https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/hon-bygger-sina-egna-v-rldar
543998
Intervjuer
Intervju

Hon bygger sina egna världar

● BILDSPEL Den här bilden ingår i en serie där Helena har utgått från en känsla hon fick från samtiden, att världen kändes dystopisk och apokalyptisk.

Totalbetyg

Hennes bilder är som scener ur drömmar, de visar en värld som inte finns på andra platser än just i bilderna. Med fingerfärdighet och tålamod bygger hon ihop sina bilder, både i verkligheten men också i datorn.

Helena Blomqvist

Foto: Pavlos Efthimiou

Bor: Södermalm, Stockholm.

Gör: Fotokonstnär

Utrustning: Pentax 6x7 II och en Nikon DF.

Webb: www.helenablomqvist.se

Inledning

– Jag har nog kallat mig lite allt möjligt. Konstnär, fotograf, fotokonstnär. Det spelar kanske inte så stor roll egentligen, men jag arbetar ju som konstnär och använder bland annat en kamera som verktyg. 

Så förklarar Helena Blomqvist sin yrkesroll. 

I dag är hennes bilder avancerade kollage av många bilder. Men det har inte alltid varit så. Hon började sin fotografiska bana vid sexton års ålder. Då var det iscensatta porträtt som gällde. 

– Jag släpade ut folk på konstiga platser och ibland satte jag på dem udda kläder. Det var rätt poppis på 90-talet tror jag, säger hon och skrattar.

 

Tränade mycket först

Efter gymnasiet jobbade hon som fotoassistent i tre år. Sen ville hon utveckla sitt konstnärsskap och sökte till Högskolan för Fotografi i Göteborg. Där började hon en bachelorutbildning 1997. Där fick hon både tid och utrymme att utveckla sina iscensatta projekt. 

– Redan innan utbildningen började hade jag tänkt göra något längre projekt och under magisterutbildningen skulle vi göra ett längre projekt. Det blir väl så, att i början när man lär sig ett medium så bara tränar man så mycket som möjligt hela tiden och när man tycker att man har lärt sig tillräckligt så vill man utveckla och göra lite större projekt, berättar Helena.

Resultatet blev bildserien First women on the moon som föreställer historiska porträtt på kvinnor i typiskt, historiskt sett, manliga situa-tioner. För att få fram bildernas speciella känsla fick hon lägga ner mycket tid. Bilderna fotograferades först analogt med storformatskamera, negativen skannades för att ge digitala filer som hon kunde bearbeta och sätta ihop till de färdiga bilderna i datorn. Efter att bilderna var klara i datorn konverterades dessa till negativ.

– Men det gjorde jag inte själv. När de skulle få negativ från de digitala filerna så fotade de av en extremt högupplöst skärm och sen fick jag ut ett 4x5-negativ som jag kunde använda för att göra bilderna, berättar hon. 

– Jag var på en visning av Sebastiáo Salgados utställning på Fotografiska och han berättade att han gjorde på ett liknande sätt eftersom han inte ville ändra sitt arbetsflöde i mörkrummet. 

När hon väl fått de analoga negativen använde hon så kallad lithkopiering som är en tidskrävande och avancerad teknik för att få den där gamla känslan i bilderna.

– En av lärarna på skolan trodde att jag bara hade bruntonat bilderna och printat dem som vanligt. Då blev jag rätt stött, det låg ju extremt mycket arbete bakom, säger Helena. 

 

Allt är fotograferat

Helenas bilder sätts alltså samman i datorn. Men nästan ingenting skapas där, alla bilder fotograferas var för sig först. För att få rätt känsla fotograferar hon det mesta med sin analoga Pentax 6x7 ii, sen skannar hon negativen och gör färdigt bilderna i datorn.

– Jag gillar känslan i det analoga, men ibland använder jag en digitalkamera. Men den använder jag mest om jag behöver ta väldigt många bilder, säger Helena.

Till det digitala fotandet använder hon en Nikon df, för både bildkvaliteten men också för utseendet.

– Ja, jag tycker att den är rätt snygg i den där retrostilen, säger hon med ett skratt.

 

Bildserier som berättelser

Helenas bilder skapas alltid i serier, men det är inte alltid hon vet hur en serie ska se ut när hon börjar. 

– Det börjar alltid med en bildidé och då vet jag inte heller hur många bilder det kommer att bli eller hur de andra bilderna kommer att se ut. Allt eftersom man jobbar på med serien kommer det flera idéer och till slut känner man att serien är klar. Det är sällan jag gör fler bilder än de som hamnar på utställningen till slut, förklarar 
Helena. 

Bildsviterna baseras på ett tema eller ett ämne som hon är intresserad av.

– De har oftast inte något klart budskap, de bygger snarare ihop en berättelse. Ibland var för sig och ibland som en helhet. I serien The elephant girl till exempel är varje bild som en kort novell. 

Serien The Dark planet, som var en av de första Helena gjorde efter sin utbildning, är en av de spretigare när det kommer till de olika inspirationskällorna. En av inspirationskällorna var hennes egen mormor som var gammal, något som påverkade henne.

– Jag ville lyfta fram en gammal tant i utkanten av samhället som började bli senil. Något som visar sig i bilden Lost in the fog där man ser alla dessa äldre kvinnor som tappar bort sig i dimman.

 

En dystopisk värld 

Fyra andra bilder i serien är en blandning av den gamla tanten och en annan verklig händelse, en kvinna som blivit mördad och låg i skogen i ett helt år utan att någon hittade henne.

– Jag tyckte att det var så hemskt, att hon fick ligga där ute ensam utan att någon hittade henne. Det påverkade mig att göra de fyra bilderna från de fyra årstiderna med tanten som ligger och är död. Men jag ville ge henne någon form av tröst också så att det inte kändes lika hemskt, därför ställde jag dit skogens djur som står och vaktar henne. Så att hon inte behöver ligga där alldeles ensam. Jag tyckte att det blev lite fint på något sätt. 

Foto: Helena Blomqvist
I alla bildserier som Helena Blomqvist skapar utgår hon från ett tema eller ett ämne som hon är intresserad av. Den här serien bygger till viss del på en verklig händelse, där en kvinna hade blivit mördad och låg i skogen i ett helt år utan att någon hittade henne.

Under arbetet med The dark planet utgick hon från en känsla hon fick från samtiden, världen kändes dystopisk och apokalyptisk.

– Flera av bilderna innehåller saker som faller ner från himlen; fåglar, fallskärmshoppare, flygplan och insekter. Men också starka kontraster vad gäller ljus och färger finns i bilderna. De är som dramatiska ögonblicksbilder, berättar hon.  

 

Familjens drömmar inspirerar

Den närmsta familjen har inspirerat även till andra bilder. Så här säger Helena om bildsviten Slumberland: 

– Under en period hade min ena son väldigt märkliga drömmar och mardrömmar, jag kunde ju inte göra så mycket åt själva drömmarna men de inspirerade till den här bildserien. Här har jag placerat honom i olika drömscenarior, inte direkt från hans drömmar, men i olika drömska världar. Jag ville inte att han skulle vara ensam därför fick han med sig en stor vänlig godzilla, säger hon och skrattar. 

 

Foto: Helena Blomqvist
En serie bilder som bygger på en dröm som en av Helenas söner hade.

Bygger för hand

Generellt hittar inte Helena så mycket inspiration i samtida fotografer eller konstnärer utan snarare i tidig fotografi eller i filmer.

– Jag googlar mycket på gamla bilder, tittar mycket på måleri och illustrationer. Men ibland kanske vissa av mina bilder visar spår av andra fotografer och konstnärer. 

När man tittar på Helenas bilder så får man ibland en känsla av dockteater, och det beror på att mycket, om inte allt, i bilderna är modeller som är byggda av Helena själv.

– Just nu har jag ett kvarter som står i ateljen hemma, det är ungefär så där stort, säger hon och pekar på ett fotbollsspel (lite drygt 
1x1,5 meter).

Till serien Slumberland där hennes son agerar modell tillsammans med sin kompis den snälla Godzillan byggdes bland annat själva ödlan. Det var dock hennes man som byggde den.

– Jag ville ha något som såg ut som en gammal leksaksmodell med stora fjäll och så. Den är byggd i lera och är väldigt stor, eller ja inte jättestor kanske men den är för stor för att den ska gå att få in i en vanlig bil. Vi fick buda runt den i en liten lastbil varje gång vi skulle fota med ödlan, och den var jättetung att bära runt. Till slut fick vi ta av svansen för att kunna flytta runt den, säger hon. 

När man tar olika bilder och sammanfogar till en måste man vara väldigt noga med bildvinklar och proportionerna för att det inte ska se konstigt ut, men det är inte alltid något som Helena är så noga med. 

– Ibland blir proportionerna fel, ibland med flit och ibland av en slump. Men det gör oftast bilderna lite intressantare. 

Hon har byggt flera olika byggnader i modellstorlek, ibland som nämnts ovan, hela kvarter och ibland är det mer scenografiska byggen som miljöer eller liknande. Men hon syr även kläder till sina modeller eller de djur som ibland dyker upp i bilderna.

– Jag skulle kunna åka och hyra kläder. Men mina modeller är ofta så små att kläderna inte passar. Därför måste jag oftast sy upp mina egna kläder, men jag vill ha en egen stil också och om jag syr så blir det ju precis som jag vill, säger hon. 

 


Beställde en schimpansdocka

Hon letar ofta efter material bland gamla kläder när hon ska sy upp sina dräkter.

– Ibland blir mina bilder lite som en dräkthistoria, jag gillar klädstilen från tidigt 1900-tal och sent 1800-tal. I vissa bilder är kläderna väldigt viktiga medan de inte är lika viktiga i andra, berättar hon. 

Foto: Helena Blomqvist
»Ibland blir proportionerna fel, ibland med flit och ibland av en slump. Men det gör oftast bilderna lite intressantare«, säger Helena.

Ibland behöver hon även attiraljer och rekvisita som hon inte kan bygga själv. Till bildsviten The last golden frog behövdes en modell av en schimpans. Det blev ju lite för svårt att få tag i en riktig som dessutom kunde regisseras. Därför fick hon beställa en schimpansdocka i vax av en dockmakare. 

 

En bild – en månad

Som man kan förstå när man ser hur många delar Helenas bilder består av tar varje bild lång tid att skapa. Tidigare brukade hon säga att en bild tog ungefär en månad att göra. Men det har förändrats.

– Vissa bilder går snabbare att göra och vissa tar längre tid. Så det går egentligen inte att säga hur lång tid en bild tar att sätta ihop, inte generellt i alla fall, förklarar Helena. 

Foto: Helena Blomqvist
Helena Blomqvist bygger ofta modeller som hon använder i sina bilder.

 

Svårare att hinna fota

En del av Helenas bilder har himlar eller andra ytor som bakgrund. Bilder med potentiella bakgrunder försöker hon samla på sig för att ha ett arkiv. 

– Förut var jag ute och fotograferade mycket oftare, men det blir svårare att hinna med nu när man har småbarn. Jag försöker fortfarande ha ett arkiv med bakgrundsbilder. Fast det där arkivet brukar inte spela så stor roll ändå när man väl är i behov av en bakgrundsbild, det är ändå ingen som passar när man behöver en, skrattar hon.

Men vissa bakgrundsbilder blir inte bättre trots att hon anstränger sig för att fotografera dem.

– Jag åkte till New York en gång för att fotografera husfasader till en bild, men det slutade med att jag ändå byggde egna små husfasader hemma i ateljén. De husfasaderna jag fotograferade såg ju bara ut som vanliga husfasader. Det blev liksom inget eget över dem. 

Som vid all annan fotografering är ljuset väldigt viktigt i Helenas bilder, det spelar en stor roll för hur känslan i bilden blir. I till exempel The dark planet är ljuset hårt och kontrastrikt för att skapa mer dramatiska bilder, medan ljuset i The elephant girl är betydligt mjukare för att framhäva den mer spöklika känslan i bilderna. Helena använder sig ofta av naturligt ljus, men när det behövs mer kontroll och kontrast så använder hon blixtar eller lampor. 

Färgerna är en annan del som är väldigt viktig för henne. 

– Jag arbetar mycket med färgerna i bilderna. Ibland, rätt ofta, drar jag ner färgmättnaden, men jag byter också ut färger och lägger på olika toner. Ibland hittar jag på egna färger för att det ska stämma överens med den idé jag hade från början. Och när bilderna trycks är jag extremt noga med att det blir rätt, om något skiftar en aning kan det bli helt fel, säger Helena. 

Men trots att Helena är petig med många detaljer i sina bilder är hon ingen perfektionist.

– När man jobbar så mycket med en bild som jag gör, innehåller den så många delar att det alltid finns någon del som man kan jobba lite mer med. Om jag var för perfektionistisk så skulle bilderna aldrig bli klara. Man måste dra en gräns och kunna säga att »nu är den här bilden klar«. Men samtidigt har jag nog blivit mer perfektionistisk med vissa delar av skapandet, till exempel så är jag nog mer petig med mina byggen nu än jag var när jag började. 

 

Känner sig priviligierad

Helena försöker vara i fas med årstiderna i sitt skapande och fotografera de bilder hon behöver under de årstider då ljuset stämmer överens med hennes idéer. På sommaren blir det därför av förklarliga skäl mer fotograferande eftersom dagsljuset då är mer tillgängligt, medan det ljusfattiga vinterhalvåret inte inbringar lika många bilder.

– På sista tiden har jag varit lite stressad över att jag måste få till flera bra solnedgångsbilder, säger hon och tittar ut genom fönstret, men ikväll ser det ut som om det kan bli en bra solnedgång.  

Privat fotar hon ganska mycket, men då blir det mest katter och barnen säger hon med ett skratt. 

– Att kunna arbeta så här gör att jag känner mig väldigt priviligierad. Att kunna göra det jag vill är väldigt roligt. Framför allt när man känner att man utvecklas och kommer framåt i sitt skapande, avslutar hon tacksamt.

Helena Blomqvist

Foto: Pavlos Efthimiou

Bor: Södermalm, Stockholm.

Gör: Fotokonstnär

Utrustning: Pentax 6x7 II och en Nikon DF.

Webb: www.helenablomqvist.se