https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/kamerorna-i-mitt-liv
523309
Krönikor
Krönika

Johan Wessel: Kamerorna i mitt liv

Totalbetyg

Johan skriver om sina relationer med de olika kameror han haft.

Mitt jobb på Kamera & Bild har fått mig att reflektera över min egen kamerahistorik. Hur har min fotografiska resa egentligen sett ut? Hur har tekniken i olika kameror fått mig att utvecklas till den fotograf jag är i dag? För det har alltid funnits en kamera vid min sida. Nästan i alla fall. Det började redan vid sex års ålder med en Kodak Instamatic. Den allra första bilden föreställer min pappa och syster på utflykt. En kvadratisk bild som i dag när jag tittar på den i mitt första fotoalbum inte visar någon högre teknisk kvalité. Kameran är väl att jämföra med de engångskameror som sedan dök upp på 90-talet. Men Instamatics enkelhet dög mer än väl för en sexåring. Det blev bilder, och det var ju det som var grejen.

Även när ljuset inte räckte till blev det bilder. Då placerade jag en liten blixtkub på kameran med vilken jag kunde ta fyra bilder, sen var kuben förbrukad och jag fick ta fram en ny ur förpackningen. Att ta en blixtbild var minsann inte något jag gjorde precis när som helst – det blev för dyrt tyckte föräldrarna som än så länge bekostade mitt fotointresse.

Jag bläddrar vidare i fotoalbumet och konstaterar att jag flitigt har dokumenterat allt som hände i min barndom. Och när det första albumet är fyllt, tar nästa vid. Min fotografiska resa hade helt klart startat redan när jag var barn, jag var fast. 

 

Från Instamatic-kameran övergår jag så småningom till en Konica C35, där jag ställs inför fler utmaningar med framför allt möjligheten att justera fokus. Men det verkliga genombrottet kommer när jag är tio år, då tyckte min pappa att jag var mogen för en egen systemkamera. Jag kan än i dag minnas känslan av välbehag när vi står i fotoaffären och tittar på två begagnade Pentax-hus, ME och ME Super. Ett av dessa kan bli mitt, tänkte jag nöjsamt för mig själv. Och en helt ny värld kommer att öppna sig med tekniska möjligheter att ta ännu bättre och mer fascinerande bilder … nej, riktigt så tänkte jag inte. Utan det som fyllde mig med välbehag var att jag snart skulle få äga en kamera som var stor och som i mina ögon såg professionell ut. 

Utseendet var nog det enda jag tänkte på när vi stod där i butiken. Och det var nog därför vi valde ME-modellen, och inte me Super. För med den första följde det en så kallad winder, som med sitt batterigrepp gjorde att kameran såg ännu större ut. Det var ju det allt handlade om, ju större kamera desto bättre. Pappa tyckte nog att supermodellen hade varit ett smartare köp, men hur coolt var det inte med en winder som matade fram filmen själv. Och framför allt gjorde att kameran såg ut som något som ett proffs använder.

Den där första ytliga förälskelsen lade sig till slut, som tur var, och jag upptäckte kamerans egentliga kvalitéer. Första bilden med nya kameran sticker verkligen ut i fotoalbumet med sin skärpa och det djup som ett 50mm/1,7-objektiv kan ge.

 

Min Pentax ME hängde runt min hals länge, och formade mig som fotograf. Det skulle dröja ända tills jag fyllde 18 innan jag skaffade mig en kamera med autofokus, en Nikon f50. Sen dess har det blivit sex olika Nikon-kameror, som alla har varit stora och »riktiga«. 

Fast nu ser jag det snarare som ett problem än något som fyller mig med välbehag. För allt för ofta lämnar jag de tunga kamerorna hemma när jag sticker ut för att träffa vänner eller för att ta en promenad. Med resultatet att jag missar flera situationer som skulle ha varit värda att dokumentera.

Därför har jag börjat snegla på de nya spegellösa systemkamerorna. Kameror med bra prestanda fast i en lite mindre förpackning. Det skulle vara som att återvända till någon av mina första kameror, fast ändå ta flera steg framåt i utvecklingen. Det känns helt rätt! 

Ämnen