Följ med resefotografen Malin Palm

Rummet i lägenheten i Malmö ska snart hyras ut och Malin Palm har börjat med packningen. Ett par hållbara och bekväma sandaler, ett sex meter långt tygstycke för kalla nätter, en rejäl trave minneskort, en handfull extra kamerabatterier och medicinväskan med malariapiller och antiseptiska salvor. Vid sidan av ryggsäcken kommer hon även att packa en vattentät väska med det allra viktigaste.

MALIN PALM

Ålder 27 år.

Bor Malmö.

Aktuell med en sex månader lång reportageresa genom Afrika som inleds i början av december.

Drömresa Saudiarabien.

Om några veckor lämnar hon Sverige tillsammans med reportern Katarina Höije för ytterligare en resa genom Afrika. Det har blivit något av en nisch för dem, att med äventyret som mål trassla sig igenom den afrikanska kontinenten. Det kan vara ganska bökigt. När Malin Palm bläddrar igenom sina reportage låter hon ibland som en upptäcktsresande i början av förra seklet:

–  Här vadade vi över floden mellan Tanzania och Moçambique.

–  Mellan Kenya och Tanzania blev det en hel natts mardrömsfärd i en hembyggd båt som flera gånger var nära att kantra.

–  Mellan Sudan och Egypten trängdes vi under däck i 24 timmar, vi var tvungna att sitta under däck eftersom det var svalast där men det var fortfarande över 40 grader.

–  Här stod vi på ett jeepflak i fem timmar.

–  I Mali fick vi sova på hustak på grund av värmen.

–  I Uganda tog vi oss mellan bergsbyarna på lastbilsflak.

Och så vidare.

Det var på en betydligt mindre äventyrlig plats som fotograferandet började. Långt ute på landsbygden i Bohuslän ligger Bullarebygden och Malins föräldrahem. Och där längst in i en garderob fanns pappa Morgans kamera.

–  Det fanns inte så mycket folk att fotografera på den tiden så det blev mest svanar, en hel del vinbär och en och annan räv, säger Malin. Jag insåg ganska snabbt att det här var vad jag ville jobba med. Det fanns aldrig någon plan B.

Kameran var tänkt att bli biljetten till något annat än Bullarebygden, eller Bullaren som samhället kallas mest. Helst någonting som låg långt bort både geografiskt och kulturellt från svensk vardag. Det var därför hon mot slutet av bildjournalistprogrammet i Sundsvall stack ner till Sydafrika för att praktisera hos fotografen Per-Anders Petterson (pap). Under den resan blev det inte speciellt mycket resejournalistik. Bland annat följde hon, klädd i skottsäker väst, den sydafrikanska polisen under fem veckor och dokumenterade arbetet på en station och dagliga ingripanden som inte sällan innebar skottlossning.

–  Genom pap fick jag självförtroende nog att lita på mina reportageuppslag. Han fick mig att fatta att det som är intressant för mig förmodligen är intressant även för någon annan. När jag började i Sundsvall ville jag helst göra schyssta reseskildringar. Nu blir jag snarare intresserad av livsöden och lokala fenomen än försöker jaga den perfekta stranden.

Det gör reportage svårt att sälja innan du varit på en plats. Det krävs nästan alltid förhandsinformation för att kunna berätta något nytt. Att gå efter guideböcker ger sällan speciellt många uppslag.

–  Vi försöker aktivt undvika att blanda in reseguider i våra reportage. Dels eftersom det är onödigt att tipsa om något som redan står i Lonely Planet, dels eftersom tipsen inte alltid stämmer.

Man måste naturligtvis läsa på innan man åker, men nyckeln är att prata med folk på plats. Det kan vara på en turistbyrå, butiksägare, taxichaufförer eller folk på krogen.

Att kalla Malin Palm för resefotograf är kanske att generalisera hennes jobb lite för hårt. Även om hon är del av den lilla bransch som återkommande publiceras i svenska resetidningar är hon liksom de flesta andra i branschen huvudsakligen en bildjournalist. Vid sidan av resejournalistiken landar hon reportage till tidningar som Svenska Dagbladet, Camino, Sydsvenska Dagbladet, Ottar, Arena, Access med flera.

Sociala reportage och personporträtt varvas med äventyrligheter och vykortsbilder med twist. En balansakt kan tänkas – ena dagen ett möte med analfabetisk ensamstående fembarnsmamma som kämpar för familjens överlevnad på den afrikanska landsbygden. Andra dagen en paradisstrand med palmer och hotell med inomhuspool. Oavsett ämnet finns en berättarglädje med bilderna. Med undantag för någon pliktskyldig landskapsbild som någon redaktör krävt att få känns bilderna aldrig platta som vykort.

I nuvarande hemstaden Malmö frilansar hon till dagspress över hela Skåne och har även här nyss landat sin största reseskildring någonsin. I boken Upptäck Skåne har hon tillsammans med skribenten Emilia Söelund och fotografen Albin Brönmark under tre år dokumenterat resmål för olika säsonger överallt i den skånska myllan.

–  Anledningen till att vi tre gav oss på ett sådant projekt var förmodligen att ingen av oss gjort något sådant tidigare och vi hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle bli. Det har varit kul men förmodligen inget jag kommer att göra om.

Inför den stundande Afrikaresan har duon sålt några enstaka jobb men räknar med att sälja längs vägen.

–  Det finns många som reser och vill skriva för att finansiera resandet. Samtidigt är marknaden ganska liten. Att sälja är en balansgång med olika faktorer att väga in. För att vara intressant måste reportagets vinkel antingen vara något helt nytt eller en plats dit många reser.

Om det är ett etablerat resmål måste reportaget tillföra något som känns oupptäckt eller en ny vinkel som till exempel ett nytt sätt att resa i landet eller hur det är att besöka det under en oväntad tid på året.

–  Det finns gott om destinationer jag gärna skulle vilja skildra men som vi vet är för svårsålt. Det kan vara för dyrt att ta sig dit, för farligt eller för svårtillgängligt rent praktiskt. Norra Sudan hade till exempel blivit ett grymt resereportage men något vi förmodligen aldrig kommer kunna sälja. Dessutom går det trender i vilka resmål redaktörerna vill ha, som journalist gäller det att hänga med i vart folk helst reser på semester just för tillfället.

Dessutom gäller det att hinna sälja in det hos en redaktör innan alla andra hunnit sälja in samma sak. Ett tips är också att hänga upp berättandet på någon sorts röd tråd. Till exempel att skildra en resa från punkt a till punkt b. Eller att koncentrera sig på ett speciellt område i en stad. Det kan också vara en fördel att nischa sig på en kontinent.

–  För mig har det blivit Afrika lite av en slump. Jag ville se platser som fick mig att uppleva något helt nytt. Samtidigt finns platser jag väljer bort att skildra eftersom jag vill behålla dem för mig själv. Även om inte hela jorden läser Vagabond och mitt reportage skulle orsaka en rusning till en speciell plats skulle jag ändå vara del i att utveckla turism som man ibland ser inte är speciellt hållbar.

Marockanska Agadir är ett exempel på det.

–  Sedan jag var där första gången för mindre än tio år sedan har staden förstörts genom att exploateras av turistnäringen i ett hysteriskt tempo. Essauira är ett annat exempel i Marocko där världens mest idylliska fiskeby förvandlats till en plats med huvudsakligen stora turisthotell.

Det är inte värmen som lockar, tvärtom är Malin Palm inte speciellt förtjust i värme. Det är heller inte en direkt smidig kontinent att jobba på. Under sin senaste resa blev duon fast i Namibia under tre månader i väntan på visum till Angola. Ett visum som aldrig kom innan de skulle åka hem.

–  Det som lockar mig är att det finns så få afrikanska röster i svenska medier och att många svenskar fortfarande ser Afrika som en gemensam kultur. Det är en skam med tanke på hur mycket länderna skiljer sig över kontinenten – det kan räcka med att korsa en flod för att få en kulturchock eftersom afrikanerna själva inte reser så mycket mellan länderna.

Så lägger hon till, lite plikttroget, som för att markera att hon faktiskt semestrar lite ibland. Att hon inte bara söker berättelserna och att hon till exempel verkligen längtar efter att ta sig ner till Seapoint i Kapstaden och simma några längder. Kanske ta en kaffe i solen.

Precis som vilken turist som helst.