Kamilla Kraczkowski: Eclectic

16 april 2011. Kamilla Kraczkowski riggar upp en röd bakgrund och en blixt och knäpper artister medan den burleska klubben Hootchy Kootchy i Stockholm firar fem år samtidigt som de lägger ner. En sista kväll av magi och färgstarka människor, förevigade av Kamilla i projektet Eclectic Reds, som nu drygt två år senare flyttar in i konstfoajén på Skarpnäcks kulturhus för en månads utställning. Tretton 70x100-utskrifter monterade på kapa och satta i ram, men utan glas för att lättare kunna transporteras.

KAMILLA KRACZKOWSKI

Född 1980.

Bor Stockholm.

Gör Frilansfotograf med fokus på porträtt och reportage. Gör egna projekt, såväl porträtt som dokumentärt. Jobbar som lärare på Fotografiska och för Canons räkning.

Aktuell med Utställningen Eclectic Reds på Skarpnäcks kulturhus (till och med den 12 september). Läs mer om utställningen på www.kultureniskarpnack.se.

Fotografer som inspirerar Diane Arbus, Mary Ellen Mark, Rinko Kawauchi, Christer Strömholm, Inta Ruka med flera.

Utrustning Canon Eos 5D Mark II, 24-70mm/2,8 med mera.

Övrigt Medlem i bildbyrån Folio.

Webbsida www.fotografkamilla.com

–  Den här fick en reva när den hängde på Södra teatern, säger Kamilla och pekar på en av bilderna. Konstigt nog är det vuxna besökare som inte alltid kan bete sig, men vi målade över med svart tusch så det syns inte så mycket.

Tillsammans med kulturhusets samordnare Alice Ring placerar Kamilla ut de tretton porträtten. Alice ser betänksamt på bilderna och tycks med ens ha löst gåtan med hur de ska hänga.

–  Jag tror de ska hänga tre och tre på den här väggen, säger hon.

Kamilla nickar och håller med.

–  Du har ett bra öga för det här.

Utställningen med Kamillas bilder är en del av Skarpnäcks kulturhus höstprogram i konstfoajén. 54 sökte till fyra utställningar och 14 antogs av ett fem personer starkt konstråd. Kamilla är den enda som inte behöver dela utställning med någon annan.

–  Hon är så grym själv, säger Alice.

Eclectic Reds är resultatet av en kvälls fotograferande. Till skillnad från föregångaren som bara hette Eclectic. Då var det besökarna på klubben som fotograferades under flera tillfällen i den portabla studion.

Där var hon egentligen klar med hela den grejen, men när hon fick veta att klubben skulle läggas ner kontaktade hon arrangörerna igen och ville göra samma sak, men med artisterna den här gången.

–  Det var svårt att veta vad jag skulle ha på mig, men nånstans måste jag ju vara mig själv och jag skulle inte ha varit bekväm med att klä upp mig som de gör.

–  De är så coola de här artisterna, så som jag inte vågar vara. Jag tycker de är häftiga och det är ett ämne som intresserar mig.

Kamilla suckar och menar att hon är så spretig. Precis som Eclectic anspelar på eklekticism eller stilblandning och det faktum att klubben Hootchy Kootchy inte bara huserade en stil utan väldigt många olika stilar, kanske man också kan skönja en gnutta stilblandning hos Kamilla. Till vardags frilansfotograf med porträtt och reportage på agendan. Och så de egna projekten där motiven varierar mellan allt ifrån burleskartister till mer djupa och viktiga saker.

–  Nu jobbar jag med ett dokumentärt projekt där jag följer en pojke som har en extremt ovanlig och dödlig sjukdom. Han heter Liam och är en av två barn i Sverige som har den sjukdomen.

Kamilla har fotat Liam och hans mamma i ett års tid. Men hon vet inte vad hon ska göra med det.

–  Ingen vill publicera ett reportage om barndöd. När man vet att utgången är död vill ingen ha det. Men livet innehåller ju även sånt. Det säger en del om vår tidningsbransch när ingen vill ha en story om Liam.

–  Jag berörs av familjens öde. Det är en drivkraft, nyfikenheten på andra människors liv och livsöden.

Upphängningen i konstfoajén i Skarpnäck går sakta framåt och medan Alice går iväg för att hämta en stege passar jag på att fråga varför Kamilla ställer ut.

–  En utställning är ett resultat av något man jobbat med, lagt ner tid och kärlek på, säger Kamilla efter en stunds funderande. Det är tråkigt när bilderna bara hamnar på hemsidan. Idag visar man sin portfolio på en Ipad… Nu när allt är så digitalt är det kul att göra utskrifter. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns stolthet inblandat, man visar väl ändå sina bilder för att man tycker de är bra nog att visa. Det är en belöning på något sätt.

–  Det är så konstigt, säger hon sedan. Får man verkligen ha en utställning där bilderna bara fotats under en kväll? Det känns lite för enkelt.

–  Men det är väl något med det geniala i det enkla, säger Alice som kommit tillbaka från något skrymsle.

Vi andra hummar och nickar i något slags samförstånd medan vattenpasset återigen åker upp på väggen för att garantera ännu en rakt hängande utställning.

Hur har du tänkt när du fotat artisterna?

–  Jag knäpper nog rätt mycket, men försöker ta det lugnt och vänta in för att få ett annat uttryck. Det smittar av sig hur man själv är som fotograf. Om jag är allvarlig så blir de allvarliga. Men de här var inte så svåra att fota, de älskar att visa upp sig.

–  Han i morgon kommer kanske inte vara på samma sätt, fyller Kamilla i. Men om den jag fotar verkar nervös brukar jag bara be dem att ta ett djupt andetag och blunda, sen öppna ögonen och titta på mig. Säga att det där ser bra ut, prova det här och så vidare.

Från show, glitter och glamour följer jag på morgonen efter hängningen med Kamilla till en parkering i Södertälje. En ingenjör ska porträtteras till en jobbsajt och vi möts på pendeln tillsammans med skribenten Josefin. Kamilla pratar om hur fotografin för allra första gången fångade henne.

–  Bland det första jag såg var ett reportage om hemlösa Hugo. Det var svartvitt, fotat av Fredrik Funck och gick i Dagens Nyheter. Jag var för ung för att veta att jag ville bli fotograf just då, men jag kommer ihåg de där bilderna.

Det dröjde ett tag innan det så att säga blev foto. Efter gymnasiet pluggade hon polska och var inne på annat. Sedan stack hon till War-szawa för att läsa polska på stipendium. Där kom hon att även ta en fotokurs och resten är historia, som man brukar säga. En lärare där uppmuntrade Kamilla att fortsätta, så hon sökte till fotoutbildningen Hemse folkhögskola på Gotland, kom in som reserv, gick på utbildningen ett år och sökte sig sedan till Fotoskolan i Stockholm.

–  Jag tror det var bra att jag var lite puckad och inte tänkte efter så mycket. Jag gick till exempel upp till etc-redaktionen och sa att jag hade ett reportage om en flyktingförläggning i Gimo utanför Uppsala. Totalt oblygt och de tog in jobbet. Nu har jag en högre prestigetröskel. Men då tror jag inte att jag tog in på riktigt och fattade hur tufft det var.

När hon gick ut Fotoskolan visste hon inte vad hon skulle göra med sitt fotoliv. Drog till Asien med en kursare och började jobba på restaurang när hon kom hem. För fotografen Kamilla var det motigt. Hon hade ingen kamera och ingen dator. Men stretade på. Det första hon köpte var en skärm så att hon kunde redigera sina bilder. Kamera hyrde hon eller lånade av någon fotokompis när hon inte jobbade som assistent åt en mode- och reklamfotograf.

–  Men jag kände att jag inte ville jobba med det, jag är mer samhällsorienterad även om jag kanske inte vill bli pressfotograf. Jag skulle aldrig tacka ja till ett modeuppdrag – jag vet inte hur de ska stå. Det är färg och form som är intressant. Dagsljus och någon rolig bakgrund hellre än studio och en massa ljussättning.

Två år efter utbildningen fick hon ett vikariat på Gotlands Tidningar. Sedan hamnade hon i tur och ordning på vlt i Västerås och Mitt i-tidningarna i Stockholm. Ett och halvt år blev det på Mitt i innan Kamilla valde att kliva av och satsa på en frilanskarriär i stället.

–  Jag är inte nyhetsintresserad på det sättet, även om det var jättekul att jobba på redaktion. Det var kul att åka på featurejobb, porträtt och reportage, inte bevaka politikermöten eller presskonferenser. På en tidning får man göra allt, som att stå i tio minusgrader och fota bandy. Sportfoto intresserar mig inte, där är det bara en jakt på att få hem bilder, inte träffa människorna bakom.

När vi rullar in i Södertälje är Kamilla i full gång med att berätta om när hon fotade mästerfotografen Sarah Moon under Photography Week i våras. Kamilla var assistent till Sarah, som höll i en workshop på Fotografiska, under veckan och frågade tidigt om hon fick porträttera henne. Sarah Moon var inte särskilt pigg på det, men Kamilla tog med sig mellanformatskameran varje dag ändå och ställde fram.

–  Det var så mycket folk den helgen. Hon vill röka och jag sa att jag kunde släppa ut henne bakvägen om jag fick fota henne. Det vara bara hon och jag, inga workshopdeltagare. Jag frågade om det var okej att jag fotade henne medan hon rökte och det var inga problem.

Vid stationen i Södertälje blir vi upphämtade av en bil för att hitta till det rätta av företagets många byggnader i staden. Väl framme börjar Kamilla gå omkring utanför byggnaden.

Är rekningsögonen på?

–  Ja, och klumpen i magen.

Plötsligt ringer telefonen. Kamilla tittar på den och dilemmat huruvida hon ska svara tycks rusa genom henne. Hon svarar. Det gäller kvällens vernissage ute i Skarpnäck och Kamilla säger snabbt att hon är ute på en plåtning. Lägger på och refokuserar på sin uppgift. Tar upp sin Canon 5d Mark ii med 24-70:an monterad och springer runt ett hörn. Frågar sig om byggnaden får synas på bild för företaget.

–  Där bakom hörnet skulle det kunna bli fint, solen sticker igenom och kan ge en skön överstrålningseffekt, men just nu står den för högt så jag skulle behöva fota honom underifrån och det blir nog inte så snyggt. Jag tror att jag hänger med till konferensrummet och kollar lite med honom.

Intervjun handlar om hur innovation genomsyrar det aktuella före-taget och det vill Kamilla återspegla i sin bild. När dörren till konferensrummet öppnas tittar både intervjuobjektet, reportern och jag på Kamilla som snabbt och föga oväntat konstaterar: »…eh, nej, vi undviker lysrörsljus nu när vi har så fint dagsljus ute.«

Vi lämnar reportern och mannen i rummet och går ut igen.

Hur tänker du vid ett sånt här uppdrag?

–  Det ska vara något som sticker ut så att de känner att det är värt pengarna att ta in en fotograf och inte bara göra det själva. Samtidigt får det inte vara för crazy. En gång fotade jag en apotekare och såg en fin ljusdiagonal som jag placerade henne i. Den gjorde de en skallebild av. När Mikael Dahlén var aktuell med boken Monster skulle jag porträttera honom. Jag ställde honom mot en vägg och bad honom spärra upp ena ögat med fingrarna. Det gick inte hem alls utan de valde en mer vanlig version.

Sällan har Kamilla så här pass mycket tid på sig att rekognosera. När hon skulle porträttera förbundskaptenen i fotboll – Erik Hamrén – blev hon ombedd att fota innan intervjun. När han kom hade hon alltså bara någon minut på sig att kolla hur han var. Men det gick bra.

–  Hade jag haft uppdrag måndag till fredag hade jag säkert inte stressat upp mig lika mycket.

Efter en kvart har Kamilla hunnit kolla in ytterligare några möjliga platser. Ytterligare en kvart senare kommer ingenjören ut från intervjun. Han vill ta av sig sin gula väst, men Kamilla tycker att den passar in bra som en markör vem han är och var han jobbar. Fotoplats ett intas. Mannen är ovan vid att bli fotograferad och det märks. Kamilla försöker få med honom.

–  Du behöver inte alltid titta i kameran, säger hon.

Efter ett par minuter går de runt hörnet till nästa plats. Jag smyger iväg för att inte störa allt för mycket.

Kamilla vallar runt sitt motiv mellan de förtänkta platserna.

–  De första tio minuterna är aldrig bra, säger hon när de är klara. De bästa kom nu på slutet, både för mig och för honom. Man får ha en lös idé hur man ska börja, sen känna på personen hur mycket man vågar och hur många fler bilder man kan ta. Och tänka vad jag kan göra som inte gjorts en miljard gånger tidigare.

På tåget tillbaka till Stockholm dividerar Kamilla och reportern om ett kommande jobb där en rad porträttbilder ska tas till en ny sajt för ett företag. Bilderna ska ha samma manér, men det finns inget gammalt att anpassa sig efter. Kamilla funderar över hur hennes kommande vecka ser ut och konstaterar att det beror helt på om hon kommer iväg på ett bröllop (som gäst) till helgen eller inte. Ett stort jobb för en resetidning har deadline i dagarna, men hon har inte fått det slutliga urvalet från tidningen än.

Klockan närmar sig halv tolv när vi kommer tillbaka till Södermalm i Stockholm. Vi slår oss ner på ett gå-ner-i-källaren-fik vid Mariatorget och Kamilla plockar upp pucken om varför hon gör det hon gör.

–  Jag är sjukt nyfiken på människors olika sätt att leva på och det är häftigt att få ta del av det med kamerans hjälp. Det är en jäkla inträdesbiljett, säger hon med emfas.

Men hon fortsätter också berätta om svårigheterna som finns i livet som frilansande fotograf.

–  När jag bodde i New York ett tag fotograferade jag människor som bodde på Stockholm Street. De hade ingen aning om vad Stockholm var eller låg. Tack vare min kamera fick jag komma in i deras hemmamiljöer. Sen försökte jag sälja reportaget, men ingen köpte. Intresse fanns, men bara om jag hittade fler Stockholm Street i världen. Utan stipendium eller annan finansiering på förhand är det svårt att få ihop något sådant.

Hon berättar även om de stolta framgångarna. Som när dn Söndag publicerade ett reportage från Polen medan Kamilla fortfarande gick i skolan.

–  Nu är det mycket striktare och det känns som om det inte är lika lätt att komma in med sina reportage. Det är låga arvoden, höga krav och stark konkurrens i fotovärlden idag. Från amatörer också. »Vi har ju en receptionist med en kamera …« Jag måste ha egna projekt, annars skulle jag bara bli förbannad på hur det kan låta där ute.

Innan vi skiljs åt berättar Kamilla även om den fotofrukostgrupp hon och några andra fotografer har.

–  Det här är så bra, säger hon. Vi har en sluten grupp på Facebook och sen är ambitionen att vi ska ses en gång i månaden. Gruppen är jättebra för diskussion och för att visa bilder, portfolio, hemsida och sånt.

Vernissage kvällen den 15 augusti 2012. Kamilla Kraczkowski tar en lov genom lokalen där hennes tretton artistporträtt mot röd bakgrund vilar mot väggen 1,25 meter över golvet. Utan blänk från tungt glas och med en övertuschad reva i svärtan på en artist.