https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/jag-f-rst-r-inte-riktigt-att-alla-r-s-uppr-rda
518239
Intervjuer
Intervju

"Jag förstår inte riktigt att alla är så upprörda"

● BILDSPEL Elisabeth Ohlson Wallin ute på jobb.

Totalbetyg

Från att vara en av få kvinnliga pressfotografer till att bli en av de mest uppmärksammade fotograferna i landet. Om att tänja på gränser och ansvaret att använda sin förmåga att påverka med bilder. Möt fotografen och debattören Elisabeth Ohlson Wallin.

ELISABETH OHLSON WALLIN

Foto: Robert Paraniak

Bor Stockholm

Gör Producerar utställningar och frilansar som porträttfotograf

Utrustning Canon 5D mark II, 24-27 f/2,8, 70-200 /2,8, 50 f/1,4, digital Hasselbladare, Fujifilm X100

Aktuell med Senast uppmärksammad för Kungabilden

Elisabeth packar ner sina blixtar.

Camilla Henemark

Ur Jerusalem

Lisa Nilsson

Ur Ecce Homo

Sms’et som trillar in i telefonen dagen innan mitt möte med Elisabeth Ohlson Wallin meddelar mig att vi måste boka om. »Jag har släppt en bild om kungen och det toppar Aftonbladet.se, all media drar i mig! Måste dra till TV4 i morgon«. Vi ses istället en vecka senare när stormen lagt sig och nyhetsmedierna har fått sitt.

Som för så många andra började Elisabeth Ohlson Wallins fotografiska bana med en Instamatic i handen. Men den kom att leda till mer uppståndelse och uppmärksamhet än hon någonsin kunnat ana. Den långa resan började dock i den lilla staden Skara, där hennes föräldrar såg hennes intresse för bilder och gav henne den ovan nämnda kameran vid elva års ålder. Tre år senare skaffade hon sin första systemkamera. Hon gick med i en fotoklubb, lärde sig av gubbarna och stod i mörkrummet. Gjorde misstag och lärde av dem. Fem år efter att hon skaffat den där första systemkameran fick hon reda på att en tjänst som fotograf blev ledig på en av lokaltidningsredaktionerna, hon sökte och fick jobbet.

– Då var lokaltidningen en väldigt rolig plats att jobba på. Jag fick göra allt möjligt och där lärde jag mig grunderna för pressfoto. Jag lärde mig att jobba snabbt, något jag haft nytta av många gånger senare, berättar Elisabeth där hon sitter i en av de röda skinnfåtöljerna i sin stora studio på Södermalm i Stockholm. Utanför blåser en kall vind men en blek höstsol tittar fram då och då och lyser upp gardinerna som hänger för de stora fönstren ut mot gatan.

– När jag fick tjänsten fanns det nog bara två eller tre kvinnliga pressfotografer i hela Sverige, fortsätter hon. Det här var 1980.  

På den lilla lokaltidningen stannade hon i två år. Sedan fick hon ett jobb som kopist på GT. Flytten gick från Skara ner till den större staden Göteborg. Med tiden fick Elisabeth även jobba som fotograf på gt. Men till slut kände hon att det inte var något för henne, sex år efter flytten från hemstaden lastade hon in sitt pick och pack i en folkabuss och styrde kosan norrut.

– Jag hade inte så mycket grejer så allt fick plats i bilen. Mina kameror då var två stycken Nikon FM 2. Tyvärr har jag inte kvar dem idag, det hade varit roligt. Men jag vet att en av dem som köpte en av dem har kvar sin så jag ska försöka köpa tillbaka den, säger hon.

Att det blev just Stockholm var inte så konstigt egentligen, det var här jobben fanns då många redaktioner och förlag var stationerade här.

– När jag kommit till Stockholm skaffade jag en mobiltelefon. Många tyckte nog att jag var lite av en yuppie. Där åkte jag omkring med min gigantiska, svindyra mobiltelefon. Men den gav många jobb eftersom folk kunde få tag i mig hela tiden, berättar Elisabeth och skrattar.

När hon planterat sig i huvudstaden förstärkte hon sin utrustningsarsenal med en analog Hasselbladare som hon började använda allt mer.

– Jag gillade formatet och jobbade mycket med den under 90-talet, då var jag en riktig Hasselbladstjej, säger hon och det där skrattet dyker upp igen, ärligt och enkelt.

– Jag har faktiskt precis betalat av en digital Hasselbladare, den var svindyr men ibland är det bra med den enorma skärpan man kan få ur kameran. Men jag kommer aldrig att köpa en så dyr fotopryl igen.

Annars sker större delen av hennes fotograferande med en Canon 5D MARK II och ett par olika objektiv. Favoriten just nu är telezoomen 70-200, men kameraväskan innehåller också en 24-70 och en fast 50.

– 24-70’n saknar lite sting när det kommer till skärpan, men den är ju väldigt praktisk att ha när jag gör snabbare frilansjobb.

Elisabeth gillar prylar, vilket man kan ana i hennes tidiga adoption av mobiltelefonen. Men hon har inte så bra koll på märken och modeller. Vi hjälps åt att komma på vad hennes kompaktkamera heter och kommer fram till att det är en Fujifilm X100.

– Den är också bra för folk blir inte rädda för den eftersom den är så liten.

I studion finns två olika fotoplatser riggade med två olika bakgrunder. Båda har en drös blixtar, stativ och softboxar stående framför sig. Men de är gamla berättar Elisabeth, de flesta är köpta på 90-talet men håller än.

– Man samlar ju på sig en del när man har hållit på så länge. Men det senaste jag köpte var några såna där små…vad heter de?….Quadra, Elinchrom Quadra! De är jättebra! Små och smidiga, passar perfekt för många av mina jobb, berättar hon glatt och pekar på de små blixtarna som står i det bortre hörnet av studion.

Trots att hon gillar prylar har hon inte speciellt mycket grejer med sig ut när hon fotograferar on location, en blixt eller två är oftast det som får stå för ljuset.

– Exponeringarna sitter i ryggmärgen, jag kan komma in i ett rum och veta vilka inställningar som gäller. Det kommer sedan man jobbat som pressfotograf. Men till allt det andra har jag min assistent till hjälp, berättar hon.

Assistenten Robert Paraniak har hon arbetat tillsammans med i fem års tid.

– Det är skönt att ha samma person med sig hela tiden. Förutom att Robert jobbar med mig frilansar han övrig tid. Jag ser det inte så mycket som att han jobbar åt mig, snarare med mig. Vi är ett team och gör jobben tillsammans. Han är bra på Photoshop också så alla mer avancerade retuscheringar överlåter jag till honom, förklarar Elisabeth.

Det digitalas intåg var välkommet, att slippa kemikalierna och få ett snabbare arbetsflöde.

– Med den digitala tekniken kan man utnyttja ljuset mycket bättre, nu kan man fota i ljus som inte alls fungerade tidigare.

Elisabeth jobbar mycket i Lightroom, det är som att gå tillbaka till mörkrummet tycker hon.

Även om Elisabeth Ohlson Wallins arbete till största delen består av frilansuppdrag för bokförlag, magasin och andra vanliga kunder är det ofrånkomligt att man kommer in på hennes utställningar när man pratar om eller med henne. Det är dessa som gjort henne känd, hatad och älskad i kretsar utanför fotovärlden. Ecce Homo var utställningen som satte igång allt. Den var hennes reaktion på samhällets diskussion om aids-vågen som kom till Sverige på 80-talet. Det pratades om »bögpest« och liknande, vissa röster höjdes inom kyrkan som påstod att det var Guds straff över de homosexuella. Elisabeth, som själv är homosexuell, reagerade på detta och började planera sina bilder. När hon tagit dem visade hon dem för en präst som uppmanade henne att visa dem för den dåvarande ärkebiskopen K-G Hammar.

– Jag åkte till Uppsala och visade bilderna för biskopen och han sa något i stil med: »Det var väldigt fina bilder Elisabeth, men jag tror att du kommer att få lite problem med nattvarden, Jesus och läderbögarna«, berättar hon med ett skratt. Och problem var nog milt uttryckt. Sex månader senare hade både hon och ärkebiskopen blivit mordhotade och påven hade ställt in en audiens med ärkebiskopen på grund av att han stött bilderna som visades bland annat i Uppsala Domkyrka.

– Det gick så långt att Säpo ringde hem till mig och frågade hur jag mådde, säger hon. Själv säger Elisabeth att hon aldrig hade räknat med att det skulle bli sån uppståndelse över utställningen. Men så här i efterhand inser hon att det kanske var lite naivt.

– Det var ju min första utställning, jag hade aldrig gjort något liknande innan. Det hade ju egentligen inte någon annan heller, det var väl därför den fick sån uppmärksamhet, förklarar hon.

Trots att det har gått många år sedan den visades för första gången och att hon gjort många uppmärksammade utställningar sedan dess är Ecce Homo fortfarande hennes favorit.

– Man gör bara en sån utställning, man kan bara göra en första utställning. Det syns i bilderna att det var min första också, de är liksom lite naiva och snälla.

Tiden efter Ecce Homo var den tyngsta hittills för Elisabeth, hon var inte alls beredd på vad det skulle innebära och blev i stort sett utbränd av all stress och allt jobb som kom i efterdyningarna. Men hon har aldrig ångrat sig.

Allt hat hon fick utstå tråcklade sig in i hennes kreativa hjärna och blev utställningen In hate we trust där hon iscensätter ett antal hatbrott baserade på verkliga händelser, men Elisabeth gör det på sitt eget sätt. Bland annat var hon nära att bli gripen av polis i Italien under en plåtning till utställningen.

– Bilden skulle visa en kvinna som blev våldtagen av två fascister i mitten av en ring av kardinaler. Kyrkan är ett väldigt känsligt ämne där nere så det krävdes en hel del snackande innan vi kom ur den knipan.

Idéerna till Elisabeths utställningar kommer från olika håll, som nämnts ovan kom grunden till In hate we trust från reaktionerna på Ecce Homo. Nästa uppmärksammade serie hade i stället legat och grott sedan hon läst om de abrahamitiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam. När Elisabeth läste om hur dessa religioner uppkommit och hur de är sammanlänkade ville hon göra ett projekt om deras knutpunkter, de saker som band dem tillsammans. För att göra det åkte hon till Jerusalem, staden som förkroppsligar det hon ville göra. Hon försökte styra upp fotograferingarna innan hon åkte ner, men det var i princip helt omöjligt att hitta modeller och planera något från Sverige. Mejl tog för lång tid och ingen ville planera så långt in i framtiden. Istället åkte hon ner tillsammans med två anställda på RFSL som väl på plats började chatta med olika personer i området via internet. Via nätet lyckades hon hitta de modeller hon behövde och oftast handlade det om att planera med kort varsel.

– Från det att vi hittade någon eller några som ville ställa upp så kunde det ta en halvtimme tills vi var på plats för att fota. Vi var också tvungna att jobba snabbt då vi inte ville utsätta någon för risker.

Att vara en främling i landet verkar ha varit en fördel för Elisabeth under arbetet med Jerusalem, egentligen mest på grund av att hon inte riktigt hade förstått riskerna med det hon gjorde.

– »Du kunde ju ha blivit skjuten« var det någon som sa när de såg bilden på två nakna män som kysser varandra liggande på marken. Och det är kanske sant, men det tänkte jag inte på då, berätar hon. Jag var mest orolig för att någon religiös mobb skulle jaga oss.

Elisabeth är inte främmande för att ta risker med sina bilder, men hon drar gränsen för att någon skulle bli skadad på grund av hennes bilder.

– Det får inte hända, säger hon.

Tanken med bilderna är att skapa debatt och då får man leken tåla och att få kritik från alla möjliga håll har hon vant sig vid. När Ecce Homo kom förstod Elisabeth att hon hade möjligheten att väcka viktiga frågor med sina bilder.

–  Har jag fått den gåvan är det i princip min skyldighet att utnyttja den för att fortsätta att väcka debatt om viktiga ämnen, säger hon.

Riskerna för hennes egen del diskuterar hon alltid igenom med sin familj. När jag möter henne har det gått en knapp vecka sedan hon publicerade bilden på kungen från sin kommande satirutställning. Innan hon gjorde färdigt den bilden togs ämnet upp på hemmaplan.

– Vi diskuterade vilka möjliga scenarion som kunde komma av att jag släppte den här bilden. Risken fanns ju att ingen skulle vilja anlita mig efteråt och att företaget skulle gå i konkurs. Men vi kom fram till att vi skulle nog klara det ändå. Gå ner i skala, säga upp studion och så vidare. Jag kommer antagligen inte få några jobb på en månad eller två nu, men så är det.

Bilden som placerades överst på kvällstidningarnas löp skissades fram redan ett år tidigare.

– Jag började fundera på det när boken om kungen kom och all uppståndelse som kom i samma veva. Det är ju inget på den här bilden som är nytt, allt har skrivits om tidigare så på ett sätt förstår jag inte riktigt att alla är så upprörda. Bilden består av dels gamla bilder som hon själv tagit, men även stockfoton som hon köpt in för att få med ansiktena på de övriga i bilden. En del röster har höjts om att bilden även skulle skada Camilla Henemark som ligger i bildens centrum iklädd endast en pizza. För att förbereda henne på uppståndelsen pratade Elisabeth med Camilla några dagar innan bilden släpptes.

– Hon tog det bra och det finns inget otalt mellan oss, säger Elisabeth.

Bilden på kungen är den tredje som hon släppt från sin kommande satirutställning. Den första föreställer Carl Bildt med en hand dränkt i olja medan han svarar på frågor från ett pressuppbåd. Den andra visar Fredrik Reinfeldt iklädd blöja.

– Två dagar efter att jag publicerat bilden på Reinfeldt föddes kronprinsessans barn så den hamnade i skymundan ganska snabbt, skrattar Elisabeth.

Att Elisabeth idag har en familj, vilket hon inte hade när Ecce Homo kom, gör att hennes arbetssätt har blivit annorlunda.

– Nu kan jag inte jobba hela dagarna och helgerna utan när jag går hem stänger jag av telefonen och är förälder på heltid. Det har varit bra för mig. Som förälder måste man vara mer strukturerad än vad jag var innan. Jag försöker också skydda min familj så mycket som möjligt, mina barn är aldrig med på bild med mig och jag berättar aldrig vad de heter och så vidare. De ska inte behöva utsättas för något på grund av mitt jobb.

Att bo på Söder i Stockholm hjälper till då det är ganska vanligt med barn till familjer som på olika sätt syns i media, därför blir det inte en lika stor grej. Hon har även aktivt valt bort kändislivet som knackade på hennes dörr när Ecce Homo kom. Elisabeth fick inbjudningar till premiärer och kändisfester, men valde att fokusera på annat. Något hon inte ångrat.

– Det är lätt att bli väldigt egocentrerad om man fastnar i kändisskapet, det blir dessutom en farlig makt.

Elisabeth berättar att hon själv ibland funderar på om hon blir behandlad på ett visst sätt i vardagen på grund av att folk vet vem hon är.

– Det kan vara vad som helst, om man är hos tandläkaren och de säger eller gör något speciellt så funderar man om det är för att de känner igen mig och vet vem jag är. Sånt är jag känslig för.

Trots att det främst är hennes utställningar som den breda massan känner till består Elisabeths arbete till största delen som tidigare nämnt av vanligt frilansarbete för olika kunder.

– Jag skulle tro att ungefär 70 procent av mina jobb är frilans, och det är så jag vill ha det. Frilansandet ger mig mycket inspiration och det är där jag har min grund som fotograf.

Skillnaden mellan att jobba med utställningarna och frilansandet är stora. Frilansjobben ger ett mer avslappnad arbete, då har man en deadline och lämnar ifrån sig jobbet och sen är hennes del över. Utställningarna är stressigare, men då brukar hon ibland också anlita någon för att få hjälp med att styra upp allt runt om.

Ekonomiskt sätt märker hon att det blivit tuffare.

– Det märks en stor skillnad idag jämfört med för några år sedan, marknaden är betydligt trögare nu. Så vi får se hur länge jag kan ha kvar den här studion, säger hon och ser sig omkring.

Studion är en av de större jag sett en ensam fotograf ha, men den är förhållandevis billig, berättar Elisabeth och utrymmet gör att hon kan ta på sig en del jobb som hon inte skulle kunna göra utan den. Rent ekonomiskt bidrar inte utställningarna till någon framgång, snarare tvärtom.

– När jag skulle göra Jerusalem skaffade jag ett kreditkort med en kreditgräns på 50 000 som användes för att finansiera arbetet. Sen tar jag hyra för mina utställningar för att försöka få dem att betala sig. Men företaget har aldrig gått med någon större vinst. Varje bokslut är svettigt, säger hon.

Sedan tidigt 90-tal har hon drivit sitt företag som aktiebolag, det betyder att hennes privatekonomi inte är kopplad till företagets på samma sätt som om man har en enskild firma, vilket är det vanligaste bland fotografer.

– Det är helt nödvändigt för min del, jag har ingen koll på siffror och pengar. Ekonomin för företaget har jag lagt ut på folk som kan sådant och de ger mig lön på ett konto varje månad. Om jag skulle sköta det själv skulle det kunna sluta hur som helst, skrattar hon.

Även om utställningarna själva inte generar så mycket pengar gör de att Elisabeth Ohlson Wallin är ett förhållandevis känt namn vilket gör att hon har lite lättare när det ska diskuteras prissättning på frilansuppdragen. Men hon säger själv att hon håller sig till sff’s prisrekommendationer. Det är snarare så att de flesta andra ligger under rekommendationerna.

– Det är säkert många möjliga kunder som aldrig hör av sig för att de tror att jag inte vill göra de »små« jobb som de erbjuder. Men jag gör gärna såna jobb också, säger hon uppmanande.

Förutom de egna projekten gör hon utställningar på uppdrag med jämna mellanrum, en varje eller vartannat år ungefär. Men även här gäller det att det handlar om ämnen hon känner för.

– Det går ju inte att göra något som jag inte har någon koppling till, då blir det inte bra. Även om jag gjort en del utställningar som jag så här i efterhand inte är nöjd med. Men kunderna har blivit nöjda och det är det som är viktigt när man gör ett uppdrag.

Att hon själv mest väljer att arbeta med ämnen som behandlar olika minoriteter i samhället beror till stor del på att hon själv alltid levt utanför det normativa samhället.

– Det gör att jag känner ett släktskap med andra minoriteter och jag har alltid varit väldigt känslig för orättvisor.

Ibland när Elisabeth intervjuas kallas hon för konstnär, ibland för fotograf, ibland för fotokonstnär. Själv kallar hon sig nästan alltid fotograf.

– Det händer att det kan vara lite mer fördelaktigt att kalla sig för konstnär, det känns som att man får lite större frihet då. Även om jag tror att svenska konstkritiker inte håller mig som någon favorit, jag är nog lite för mainstream för att vara konst i deras ögon, inte tillräckligt nischad och smal.

När man ser på Elisabeths bilder får man ofta känslan av att man känner igen ljussättningen, men inte riktigt från fotografier. Det kan komma sig av att en av hennes stora inspirationskällor är målningar från 15-1600-talet, teater och film. När man hört henne säga det faller bitarna ofta på plats. Hon beskriver själv sina bilder som att de kanske inte alltid är så estetiska, fokus ligger istället på att bilderna ska spegla karaktären. För det är nästan uteslutande människor hon fotograferar.

– Jag har testat att fotografera natur men det blir bara dåligt, säger hon med ett skratt.

När jag lämnar studion och styr mina steg genom ett kylslaget Södermalm är det ungefär en kvart kvar tills nästa journalist ska dyka upp hos Elisabeth Ohlson Wallin. Sen går hon, en av Sveriges mest uppmärksammade fotografer, hem. Stänger av mobilen, lämnar media och frågvisa reportrar bakom sig och är förälder på heltid.

Jag tänker på vad hon sa om varför hon gör det hon gör, och hur det antagligen är samma sak för många andra.  

– När jag väl får en bild i huvet så måste jag göra den!

ELISABETH OHLSON WALLIN

Foto: Robert Paraniak

Bor Stockholm

Gör Producerar utställningar och frilansar som porträttfotograf

Utrustning Canon 5D mark II, 24-27 f/2,8, 70-200 /2,8, 50 f/1,4, digital Hasselbladare, Fujifilm X100

Aktuell med Senast uppmärksammad för Kungabilden