https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/jessica-lund-de-som-betydde-n-got
545023
Intervjuer
Intervju

Jessica Lund: De som betydde något

● BILDSPEL

Totalbetyg

Hon har nyligen gett ut en bok som speglar ett kapitel i svensk pophistoria och som även betytt mycket för henne själv. Till vardags fotograferar hon kändisporträtt men hon har mycket mer på sin palett. Kamera & Bild har träffat fotografen Jessica Lund.

Jessica Lund

Gör: Porträtt-, bröllop- och matfotograf.

Aktuell med: Sin bok »De som betydde något« som går att köpa via hennes hemsida och en utställning på Hotell Strand i Stockholm.

Bor: Stockholm

Utrustning: Canon 5D mark III, 85mm, 100mm, 24–70 och 16–35. Profotoblixtar i studion.

Webb: jessicalund.se

Del I

– Är det du som är Bengt?, frågar en kvinna som kommer gående mot mig med ett glatt leende, trots det gråmulna och lite tråkiga vädret. Ett leende som verkar finnas nära till hands. Jessica Lund är på plats exakt halv tolv när vi bestämt, något jag kan tänka mig speglar hennes perfektionistiska natur, men mer om det senare. 

– Det stämmer bra, svarar jag och vi går in på lunchrestaurangen där vi stämt träff. Vi tar en fönsterplats och småpratar lite. Jag har fått reda på att Jessica ska åka till Island i en månad och funderar givetvis på vad hon ska göra där. 

– Jag ska jobba på en hästgård med turridning i ett sagolandskap, säger hon och lyser upp. 

– Mocka skit och ta hand om 150 hästar, fortsätter Jessica glatt. 

Hon berättar hur hon var en riktigt hästtjej när hon växte upp i Ronneby. Men fram tills förra året hade hon inte suttit på en hästrygg på 22 år. 

– I somras fick jag möjlighet att rida igen på Fårö och jag kände då starkt min gamla passion för hästar flamma upp. Tjejen som ledde turridningen där berättade att hon hade arbetat som guide på Island och jag tyckte att det verkade fantastiskt. 

När en hästgård på Island ett halvår senare söker folk blir Jessica nyfiken.

– Det är häftigt med livet att man kan styra och ändra lite så att det passar en själv. Jag har ju familj och en vardag i Stockholm jag inte kan lämna, men efter lite planering kunde jag se till att jobba på Island med hästar en månad. Något som från början kanske mer var en dröm än verklighet.

Jessicas sambo och dotter kommer och hälsar på henne på gården och hon har dessutom sålt in ett par reportage så fotografering blir det också.

Bandet Shout out louds.
 

Musikintresset kom först

Men det är inte (främst) för att prata om Jessicas kärlek till hästar och ridning som vi har träffats. Jessica är en välrenommerad porträttfotograf och har haft många ur Sveriges artist- och skådespelarelit framför sin kamera under de femton år som hon varit aktiv i yrket. Men att det blev just kameran som skulle bli hennes verktyg var inte något som var givet från början. 

– Under mellanstadiet var det journalist jag ville bli, berättar hon. Journalistdrömmarna tog hon till slut tag i, men mer om det senare. 

–Ronneby, en ganska liten stad, som jag växte upp i bjöd inte på så mycket i form av aktiviteter. Så jag och några kamrater startade en musik- och kulturförening som ordnade konserter och bjöd in artister för spelningar. En tjej, Carola, som fotade lite åt oss var så cool! Hon hade en kamera, en Pentax. Jag hade ingen som helst erfarenhet av kameror eller foto, men såg nog Carola lite som en förebild som kunde ta bra bilder som publicerades i tidningar. Det slutade med att det enda jag önskade mig i present när jag tog studenten var en Pentax, förklarar Jessica och ler.

Lyckan var enorm när hon fick den efterlängtade kameran i studentpresent och kunde använda den redan i sina kulturvetarstudier i Skåne direkt efter gymnasiet.

Här fick hon lära sig grunderna i fotograferandet och mörkrumsarbetet då foto stod i kursplanen med fyra timmar i veckan.

– Det var som en helt ny värld öppnade sig när jag fick stå i mörkrummet och framkalla bilderna, säger hon med något drömskt i blicken. 

Hon hade en fotolärare som hjälpte henne att utveckla sitt fotograferande och mörkrumsarbete. Det blanka plastpappret byttes raskt ut mot mattare fiberpapper. 

 

Den svenska artisten och låtskrivaren Moneybrother.

 

Assistent hos Anders Petersen

När hon var klar med utbildningen flyttade hon till ­Provence och senare till Paris. Här gick hon omkring med sin port­folio och visade upp den för olika agenturer och redaktörer. Men det blev mestadels negativa svar och lite modstulen flyttade hon tillbaka till Sverige och började istället arbeta för lokaltidningen Ronneby Runt. Fotografering blev roligare och roligare och journalistiken fick stå tillbaka. Hon insåg att hon behövde utbilda sig mer inom foto. Hennes chef på tidningen hjälpte henne att ta fram arbetsprover för att söka in till Kulturamas fotoutbildning i Stockholm. Hon kom in och genomförde utbildningen. 

När hon 1998 var färdig med de två åren på skolan fick hon en assistentplats hos Anders Petersen. Hos honom var hon kvar i ett år och där fick hon lära sig mycket och fick dessutom en del kontakter.

– Under året hos Anders var det mycket svartvita bilder, så det var väldigt roligt att få börja frilansa och jobba med färg. Många säger att jag tänker svartvitt när jag fotogra­ferar färg. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror att jag ser färger på ett annorlunda sätt tack vare det svartvita året hos Anders. Jag älskar att fotografera i färg även om jag är svartvitt skolad.

Del II

Mindre tid mer press

Jessica har hållit igång sin karriär sedan 1999 och har sett många förändringar i branschen under åren som aktiv fotograf. Den största är så klart den digitala revolutionen på kamerasidan. 

– Det är både bra och dåligt, de digitala kamerorna i dag är jättebra. Jag behöver inte stå och fundera så mycket på hur starkt ljus det kommer att vara, vilket färgtemperatur det är, vad för typ av bilder jag ska ta, för att sedan välja film utifrån det, berättar hon. Det är exponeringen som blir det viktiga och bildens histogram.

Men nackdelarna med det snabbare och på vissa sätt enklare flödet av bilder är att pressen på att leverera snabbare­ är betydligt större i dag och att ersättningarna blivit lägre. 

– Tidigare kunde jag ha två veckor på mig att skapa bilder och leverera dem, i dag vill kunderna oftast ha bilderna samma dag som de tas. Jag har även kortare tid för att ta många av bilderna, ofta så lite som fem eller tio minuter. Det har gjort att jag oftast spenderar mer tid med bilderna i efterhand än vad jag gjorde med kameran i handen, säger hon.

– När jag fotograferade med film tror jag att jag experimenterade lite mer under själva fotograferandet, nu är det mest efteråt jag testar nya saker, fortsätter hon. 

För Jessica är det mötet med andra människor som är det roliga med att fotografera, men den delen blir också en allt mindre del av arbetet nu. 

 

Den skånska artisten Timbuktu.

 

Har plockat upp pennan

Som nämndes tidigare var Jessicas plan när hon var yngre att bli journalist. Men hon valde bort texten tills hon kom tillbaka från Paris då hon arbetade på lokaltidningen där hon både skrev och fotograferade. Men när hon sedan började studera och sedermera arbeta så fick det bli med kameran i högsta hugg. Hon hörde dock från en redaktör för några år sedan att det var svårt att hitta bra fotografer som kunde skriva, eller skribenter som kunde ta riktigt bra bilder. Det fick Jessica att tänka till och hon läste journa­listik på Poppius journalistskola för två år sedan. 

– För mig är det ännu ett ben att stå på i arbetet, det är en fördel att kunna leverera både text och bild. Jag tror att den är en fördel att ha bildseendet med sig även när man skriver, att man kan göra om bilder till ord, beskriver hon. 

Mötet är det intressanta

De flesta som hamnar framför Jessicas kamera är inne­havare av någon form av kändisskap. Men det är inte det som lockar Jessica. Det är helt enkelt så att de personer tidningarna och de kommersiella kunderna hon arbetar för vill ha bilder på är de personerna. Det som lockar Jessica är mötet med den andra personen. 

– Jag är jätteintresserad av vad som händer när två män­niskor möts och ska ta en bild. Jag vill se personen bakom masken som kändisskapet ofta skapar, se hur de egent­ligen är. Och jag tror att jag är ganska bra på att ta fram det ur folk, att få dem att slappna av och kanske glömma sin image ett litet tag. Jag tar inte i dem med silkesvantar utan är ganska spontan, men det gäller att hitta en nivå där man kan mötas och vara bekväm, säger Jessica. 

 

Veronica Maggio, fotograferad på ett blåsigt fält.

 

Hon brukar fotografera så att hon vet att hon har »bilden«, den hon behöver för jobbet. Men sedan brukar hon fortsätta fotografera, det är oftast då det händer något annat, mer oväntat. 

– Då slappnar de av lite mer och släpper fram sig själva, det här är en sån bild, säger hon och lyfter upp sin bok De som betydde något och pekar på omslaget där artisten Säkert! (Annika Norlin) står iklädd en vit skjorta med ett par svarta hängslen spända över axlarna. Hon ser kaxig och tuff ut, men samtidigt avslappnad och sårbar. 

Drömmen om att göra en bok hade funnits med i Jessicas huvud ända sedan hon assisterade åt Anders Petersen. Utställningar kan tas ned, men en bok, en bok har man kvar, menar hon. 2010 hade hon lyckats få form på sin bok­idé och började fotografera till projektet. 

– Jag har alltid lyssnat mycket på svensk musik. Därför ville jag samla bilder på de artister som betytt mycket för mig och sätta ihop dem till en bok. Musiker vars musik har peppat mig och gett mig mycket, berättar hon med stolt blick. 

Del III

Skådespelaren, Peter Stormare.
Kontrast till selfiesamhället

Jessica började boka artister för fotograferingar. Tack vare att hon arbetat länge och var välkänd var det oftast inget problem att boka in artisterna. 

– De tyckte att det var roligt att få vara med i ett sammanhang som var lite utanför deras image, där de kunde vara sig själva lite mer. 

Boken står som en kontrast till dagens selfiesamhälle, de 168 sidorna i boken pryds av närgångna porträtt av 75 svenska artister. Att det skulle bli just 75 artister var något som fick växa fram under projektets gång. 

– Jag började känna att jag var klar, berättar hon. 

Bilderna – mitt i vardagen

För att få boken tryckt och utgiven kontaktade Jessica några olika förlag. Men som den perfektionist och kontroll­människa hon är gillade hon inte när förlagen ville lägga sig i vilken formgivare som skulle göra boken, vilka bilder som skulle vara på omslaget och så vidare. Så det slutade med att hon gav ut den själv. 

– Jag hade bestämt mig för att jag ville ha Patric Leo som formgivare. Jag ville dessutom ha kontroll över hur allt i boken skulle bli, så det var enklast att ge ut den själv. I dag är det inte så svårt heller, det har blivit betydligt lättare. Men det blev ett par resor ned till tryckeriet och ett par provtryck innan jag blev nöjd. Det var viktigt för mig att jag skulle fullfölja projektet och göra allt själv, berättar hon. 

Förutom att boken nu finns att köpa ställdes vissa av bilderna ut på Berns i samband med bokreleasen. Nu hänger också ett urval av bilder på Hotell Strand i Stockholm. Utställningen på Hotell Strand har kurerats av Mia Klintevall på Galleri Kontrast. Att den hänger i restaurangen på ett av Stockholms äldsta hotell istället för på väggarna i ett galleri tycker Jessica om. 

– Jag gillar när bilder får vara med i lite vanliga sammanhang, hänger bilderna på ett galleri är det bara en viss typ av människor som ser dem. Hänger de i en restaurang kommer vanliga människor att titta på dem medan de äter middag. De får liksom vara med i någons vardag, det gillar jag. 

– Efter att bilderna hade hängt på Berns i vintras blev jag kontaktad av en kille som sa att han inte hade vetat vad han skulle ge sin flickvän i julklapp och när han hade sett en av mina bilder på Håkan Hellström så ville han ge den till henne. Då blev jag jätteglad, att någon vill ha min bild i sitt hem känns jättefint! Det är så klart bra när mina bilder hamnar i tidningar och reklam också, men då är det mer kommersiella krafter bakom, nu var det en person som tyckte så mycket om min bild att han ville ha den hemma, ge till sin flickvän i julklapp, det är annorlunda, säger Jessica. 

 

Musikern Miss Li.

 

Zoomar mer och mer

Om man skulle sno åt sig Jessica Lunds kameraväska och titta ner skulle man hitta en Canon 5D mark III, ett reservhus och garanterat ett fast 85 millimetersobjektiv. Det är Jessicas favorit som hon aldrig lämnar hemma. 

– Fotar jag porträtt använder jag i stort sett alltid 85:an, när jag fotar mat använder jag nästan alltid min 100 milli­meter macro. Jag gillar fasta objektiv, då får jag jobba lite mera. Jag måste flytta på mig och testa nya vinklar, då hittar man sätt att fota på som jag inte hade gjort om jag bara stått kvar och zoomat. Sen tycker jag om när utrustningen är enkel också. Under de fem–tio minuter jag har på mig när jag ska ta ett porträtt har jag inte tid att krångla med utrustning. Då måste jag fokusera på att ta en bra bild, berättar hon. 

Därför har hon nästan aldrig med några extern ljussättning när hon är ute och fotograferar. Det tar helt enkelt för lång tid och låser den som ska vara på bild till en plats där ljuset är planerat. Men en reflexskärm eller kanske en liten kamerablixt har hon med, studioblixtarna får vara kvar i studion. Och även där används de allt enklare. 

– Förut använde jag mycket mer komplicerade ljussättningar. Nu kör jag oftast bara med två blixtar på bakgrunden och min Giant 180 reflector från Profoto, det blir skitsnyggt och är enkelt att jobba med, säger hon med en min som nästan får en att tro att hon tycker att hon blivit lite lat.  

Även om hon främst fotograferar med sina fasta objektiv så har zoomarna börjat få allt mer användning. 

– Sedan tidigare har jag en 16–35:a som jag använder en del när jag fotograferar inredning, och jag köpte en vanlig 24–70 som jag använder mer och mer när jag fotar bröllop och den har nästan konkurrerat ut 50:an. Sen ligger det en 70–200 i väskan ibland också men den tror jag bara att jag använt en gång eller så, den är så otroligt tung.  

Del IV

Hittar myset med mat

– Jag är verkligen jättedålig på att laga mat och baka, men när jag får fota mat blir jag jättelycklig!, säger Jessica och sprudlar. 

– Det är som om jag hittar det där husmoderliga och mysiga inom mig som jag saknar annars, eftersom jag aldrig riktigt lyckas med vare sig bakning eller matlagning själv, fortsätter hon med ett leende. 

Matfotograferingen är också enklare än att fotografera porträtt på begränsad tid. Det tar inte lika mycket energi. 

– När jag fotar porträtt är jag helt urlakad efteråt, det är en sån uppladdning och urladdning att fotografera män­niskor. Så att »bara« ha mat eller kakor framför kameran gör det lite mindre stressande, man får bort människor en stund. 

Matfotografering är en ganska trendtung genre, men det är inget som bekymrar Jessica. 

– Jag har dålig koll på trenderna, säger hon och skrattar. 

– Att titta på andra fotografers bilder intresserar mig inte så jag vet aldrig riktigt vad som är »inne« eller inte, berättar hon vidare. 

Istället för att titta på andras bilder för inspiration ger sig Jessica ut i skogen, lyssnar på musik eller tittar på film. Det ger en större upplevelse än att bara titta på bilder, mer tredimensionell. 

Närmar sig naturen via bröllop

Bröllopsfotografering är ett annat ben som Jessica står på fotografiskt. Men här jobbar hon annorlunda än när hon fotograferar porträtt. 

– Vid porträttfotograferingarna ska det gå så fort, när jag fotograferar bröllop är jag ofta med brudparen under en heldag. Således har jag fler chanser att få till vackra bakgrunder i bilden och jobba med olika ljusförhållanden. Har det regnat när vi började ta porträtten kanske det har spruckit upp i vacker kvällssol några timmar senare och jag behöver vara mer flexibel och jobba under de omständigheter som råder. Det gör att bröllopsfotografering alltid utmanar mig att prestera bra oavsett förutsättningar. 

 

Jessica fotograferar gärna bröllop i vackra miljöer, till exempel här i Lofoten.

 

Jessica förklarar också hur hon länge beundrat natur- och landskapsfotografer som kan stå och vänta in rätt ljus till sin komposition en hel dag. Bara sitta och vänta på en bild. Bröllopsfotograferingen är hennes sätt att närma sig naturfotograferna eftersom hon nästan uteslutande fotograferar bröllopsbilder ute i vackra miljöer, gärna på Gotland eller Österlen, Toscana eller Provence.

Vår tid börjar närma sig sitt slut, lunchen är uppäten och kaffet urdrucket. Vi lämnar restaurangen och går ut i det grådisiga stockholmsvädret. Jag muttrar lite om det ruggiga men Jessica bara myser och säger att när man rider så spelar inte vädret någon roll. Och rida ska hon göra i eftermiddag, en privatlektion tillsammans med sin dotter. Men om en vecka blir det hästar på heltid, om än för ett kort tag. Sen är det tillbaka till Sverige, mötena med alla människor och kameran som gäller för Jessica Lund. 

Jessica Lund

Gör: Porträtt-, bröllop- och matfotograf.

Aktuell med: Sin bok »De som betydde något« som går att köpa via hennes hemsida och en utställning på Hotell Strand i Stockholm.

Bor: Stockholm

Utrustning: Canon 5D mark III, 85mm, 100mm, 24–70 och 16–35. Profotoblixtar i studion.

Webb: jessicalund.se