Kärlek för ett äventyr

Hon ville åt snön och åkte till Nya Zeeland på sommarloven. Hon började fota sina skidåkande kompisar och upptäckte att hon var bra på det. Nu är hon bofast i landet med den överdådiga och undervackra naturen, är en av världens främsta äventyrsfotografer och drömmer om att bli publicerad i National Geographic.

– Jag vill göra mer fotojournalistiska och dokumentära saker, landskapsfoto är kul, men jag föredrar när det är människor med i bilden, säger Camilla Stoddart på länk från Wanaka på Nya Zeeland.

Samtidigt är det i landskapen hennes bränsle finns –inspirationen att ge sig ut inte bara när allt är mysigt och fint ute, utan också när det är lite obekvämt.

– Ibland får jag till mina bästa grejer när jag gått ut trots att väderförhållandena inte varit de bästa. Man måste våga vara obekväm.

Landskap och dramatik

Camilla Stoddart har gått den hårda egna vägen utan någon fotoutbildning i ryggen. I stället läste hon teater på art college i London och ville jobba inom filmens värld. Samtidigt fanns kärleken till skidåkningen. På sommaren åkte hon till vintern på Nya Zeeland för dess skull. När hon var klar med plugget drog hon dit för ytterligare en skidsäsong och i samma veva började hon fota sina kompisar.

– Folk sa att jag var ganska bra och jag lyckades få några bilder publicerade…jag kan inte påminna mig själv att jag någonsin tänkt att jag ville bli fotograf, det bara hände. Efter några säsonger insåg jag att jag kanske kunde fortsätta åka skidor och fota och inte skaffa det där »riktiga« jobbet i storstan. Så jag fortsatte bara helt enkelt och började så småningom tjäna lite pengar på det.

Man känner igen hennes bilder på de många gånger dramatiska och möjligen lite teatrala bilderna – kanske inte så konstigt med tanke på hennes bakgrund inom teatern. Hon äger en förmåga att dra nytta av det naturliga ljuset på ett sätt som framhäver de storslagna landskapen. Hon beskriver sig också som något »besatt av motljus«.

– När jag fotar actionsporter försöker jag också tänka lite större och inte bara fokusera på atleterna – jag tittar på omgivningen och försöker placera åkarna i något slags sammanhang.

– Inom actionsportfoto, du vet alla har en digitalkamera nuförtiden och det finns massor av folk som fotar där ute och jag antar att det har förändrat den här världen – vi har blivit mer tävlingsinriktade, vilket kan vara en bra sak. Men då tjänar du på att ha en lite annorlunda stil och söka efter det där speciella ljuset och vara ute när allt inte är helt perfekt.

Fram till 2009 var alla hennes bilder skidinriktade. Den sommaren siktade hon däremot in sig även på varmare actionsporter och insåg att det fanns en hel del utanför skidvärlden.

– Mina vyer vidgades verkligen. Jag gillar att fotografera allt som intresserar mig och älskade verkligen att fota på mina resor. Men när jag gjorde min första sommar professionellt var jag nervös. Allt jag visste något om var skidvärlden, det var där jag hade mina stora kunder och viktiga kontakter. Det tar verkligen tid att vänja sig vid att fota en ny sport, samtidigt som det handlar om samma sak – det som ser bra ut i sökaren och förhoppningsvis andra gillar. Nu gör jag min fjärde sommar baserad på Nya Zeeland.

Ära och berömmelse

Förra året flögs Camilla in till kanadensiska Whistler som en av fem finalister i Pro Photographer Showdown under Telus Ski and Snowboard Festival. En rejäl fjäder i hatten inom actionsportfotovärlden. Inför 2 000 personer fick hon visa sitt livs verk under nio minuter.

– Det var de enda riktlinjerna – nio minuter för allt du lyckats åstadkomma. Inga titlar eller någon text fick förekomma.

Hur väljer man bilder efter de premisserna?

– Jag insåg att musiken var väldigt viktig och började där. Sen hittade jag på längs vägen och valde ut mina favoriter. Första halvan var bilder från Nya Zeeland och andra halvan från Japan, Indien, Europa och resten av världen. Att stå upp och presentera sig själv inför 2 000 personer var en skräckfylld upplevelse, men helt fantastiskt.

Tidigare har bland andra svenske Mattias Fredriksson varit finalist i samma tävling. Det var också Mattias som bjöd in Camilla till Scandinavian Photo Challenge i Åre 2011.

– Han är en av mina hjältar så det var ganska häftigt. Det var jag mot fyra män. Det var en av mina första cykeltävlingar och jag hade inte gjort så mycket cykelfoto innan över huvudtaget. Jag kände inte direkt någon där, Mattias hade föreslagit folk jag kunde ha i mitt team. Så jag gick in helt blint i tävlingen och körde på. Ibland får du ut de bästa sakerna när du är som mest rädd. Det där var en av mina bästa veckor någonsin och att vinna var helt otroligt.

Hennes framgångar inom actionsportvärldens fototävlingar tog däremot sin början när hon 2010 var en av 50 (bland 23 000 bidrag) finalister i prestigefyllda Red Bull Illum Image Quest.

– Kan inte riktigt säga vad det betytt för min karriär och vilka jobb som kommit ur det, men det satte mig definitivt på kartan. Det är verkligen en "en gång i livet"-chans så jag flög över till Dublin för att gå på prisutdelningen och det är jag glad att jag gjorde. Att se mina grejer där uppe och möta alla legendariska fotografer. Och det var likadant med de andra tävlingarna.

Varför går det så bra att anordna stora tävlingar för actionsportfotografer?

– För det är en sån publiksport. Du drar inte till en fotbollsplan för att ta konstnärliga foton av någon som sparkar på en boll, det här är en helt annan värld. Det är akrobater som gör konster på cykel, skidor eller vad det nu är. Det handlar också om hela livsstilen och kulturen som är helt olik den inom press, mat, mode etcetera –det är en kultur med människor som verkligen vill se och intresserar sig för sporten och det är nog också därför det går att arrangera foto- och filmtävlingar inom den. Det finns inte så mycket pengar inom actionsporten, men det är kul.

»Nåt gör jag rätt«

Camilla var den enda kvinnan bland de 50 finalisterna i Red Bull Illum Image Quest. Hon är också en av ganska få kvinnliga actionsportfotografer.

– Det handlar inte om huruvida kvinnor klarar av det eller inte. Klart de kan, jag kan. Du måste kunna skida eller cykla till obekväma ställen, det är allt. Att det är så få beror nog på det enkla faktum att färre kvinnor överlag är intresserade av actionsport.

Camilla är inte bara intresserad, hon säger sig nästan vara »besatt« av de mer äventyrliga sporterna – att se människor göra fantastiska saker.

– Folk som hoppar över klippor, eller vad det nu än är, och sen landar säkert på andra sidan är häpnadsväckande. Jag antar att det är en av sakerna som driver mig, att få visa deras sporter för världen. Och att göra vackra bilder.

De uppdrag en actionsportfotograf får eller gör handlar inte bara om rena actionsportjobb. En vecka innan jul förra året gjorde Camilla en modefotografering åt ett holländskt klädföretag.

– De ville inte använda en modefotograf, framför allt eftersom de berättar en historia genom sin katalog. Företagets kläder handlar om äventyr och att vara utomhus och de verkade gilla mina grejer just för att jag mer är en utomhus- än modefotograf. De hittade mig på Google så något måste jag göra rätt …