https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/lesley-leslie-spinks-r-relsens-avg-rande-gonblick
502425
Intervjuer
Intervju

Lesley Leslie-Spinks: Rörelsens avgörande ögonblick

Totalbetyg

När Lesley Leslie-Spinks en kväll 1968 steg in på operan i Covent Garden för att se The Royal Ballet visste hon inte att det skulle bli början på ett livslångt skapande med kameran. Idag räknas hon till en av Sveriges förnämsta fotografer inom scenkonsten.
  • Publicerad 8 år 1 månad
    2012-08-26 18:17

På Norrbotten med Yvan Auzely och Talia Paz, 1993. Koreografi av Mats Ek.

Omslagsbild till boken om Mats Ek. Ana Laguna i Svansjön, tagen under SVT:s inspelning 1990.

Eva Grieco i Eva Lundqvists Saw The White Buffalo Dancing, 2011.

I slutet av maj i fjol går Lesley Leslie-Spinks genom Dansmuseets faluröda lokaler och betraktar vad hon kan kalla sitt livsverk. Av 35 års fotograferande i nära samarbete med Mats Ek, han som kommit att kallas världskoreo-graf, har det blivit många tusen negativ. Hon är stolt över de drygt hundra bilder som sorterats ut för att visas i såväl en utställning som en respektabel kaffebordsliggare. Arbetet med utställningen har varit en spännande vandring både i hennes egen och i Mats Eks utveckling. Men i  stället för att inspireras av resultatet får hon, utan att riktigt veta varför, en lust att lägga kameran på hyllan.

Planen var aldrig att bli fotograf. Under uppväxten i Saskatchewan på den kanadensiska landsbygden fanns förvisso scenkonsten med på ett hörn. Hon brukade klättra upp i ett träd och hänga för sig själv upp och ner endast genom att spänna ut tårna så gott hon kunde över en trädgren. Ibland fantiserade hon om att bli cirkusartist och kanske avancera från trädhängning till att gå på lina. På den tiden skulle hon nog beskrivits som ett barn som helst höll sig för sig själv, i sitt träd eller med sina äventyrsböcker. Själv visste hon att hon skulle flytta, ut i stora världen eller kanske ut i vildmarken.

–  Ett tag övervägde jag att bli eremit i en grotta i bergen. På så sätt passar det mig att vara fotograf inom dans och teatervärlden – då är man tyst, målet är att vara osynlig. Det finns en hel lista på saker att förhålla sig till som fotograf i de här sammanhangen, en lista som ingen pratar om men som finns där. Framför allt är det viktigt att komma ihåg att du är del av ett stort team av regi, kostym, ljus och skådespelare. Och min roll som fotograf är att på bästa sätt lyfta fram de mål som teamet har haft.

Synen på sig själv som uttolkare snarare än kreatör är en ödmjukhet som präglar hela hennes person, hennes tonfall och rörelser. Det gör det lätt att trivas i Lesley Leslie-Spinks sällskap, kanske i synnerhet för en artist som vill få sin strävan efter perfektion noga tolkad i stillbild.

Vi sitter i hennes kök i Simrishamn där hon och sambon Thomas lever sedan 2007. Flytten från Stockholm gick efter beslutet att satsa på att frilansa efter 17 år som fast anställd fotograf på Stockholms stadsteater. Vi bläddrar bland bilderna i boken om Mats Ek. Det är en kronologisk berättelse med bilder från starten 1976 då han gjorde Sankt Göran och Draken med Cullbergbaletten. Det var i samband med den som hennes karriär tog fart, även om intresset för dans börjat några år tidigare. Dåvarande maken Jeremy Leslie-Spinks fick jobb som dansare i London. Intresset för dans fanns också hos Lesley, även om hon inte hunnit se så mycket på den tiden. Den riktiga passionen för balett föddes när hon en kväll såg sin första storskaliga dansföreställning med den kungliga baletten i operahuset Covent Garden.

–  Jag blev så drabbad av vad jag såg på scenen att jag inte visste hur jag skulle hantera det. Jag hade aldrig kunnat ana att något kunde vara så fantastiskt på en scen. Alla bilder och ögonblick som jag tog in under den kvällen stod som utropstecken i huvudet på mig efteråt. Jag var tvungen att få utlopp för de känslorna på något sätt. Jag tänkte att om jag kunde ta en bild av det jag ser så kommer alla förstå hur fantastisk dans kan vara.

Lesley Leslie-Spinks var då 22 år gammal och bestämde sig för att köpa sin första kamera. Dansläraren Maria Fay lät henne hålla till i sin studio och fotografera på skolan. På den lokala framkallningsfirman fick hon tips vartefter på hur bilderna kunde bli lite bättre. Hur film pressades och hur exponeringsfunktionerna fungerade.

Yvan Auzely i Dans med nästan på Unga Klara, 1993. Koreografi av Mats Ek.

–  Jag var inte intresserad av tekniken alls, allt handlade om tajming, att fånga dansen exakt.

Via Den norske opera i Oslo och en lärlingsplats hos operans fotograf Knut Evensen kom hon till Stockholm där mötet med Mats Ek skulle bli avgörande. »Jag visste inte att du var en riktig fotograf« var hans kommentar när hon visade några bilder hon tagit under en repetition av Birgit Cullbergs Rapport några dagar tidigare.

Lesley Leslie-Spinks hyllar Mats Eks liksom hans mor Birgit Cullbergs förmåga att gestalta människans olika sidor, det vackra och fula, hoppet och tvivlet och andra nyanser i hans koreografi som förmodligen bara kan kännas in av en entusiast inom genren.

–  Jag hade mest sett klassik dans tidigare, de Birgit Cullberg gjorde var ett helt nytt rörelsemönster som Mats Ek senare har utvecklat. Plötsligt fick det fula också vara med. Det fanns en äkthet i det som jag kände mig hemma i. Just äktheten på scen är vad alla dansare och skådespelare strävar efter, men det finns inget recept på hur du förmedlar något naturligt. Trots teknisk briljans och att alla repliker sitter är en föreställning intressant för publiken först när de transporteras in i en saga och övertygas om berättelsen. När det sker är det däremot det ultimata trolleriet – magin du tror är på riktigt.

Gamla Barn med Anna Diehl, koreografi av Mats Ek, 1989.

Så lägger hon till:

–  Även om en föreställning inte riktigt tar fart kan bilderna bli bra, men det är svårare. En regissör frågade en gång fotografen André Lafolie varför en skådespelare inte såg inlevelsefull ut på hans stillbilder. Han svarade »det sitter i ögonen. Om det inte finns där kan jag som fotograf inte lägga till det«. Det säger mycket om den roll jag har som fotograf. Scenvärlden har alltid varit tydlig för mig när det kommer till det här, antingen är något äkta eller så känns det fejkat, men jag vet fortfarande inte varför något känns på det ena eller andra sättet.

Hon blandar engelska och svenska när hon pratar och det går inte att ta miste på den entusiasm hon hyser för danskonsten. Det är där Lesley Leslie-Spinks styrka ligger; att med samma brinnande iver som koreografen och dansarna själva försöka pricka in den perfekta tajmingen och den exakta känslan, bilder som ska summera en hel föreställning. Att fånga dans i stillbild borde egentligen vara omöjligt eftersom rörelsen är central. Ändå går det att ana dansen i hennes bilder, rörelsen och kraften, speciellt där hela serier målas ut i sin fulla längd.

Fotografen Christer Strömholm brukade ge som första råd till sina elever att de ska fotografera något som berör på ett personligt plan. När Lesley Leslie-Spinks vid ett tillfälle satt i sitt kök och visade sina bilder för honom frågade han med karaktäristisk rakhet: »Var är dina egna bilder?«

Ett utlåtande som kunde fått även den bästa att vilja sätta fokus på något nytt.

Peer Gynt, regi Robert Wilson, 2005, Det Norske Teatret.

Lesley tar det med samma jämnmod nu som då:

–  Mina egna bilder tar jag i trädgården eller på havet.

Det är som att hon inte ens själv riktigt förstått att dansen och tolkningen av den var och är hennes egna bilder. Det är i den världen hon ser något som berör henne, något hon tänker sig att ingen annan kan se och det är där hon lärt sig att planera för att intuitivt hitta rätt tajming. Hon är perfektionist och sitter gärna igenom flera repetitioner för att känna in dansarna eller skådespelarna liksom för att förstå koreografens eller regissörens tankar och syften. Målet är rörelsens avgörande ögonblick, en planerad och utstuderad variant av Cartier-Bressons Decisive moment. Det ger hennes bilder en djupare såväl som en mer precis betydelse för varje föreställning. Eller som motivationen löd när hon 2004 tilldelades den prestigefyllda Carina Ari-medaljen »för att hon med sina oförglömliga bilder skärper våra sinnen för dansens många uttryck«.

Ajö/Bye, Sylvie Guillem, koreografi av Mats Ek, 2010.

Det är lätt att stanna vid ytan på den här typen av bilder; en spektakulär dekor, där ljuset sitter som det ska, fina scenkläder och yviga rörelser. Det är kanske också därför just scenkonst i alla dess former är en vanlig start för en amatörfotograf – showen är där för att tittas på och därför naturlig att fotografera. Men för att skapa sig en arbetsplats och balansera i kulisserna av känsloyttringar och motorisk perfektion krävs lite mer av den som håller i kameran.

–  Det finns också en norm. Om du ställer 35 fotografer framför en föreställning kommer du att se bilder som är väldigt lika, kanske ibland identiska. Men du måste lita på din egen impuls. Motivationen ligger i det egna seendet och det egna urvalet. Varje produktion på scen har ett eget liv och målet är att leva sig in i det. Du måste leva dig in i det för att få någon som ser bilderna att inte bara förstå utan också känna det som du känt som fotograf.

Jag hade sett bilden i mitt huvud i mer än två år, men jag hade aldrig lyckats fånga den. Ana Laguna i Mats Eks Svansjön, tagen under SVT:s inspelning 1990.

Hon konstaterar att även om det alltid är fotografens tolkning av en föreställning är det dokumentära bilder som jobbet handlar om.

–  Oftast är stillbilderna den enda dokumentation som finns kvar av en föreställning.

Normen är att aldrig lägga sig i. I boken om Mats Ek finns ett undantag. I samband med repetitionerna för Ställe på Parisoperan hade hon sett en korridor högst upp i huset där ljuset var speciellt. I bakgrunden gick att ana Eiffeltornet. Hon stålsatte sig mot sin medfödda blyghet när hon efter repetitionerna frågade världsstjärnan Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna om de möjligen ville ta några valssteg där i korridoren. »It will be my postcard from Paris«, förklarade hon.

Som avsteg från hennes metodiska osynlighet i yrket har den bild-en en central plats i utställningen. Även Mikhail Baryshnikov gillade bilden när han fick se den. I en intervju i höstas i New York Times läser hon hur han kommenterar en fråga med »In Paris I am living in my own picture postcard«.

Från Våroffer med Yvan Auzely och Ana Laguna. Koreografi: Mats Ek, 1984. Förhandsbild tagen med blixt i dansstudion.

Lesley Leslie-Spinks brygger ytterligare en kanna kaffe och visar en katalog hon gjort tillsammans med konstnären Robert Wilson. Det är en helt annan sorts bilder, arkitekturfotografi med stilla ytor och ljus som arbetsmaterial snarare än rörelser.

–  Om jag skulle fotografera något annat än scenkonst skulle det bli form, inte folk, jag skulle jobba med. Samtidigt är det bra med alla människor som omger mitt fotograferande vid scenen, utan dem kanske jag inte skulle träffa någon, säger hon med till hälften allvar i rösten.

Det blev en lång paus sedan hon la undan kameran i samband med sommarens utställning på Dansmuseet. Inför den här intervjun nämner hon per telefon att hon dessutom är i en period när hon ifrågasätter vad hon hållit på med större delen av sitt liv.

Det här är passion i mina ögon. Saw The White Buffalo Dancing med Pär Andersson och Eva Grieco, koreografi av Eva Lundqvist, 2011.

På frågan om vad hon menar med det tvekar hon en stund och säger att hon vill hitta ett längre projekt, något att följa upp. I brist på något sådant har hon ägnat hösten åt att ta hand om båten och renovera huset, ett typiskt konstnärligt Österlenshem komplett med smal trappa till vindsloft, gott om konst på väggarna och en pittoresk skånsk bygata utanför liksom en småbåtshamn runt knuten. När vi bläddrar igenom hennes enorma bildarkiv i arbetsrummet på vinden skiner hon plötsligt upp.

–  Jag tog inte en bild under hela hösten. Plötsligt ringde Eva Lundqvist och bjöd in mig att se repetitionerna till föreställningen Saw the white buffalo dancing med gruppen Vindhäxor. Jag gick dit men tänkte inte ta några bilder. Men kameran fick följa med ändå. Efter en stund tog jag några bilder, och sedan några fler. Det blev en magisk öppning, en sorts nytändning. Jag tror att jag på nytt plötsligt förstod varför jag över huvud taget har en kamera – för att jag måste ta bilder av dans.