Intervju

Johan Otterdahl Edfeldt: ”Jag är så ’hooked’ att det nästan är jobbigt”

Sedan fyra år tillbaka har Johan Otterdahl Edfeldt bestämt sig för att gå »all in« för foto. Men han är också surfare, musiker, skejtare och dansare. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Johan Otterdahl Edfeldt fotograferar både natur och port­rätt u2013 och mycket mer. Här en bild från Nya Zeeland där han har varit många gånger. Landet är för honom en »favoritplats i världen«. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Johan gillar att fotografera det som kallas »environmental portraits«, alltså porträttbilder i miljö. »Man ser lite mer av vad människan gillar«, förklarar Johan. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
I första etappen av Grand Prix 2021 fick Johan en bronsplats med den här bilden. Motiveringen löd »underbara färger i ett härligt porträtt där fotografen förmedlar personens glädje kring sin sport«. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Nya Zeeland, klockan tre på natten. Johan når platsen efter tre timmar vandring upp i bergen. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
För att begränsa sig och bli mer kreativ har Johan startat ett projekt han kallar »Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Bilderna fångar han med en Fujifilm X-E1 med objektivet Konica Hexanon 40mm. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
»Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
»Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
»Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
En Fujifilm X-E1 med objektivet Konica Hexanon 40mm har Johan använt för projektet han kallar »Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
»Jag föredrar alltid svartvitt, och när jag fotar svartvitt så gör jag det direkt i kameran«, säger Johan. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
»Jag är så u2019hookedu2019 att det nästan är jobbigt«, säger Johan om sitt fotograferande. Foto: Johan Otterdahl Edfeldt
Foto: Johan Otterdahl Edfeldt

Surfing, musik och fotografering. Johan Otterdahl Edfeldt har en bred palett av intressen, där han har tagit sig långt inom varje område. Inte minst foto där han nu kan titulera sig Årets fotograf i Kamera & Bilds tävling Grand Prix. ”Det känns fantastiskt”, säger han om utmärkelsen han vinner efter att ha ställt upp i tävlingen för första gången.

– Fotograferingen har verkligen räddat mig, säger Johan Otterdahl Edfeldt från bostaden i Lerum, en kvart från Göteborg.

I vårt videomöte skymtar jag bakom soffan en hylla med kameraprylar och väggen pryds av skivomslag i lp-format, såsom ett från Nirvana. Johan ägnar sig åt både foto och musik – bland annat. För uttrycket »många strängar på sin lyra« passar mer än väl in på Johan som dessutom surfar, åker skateboard och dansar. Dessutom gör han det på en professionell nivå där surfingen tidigare tagit honom till landslaget, dansen till musikaluppsättningar på de stora scenerna i Sverige och musicerandet till ett turnerande på flera platser i världen. Det sistnämnda framför allt under namnet Jonah Lake, där han spelar akustisk reggae.

– Surfing har varit det absolut viktigaste. Eller ja… kärlek först och främst, sen surfing, musik och foto – i den rangordningen. Men jag älskar allt hur mycket som helst, säger Johan som växte upp i Sveriges surfmetropol Varberg.

– Fotograferingen har verkligen räddat mig, säger Johan Otterdahl Edfeldt från bostaden i Lerum, en kvart från Göteborg.

Johan Otterdahl Edfeldt

 

Ålder: 41 år.

Bor: I Lerum utanför Göteborg. 

Gör: Surfare, musiker och fotograf – med mera.

Aktuell med: Årets fotograf i Grand Prix 2021. Släpper i april fotoboken »Ocoloy volume 1« utifrån sitt projekt »One camera, one lens, one year«. 

Utrustning: Fujifilm X-T2 och X-S10. Till Ocoloy-projektet har han fotograferat med Fujifilm X-E1 och objektivet Konica Hexanon 40mm. I februari startar han ett nytt Ocoloy-år där han byter ut objektivet till ett Fujifilm 18mm.

Webb: stayuntilforever.com, på Instagram: @xftales och @sufstreet

I vårt videomöte skymtar jag bakom soffan en hylla med kameraprylar och väggen pryds av skivomslag i lp-format, såsom ett från Nirvana. Johan ägnar sig åt både foto och musik – bland annat. För uttrycket »många strängar på sin lyra« passar mer än väl in på Johan som dessutom surfar, åker skateboard och dansar. Dessutom gör han det på en professionell nivå där surfingen tidigare tagit honom till landslaget, dansen till musikaluppsättningar på de stora scenerna i Sverige och musicerandet till ett turnerande på flera platser i världen. Det sistnämnda framför allt under namnet Jonah Lake, där han spelar akustisk reggae.

– Surfing har varit det absolut viktigaste. Eller ja… kärlek först och främst, sen surfing, musik och foto – i den rangordningen. Men jag älskar allt hur mycket som helst, säger Johan som växte upp i Sveriges surfmetropol Varberg.

Flyttade till Lerum gjorde han för kärleken till sin fru, som han träffade via surfingen. Att de båda är hemma i Sverige denna vinter hör till ovanligheterna.

– Jag har haft min första hela svenska vinter på 21 år. Jag är inte van att bo i Sverige på vinterhalvåret. I tio år bodde jag i Spanien och sedan 2011 har vi bland annat varit sju säsonger på Nya Zeeland, berättar Johan.

Det är också därför han säger att »fotograferingen har räddat mig«. Så här i pandemitider har jakten på den perfekta vågen fått vänta, i alla fall utomlands, och något turnerande har inte heller varit aktuellt på ett tag. Det är nästan så att rangordningen i hans liv har förändrats.

– Nu de senaste två åren håller fotograferingen på att gå om musiken, men det är för att man inte har kunnat turnera. Fotograferandet har då hjälpt mig jättemycket.

I första etappen av Grand Prix 2021 fick Johan en bronsplats med den här bilden. Motiveringen löd »underbara färger i ett härligt porträtt där fotografen förmedlar personens glädje kring sin sport«.

»Jag är insnöad på allt«

Det som till en början mest var en chansning, slutade med att Johan nu kan titulera sig Årets fotograf i Kamera Bilds tävling Grand Prix. Han hade aldrig tidigare skickat in något till tävlingen, när han till den första etappen 2021 skickade in ett antal bilder på temat porträtt.

Han fick en bronsplats med motiveringen »underbara färger i ett härligt porträtt där fotografen förmedlar personens glädje kring sin sport«. Bilden föreställer en tjej med sin surfbräda, där vågorna i bakgrunden slår in mot stranden alltmedan solen är på väg ned.

– Då tänkte jag »jaha, det här var ju kul«, säger Johan om bronsplaceringen och skrattar.

Johan Otterdahl Edfeldt fotograferar både natur och port­rätt – och mycket mer. Här en bild från Nya Zeeland där han har varit många gånger. Landet är för honom en »favoritplats i världen«.

Han fortsatte att skicka in och fick med bilder i varje etapp: tre hedersomnämnanden samt guld när temat var natur. Vid årets slut stod han överst på prispallen.

– Det känns fantastiskt. Jag har typ läst vartenda nummer som har släppts av Kamera Bild. När jag kommer hem från resor är det första jag gör hemma hos morsan och farsan att kolla alla fototidningar. Så jag har följt Grand Prix i alla år och nästan haft vissa fotografer som idoler. Men jag har aldrig tänkt att jag ska skicka in något, för när det gäller musik och foto har jag haft väldigt svårt för att tävla i det. Men jag kände väl ändå att om man vill synas så är Grand Prix ett bra sätt, om man har tur att komma med. Så jag gjorde ett försök.

Och försöket lyckades, minst sagt. Johan tror bland annat att hans bredd inom fotografi var avgörande.

– Tävlingen består ju av en massa olika genrer och jag är en sådan som inte bara fotograferar natur eller bara port­rätt, så jag tycker det är kul att det är blandat. Många är insnöade på sin grej, men jag är insnöad på allt. Vilket man egentligen inte får vara, men jag struntar i det.

För Johan spelar det mindre roll vad han har framför kameran. Han fotograferar på ungefär samma sätt i alla situationer.

– Att ta bilder på människor och natur är typ detsamma för mig, det är ingen skillnad. Jag blir väl lite mer nervös när jag frågar folk om jag får ta ett porträtt, för jag älskar att ta porträtt på människor jag aldrig har träffat. Jag gillar det mötet, och spänningen innan.

Men är inte det en skillnad? Att det medmänniskor uppstår ett möte?

– Ja, men när jag är i naturen så möter jag mig själv. Jag ­gillar att vandra och campa, vilket jag kan göra för mig själv och vara ensam vid en lägereld. Det är lite nervöst också, för man hör många ljud på nätterna. Det är en annan typ av känsla.

Så fotografiskt, att fånga motiven, där tyckerdu inte att det är så stor skillnad?

– Nej, inte för mig. Jag försöker se vinklar, skuggor och har aldrig funderat så mycket över det tekniska. Jag har bara fotat.

Nya Zeeland, klockan tre på natten. Johan når platsen efter tre timmar vandring upp i bergen.

Ska hända något i situationen

Under Johans uppväxt fanns det ofta kameror i hans närhet. Pappan har alltid fotograferat och mamman vann en fototävling i Hallands Nyheter 1984, med en bild föreställande Johan som fyraåring.

– Hon är inte fotograf men hade skickat in en bild där jag på midsommarafton satt i vattnet med ett par blommor. Sen har jag och farsan två helt olika sätt att ta bilder på. Jag har alltid känt att jag vill ta en annan typ av bilder.

För Johan handlar det mycket om att det ska hända något i situationen, och att det ska vara ett motiv som inte redan är slutkört.

– Jag har inte fotat någon som håller i en mobiltelefon på flera år, inte någon med munskydd. Jag tror jag bara har fotat en person som sitter på en bänk, och en person med hatt – och då var det min fru.

Johan förklarar vidare:

– Snubbe med hatt fotad bakifrån eller folk på park­bänkar – det är det tråkigaste jag vet. Jag är mer dragen åt gamla fotografer som Garry Winogrand. Han fotade när det hände saker, där varje bild berättar en berättelse. Men en snubbe med hatt som sitter på en bänk och tittar i sin telefon, ger mig liksom ingenting.

Det ska finnas någon typ av rörelse i bilden?

– Ja, någonting som får en att undra »vad är det där?«. En som tittar i sin telefon är för mig 99 procent av alla män­niskor i dag, och det säger mig ingenting, men ett barn som hoppar över en bäck eller vad som helst annat, ger mig så mycket mer.

Men att hitta dessa ögonblick är också den stora utmaningen, menar Johan.

– Jag åker in till Göteborg flera gånger i veckan och fotar, men det är väldigt sällan jag kommer hem med en bra bild. Det är som Cartier-Bresson sa: tar man fem bra bilder på ett år så ska man vara nöjd. Det tycker jag är väldigt sant.

Johan gillar att fotografera det som kallas »environmental portraits«, alltså porträttbilder i miljö. »Man ser lite mer av vad människan gillar«, förklarar Johan.

Har gått »all in« för foto

Det var när Johan som 19-åring flyttade till Spanien, som också hans fotograferande tog fart – med engångskameror. Människor och surfing var det han framför allt riktade kamerorna mot, men som Johan säger »när man fotar surfing får man även med landskap«. Så till viss del handlade motiven även om natur.

Under åren har han betat av ett antal kameror, både analoga och digitala. Länge var det Canon som gällde för honom, men sedan fyra år tillbaka är det enbart Fujifilm han använder i kameraväg. Det var också då han bestämde sig för att gå »all in« för foto.

– Jag kände att jag ville kalla mig för fotograf, men kunde jag det? Jag har hela min uppväxt fått höra sådant som »du kan inte spela musik för du är dansare« eller »du kan inte surfa för du är skejtare«. Nu fotar jag och vill kalla mig själv för fotograf men kan man börja göra det när man är 41? Jag är fortfarande musiker, dansare, surfare och skejtare – jag är allt det där också.

Därför känns segern i Grand Prix extra bra för honom.

– Utmärkelsen var jättekul för min egen del, att jag faktiskt kan få kalla mig för fotograf. Och om det är någon som inte håller med, kan jag bara visa tidningen, säger Johan och skrattar.

För att begränsa sig och bli mer kreativ har Johan startat ett projekt han kallar »Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Bilderna fångar han med en Fujifilm X-E1 med objektivet Konica Hexanon 40mm.

En kamera – ett objektiv – ett år

Fujifilm X-T2 och X-S10 är två kameror som Johan använder i dag, men även den snart tio år gamla X-E1 som han fotograferar med av en anledning: han vill begränsa sig för att bli mer kreativ. Han kallar det för »Ocoloy«: One camera, one lens, one year. Idén väcktes när han såg ett sådant projekt på nätet.

– Då tänkte jag »vad kul«. Den personen hade haft en Leica M6 och det hade ju varit trevligt, men jag tänkte att jag ska utmana mig själv och göra det på billigast möjliga sätt – men ändå bra.

En Fujifilm X-E1 med objektivet Konica Hexanon 40mm har Johan använt för projektet han kallar »Ocoloy«: One camera, one lens, one year.

Johan hittade X-E1:an för tusen kronor på Blocket och i en second hand-butik i Lerum köpte han objektivet Konica Hexanon 40mm för 200 kronor. Med en objektivadapter för 300 kronor landade den billiga lösningen på 1500 och Johan var redo att köra igång. Starten gick den 14 februari 2021, på alla hjärtans dag.

– Jag bestämde att när jag inte jobbar ska jag bara ha den här kameran i ett år framöver, för att se vad som är möjligt. 40mm motsvarar 60mm i fullformat på den här kameran, så objektivet passar egentligen bäst för porträtt. Men jag ville se vad som var möjligt, jag har fotat allt från skateboard och surf till porträtt och landskap. Allt, liksom. Det har ju varit svårt, en jäkla utmaning. Hade jag haft något annat av mina Fujifilm-objektiv så hade det varit hur lätt som helst i jämförelse.

»Ocoloy«: One camera, one lens, one year.

Om det var så besvärligt, varför gjorde du det?

– För att lägga mer tid på bilderna. Om jag går ut med min bästa kamera så blir det lätt att jag känner mig för bekväm. Jag kommer hem med 200 bilder men bara fem är okej, men när jag går ut med min X-E1:a så kan jag ta tio bilder på en hel dag och är kanske nöjd med alla tio. Några av mina absoluta favoritbilder under det här året har jag tagit med den här kameran, säger Johan och berättar vidare:

– Det är så mycket prat om vad som är professionellt och inte, men bara för att man har dyra grejor behöver inte det betyda att man är professionell. Varje gång jag har gått ut med den här kameran har jag varit i en annan »mode«. Jag har ändrat mitt sätt att fotografera jättemycket, hur jag komponerar och hur jag ser skuggor och så vidare.

»Ocoloy«: One camera, one lens, one year.

Fick du mer oväntade bilder?

– Ja, absolut. Bilder jag inte trodde att jag skulle ta.

När det första Ocoloy-året är över kommer Johan att sammanställa bilderna till en fotobok med titeln »Ocoloy volume 1«, som han planerar att ge ut i april. Men redan på alla hjärtans dag drar han igång ett nytt år på liknande sätt, där han behåller X-E1:an men byter ut objektivet till ett Fujifilm 18mm som i fullformat motsvarar 28mm.

– Jag har aldrig fotograferat med bara vidvinkel tidigare, så det ska bli ett helt nytt äventyr. Och jag ska dessutom bara fota i svartvitt, förklarar Johan.

Trots att han nu går över till vidvinkel tror han att det kommande året resulterar i många porträttbilder, eller i alla fall bilder inom kategorin »environmental portraits« – port­rätt i miljöer, ungefär som den bild han vann brons med i Grand Prix. Tjejen med sin surfbräda på stranden blir en bild som berättar något mer, än om det bara hade varit en bild av hennes ansikte.

– Man ser lite mer av vad människan gillar. Jag vill lyfta fram personen också, det ska inte bara vara en bild på en snygg tjej eller kille.

»Ocoloy«: One camera, one lens, one year.

Nu tänker du enbart fotografera i svartvitt, men annarstar du även färgbilder. Vad är det som avgör vilket det blir?

– Jag föredrar alltid svartvitt, men det kan bli långtråkigt i längden. När jag fotar svartvitt så gör jag det direkt i kameran, det är väldigt sällan jag tar en färgbild och gör om den till svartvit. Det händer nästan aldrig. Svartvitt väljer jag i miljöer som jag tycker ser bra ut i just det, vilket jag ser direkt i sökaren. Färg använder jag bara om det är schyssta färger i området där jag ska fota.

»Jag föredrar alltid svartvitt, och när jag fotar svartvitt så gör jag det direkt i kameran«, säger Johan.

»Det är nästan jobbigt«

Johan och hans fru planerar nu för en roadtrip i Europa under tre månader i vår, vilket innebär att Ocoloy-projektet följer med ut på turné. Till sommaren hoppas han kunna göra spelningar och även se andras konserter – kameran följer med även då. Och i slutet av året drar de till Nya Zeeland om pandemin tillåter.

– Så den nya kamerauppsättningen kommer ha en massa kul, det ser jag fram emot, säger Johan.

Hur ser du på framtiden, kommer fotograferandetatt finnas med dig under många år?

– Resten av livet, garanterat. Det är en kärlek som inte försvinner. Jag är så »hooked« att det nästan är jobbigt.

Och blir det mer av Ocoloy även efter det kommande året?

– Det blir tredje året gillt. Då ska jag ha min favoritkamera med ett favoritobjektiv i ett år. Det ska jag unna mig, avslutar Johan som lutar åt att det blir X-T2:an med ett 50mm.