostnaden för film och framkallning ett problem. Till ett projekt som Kungariket har Elin plåtat omkring 200 rullar film. 

– Ja, det kostar ju otroligt mycket pengar. Vi får se om jag kommer att ha råd att fortsätta med film i framtiden. 

Elin är knuten till fotokollektivet Moment. För två år sedan gjorde momentfotograferna ett roadtrip-projekt där de åkte tåg i Skandinavien. Då använde Elin sitt småbildssytem från Canon. 

– Att direkt kunna visa bilden för den man fotat är smidigt, men jag får en flyktigare känsla när jag jobbar på det sättet. Det är nog för att det går snabbare. Det passar vissa projekt bättre. Det kanske bara är så att man måste välja teknik efter projekt. 

Klipper dokumentärfilm

När Elin började fotografera tempelbygget i Fredrika 2004 var det utan en tanke på att göra någon uppföljare. Några år sedan plåtade hon Drottninglandet runt 2006 och 2008 och mellan 2010 och 2013 Kungariket

 

Foto: Elin Berge/MOMENT/INSTITUTE
Från projektet Drottninglandet. Thitaree, Fredrika, 2008. »Jag fotograferade Thitaree på tempelberget i Fredrika. Bilden blev symbolisk med den vackra kronan som ser så tung ut. Berättade om bördan det kan innebära att drömma om ett bättre liv«, säger Elin Berge.

 

– Det känns skönt att sätta punkt för det här nu efter tio års arbete, men projekt leder ofta till andra projekt så kanske hittar jag någon ytterligare vinkel på detta. 

Just nu klipps också en dokumentärfilm som ska bli klar under 2015. 

– Det är på samma tema. Jag och min bror har följt en thailändsk kvinna, en svensk man och en transsexuell person från Thailand. Filmen handlar om drömmen om att komma till Sverige och hur thailändarna och svenskarna behöver varandra. Norra Thailand och Västerbotten är också två inland som behöver varandra.

Räcker över avtryckaren

I slutet av november var det vernissage för Vi och dom andra, ett projekt som Elin har genomfört tillsammans med en grupp fotografer i hemstaden Umeå. Fotograferna har bjudit in människor att delta i skapandeprocessen. Elin jobbade med självporträtt. 

– Projektet bjuder in till medskapande för att skapa reflektion om blicken och skapandets makt. Det är ett kul projekt för mig eftersom jag alltid arbetat så mycket på fältet. Detta är studio i svartvitt så det skiljer sig mycket från det som jag gjort tidigare. 

Elin tycker att det är roligt att överraska sig själv med ny teknik och nya arbetsmetoder. 

– Även om mycket i Vi och dom andra är helt nytt på många sätt för mig, hänger det ändå ihop genom mitt intresse för berättandets makt – vem som ser och vem som blir sedd. Det är också kul eftersom det är ett professionellt experiment. Jag har varit väldigt nyfiken på vad som händer när jag räcker över själva avtryckaren till den som blir fotograferad. 

Folk fick hjärtklappning

Via annonser har Elin fått kontakt med personer som ville delta genom att fotografera sig själva i hennes studio. Men också familj och vänner var välkomna.

– Jag hade riggat allt och när de kom pratade vi om vad de ville uttrycka och berätta om sig själva. Jag hade ställt skärpan och instruerat om hur ljuset föll. När de skulle ta bilden gick jag ut. 

 

Thomas Hedlund
Foto: Elin Berge/Thomas Hedlund
Projektet Selves från 2014. »Thomas spelar trummor i min mans band Deportees och jag har fotograferat honom många gånger genom åren. Trots att han är så van att stå framför en kamera, så märkte jag att även han tyckte det var lite nervöst att porträttera sig själv. Men han sa att det var skönt att vara ensam med kameran«, säger Elin Berge.

 

Det fanns bara en regel. Som kontrast till det vardagliga självbildskapandet fick personerna bara ta en bild och acceptera det som fastnade där. 

– Det skapade en spänning i situationen. Folk fick hjärtklappning och det syns i bilderna. Jag tycker det ser ut som att jag själv har tagit bilderna. Det är ju jättekonstigt eftersom jag inte var i rummet när bilden togs. Många lämnar ut sig och bjuder på sig själva. Det har varit intressant att se vilket själv de ville visa upp. Det är också intressant att tänka på vems blick de gör det här för. Är det för sig själva? Tittar kameran på dem? En framtida betraktare? 

Trots att utställningen redan är igång kommer Elin att fortsätta med projektet. 

– Hittills har 90 personer fotograferat sig och jag skulle gärna fortsätta under en tid framöver. 

Från början var det tänkt som ett storformatsprojekt med glasplåtar. Men Elin hade ingen sådan kamera. Hon saknade också den stora studio med dagsljus som hade krävts för att kunna göra bilderna så som hon ville. 

– Jag höll säkert på i ett halvår och försökte få ihop det eftersom jag när en stark dröm om att lära mig storformat. Men det kändes samtidigt så tråkigt att begränsas av teknik och ekonomi. Så jag stekte det och körde med en digitalkamera från Canon istället. 

Vill inte bli feg

Även om Elin Berge arbetar dokumentärt aktar hon sig noga för att prata om sina bilder som sanningsvittnen. 

– Vi delar gärna upp oss i vi och dem, men det är farligt eftersom det skapar mycket fördomar. I värsta fall leder det till hat mellan grupper, Sverigedemokraternas frammarsch är ju ett tecken på det. Fördomar är baserade på okunskap och förutfattande meningar. Alla har det, jag med. Men jag försöker arbeta på ett sätt där kameran ska öppna upp diskussionen. Jag vill inte ägna mig åt att reproducera stereotyper utan fotografera nyanser och en allmänmänsklighet som förenar.

Här närmar sig Elin det som är det svåraste med att vara fotograf. Kamerans makt. 

– Jag tänker mycket på hur jag ska hantera den makten. Det är otroligt viktigt att brottas med den grejen, det måste alla bildjournalister göra. Det kräver mycket av mig att göra berättelser som inte förvärrar saker. Jag måste både respektera dem som jag fotograferar men samtidigt också våga berätta. Jag vill kunna se alla i ögonen och samtidigt vill jag kunna berätta det jag vill berätta. 

 

Hur gör du den avvägningen? 

– Det gäller att få människors förtroende. Jag försöker visa att jag inte är där för att exploatera dem utan att jag har ett uppriktigt intresse att lära mig mer om livet genom de här personerna. Om man har de avsikterna tror jag att folk som man fotograferar förstår. 

– Jag har ett ansvar att ge en mångfacetterad bild av saker och ting och i urvalet försöker jag hitta bilder som kan säga många saker samtidigt. Och som respekterar både de människor och de ämnen som jag fotograferar. 

Samtidigt vill hon inte bli för feg. 

– Står exploatering av en person mot berättelsen så står jag tillbaka lite och väljer en annan bild. Det är ett lågmält förhållningssätt men jag vill inte säga »Kolla! Så här är det!« Utan mer att det kan vara såhär och såhär och såhär på samma gång och du kan se allt det i de här bilderna. Det ställer höga krav på materialet. Och framförallt på betraktaren. 

Elin Berge

Fotografen Elin Berge
Foto Alexandra Ellis

Ålder: 36 år.

Bor: Umeå.

Familj: Två barn, en fyraåring och en på sex månader. Mannen Peder Stenberg sjunger i Deportees.

Utrustning: Pentax 67 med objektiv motsvarande 50 och 35 mm. Mellanringar som gör att närgränsen blir kortare för detaljbilder. Har även en Canon 5D Mark II och en 5D Mark 1, med objektiven EF 35/1,4, 50/1,4 och 85/1,8.